Porträtt: Roger Ebert (1942-2013)
Hyllad för sin förmåga att se film ifrån nya, spännande infallsvinklar. Roger Ebert är filmkritikern, filmhistorikern, författaren och journalisten som filmälskare världen över aldrig glömmer.
Robert Ebert föddes den 18 juni, 1942, i Urbana, Illonois. Son till en elektriker och en bokhållare i den amerikanska arbetarklassen erbjöds han på förhand ingen inblick i den mediala världen. Det var istället religionen som tidigt var i fokus. Familjen var nämligen katoliker och Ebert var den lokala kyrkans altarpojke. Vid sidan om kyrkan älskade han att skriva och genom sin moster fick han upp ögonen för filmkonsten. Detta sågs som något mycket positivt eftersom fadern var bestämd över att pojken skulle få en bättre framtid än vad han själv hade haft. Med sin familjs stöttning gick Egbert därför sin egen väg, något som för honom blivit signifikativt genom hela karriären.
Trots tidig framgång inom sportjournalistiken var det film som var Eberts sanna kall. Efter han var färdig med såväl Collage samt höga universitetsstudier inom journalistik, media och engelska, blev han år 1966 anställd på Chicago Sun-Times. Även om hans akademiska bakgrund imponerade hade han det inledningsvis svårt att få chansen att skriva om betydande material. Det var först när tidningens ordinarie kultur- och filmreporter tragiskt dog som Ebert blev den huvudsaklige filmkritikern. Från den dagen demonstrerade han en energisk drivkraft för filmskrivande som få kunde matcha.
Han fick ett rykte på tidningen som en mycket hårt jobbande journalist med snabba men kvalitativa publiceringar. Hans kvicktänkthet i kombination med hans uttrycksfulla och bombastiska analyser gjorde kollegor fulla av avund. I mitten av 70-talet var Roger Ebert redan en nationellt erkänd kritiker och analytiker. Han var så uppskattad att han 1975, som förste filmkritiker, vann Pulitzer Priset. Priset, som för Amerikanska Journalister kanske är det allra finaste, gjorde Ebert än mer mytomspunnen.
Kort efter mottagandet av priset kontaktades han av en lokal TV-producent som ansåg att Eberts kritiska stil skulle göra sig perfekt i rutan. Eftersom TV hade växt otroligt mycket under 70-talet, den gick numera att finna i stort sett varje amerikanskt hem, tyckte Ebert det lät som en god idé. På tåget hoppade också Gene Siskel, filmkritiker på Chicago Tribune, som var en direkt konkurrent till Eberts Chicago Sun-Times. Producenterna ansåg att Siskels mer reserverade och traditionella stil kompletterade Eberts enormt passionerade och extroverta framtoning.
Det ansåg också tittarna och showen Opening Soon at a Theater Near You, senare ändrat till At the Movies, blev omedelbart en stor succé. Utöver en god inkomst fick Ebert chansen att nå ut med sin kunskap till den breda folkmassan. Tillsammans med Siskel belyste han problem inom filmindustrin samtidigt som de analyserade och recenserade både utländsk, inhemsk och dokumentära filmer. De kampanjade bland annat för att NC-17 skulle införas, vilket är den rating där endast folk över 17 år får se filmen. Något de också lyckades med och kampanjen blev tändvätskan för införandet och acceptansen av NC-17 filmer. Populärt var också deras kända ”tumme upp, tumme ner” vad gällde att bedöma om en film var bra eller inte. Denna idé hävdar Ebert att han har utvecklat och kommit på själv.
Bortsett från att Siskel och Ebert delvis var journalistiska konkurrenter utvecklade de en mycket varm vänskap över åren. Därför tog Ebert Siskels död i cancer 1999 väldigt hårt. Dock var han beredd att fortsätta med showen i syfte att hedra Siskels minne. 2002 drabbades även Ebert av en mycket tuff motgång. Likt vännen Siskel hade cancer hittats och han genomgick flertalet operationer. Till en början var de lyckade men med tiden spred sig cancern, denna gången till munnen, och Ebert blev tvungen att operera bort sin underkäke. Följaktligen förlorade han förmågan att tala och han kunde inte längre äta och dricka på ett normalt sätt. Trots dessa enorma motgångar gav Ebert inte upp. Men mannen som livnärt sig på sina ord och sin röst fick anpassa sitt liv efter de nya villkoren.
Sjukdomen blev slutet på At the Movies men inte på skrivandet. Utöver sina välarbetade tidningsinlägg började han också publicera på internet. Han startade en filmblogg där han kunde recensera mer fristående och djupare och var även väldigt aktiv på sociala medier. Faktum är att Ebert under sina sista år planerade att starta en ny show där internet och streaming var grundpelaren. Det blev, tragiskt nog, aldrig verklighet.
Den 4:e April, 2013 dog Roger Ebert, 70 år gammal. Den mer än tioåriga kampen mot cancer blev till slut för svår. Han lämnade sin hängivna fru Charlie ”Chaz” Hammel-Smith och två styvbarn efter sig. Sagan fick dock ett vackert slut. De sista åren innan han dog fick han som första filmkritiker en stjärna på Hollywood Walk of Fame (2004) och blev hedrad med en Honorary Life Member Award från Director’s Guild of America (2010). Presidenten för DGA (Directors Guild of America), Michael Apted, hade följande motivering:
”From the blockbuster to the tiny independent film, Roger Ebert has devoted his career to sharing his love of film with generations of moviegoers. In doing so, he’s kept directors on their toes for more than 40 years.”
Just det breda spektrumet, att ge filmer oavsett storlek uppmärksamhet och förmågan att bedöma film utefter vad filmen är och vad den vill förmedla, är egenskaper som bidrar till att Ebert var och förblir en ikon. En ikon som filmälskare, inklusive mig själv, aldrig glömmer.
Tre filmer Ebert hyllade men andra kritiker sågade
1. The Last House on the Left (1972)
Skräckmästaren Wes Cravens regidebut. Filmen, vars handling är baserad på Ingmar Bergmans Jungfrukällan, blev toksågad av de flesta kritiker när den kom. Den ansågs opassande och alldeles för våldsam för att falla dåtidens Hollywood i smaken. I motsats till detta var Ebert en av de få som hyllade filmen.
Läs också: Porträtt av skräckmästaren Wes Craven
Han gav The Last House on the Left 3,5 i betyg på en fyragradigskala med motiveringen att det var en film fylld med ren, oväntad terror vars mål är att skrämma. Något som Ebert ansåg den lyckades väl med. Som en stor fan av Ingmar Bergman var han inledningsvis en av få som såg filmernas koppling, vilket han tydliggör i sin recension.
Läs också: Ingmar Bergmans bästa filmer
Efter Eberts bortgång skrev Craven på twitter:
”Roger Ebert gave my first film, Last House on the Left, its only positive review. Everyone else reviled it, but he saw merit in it.”
2. Knowing (2009)
Nicolas Cage har varit allt annat än het sedan senare delen av 2000-talet och framåt. Det har spytts ordentligt med galla på de flesta filmer han har medverkat i och sci-fi filmen Knowing är inget undantag. Blygsamma 33/100 i Metascore indikerar detta. Hur som helst var Ebert oerhört positivt inställd och gav filmen full pott, en fyra i betyg. Han gick så långt att han skrev att det var bland de bästa science fiction filmerna han sett eftersom den lyckades vara skrämmande, spännande, smart och häftig på samma gång. Alla de element som en bra sci-fi, enligt Ebert, skall innehålla.
3. Speed 2 (1997)
En an de hårdast sågade uppföljarna någonsin. Allmänheten avskydde den (3,7 imdb), filmkritiker avskydde den ännu mer. Speed 2 har anmärkningsvärt låga 23/100 i Metascore, där Eberts recension återigen är den enda positiva. Ebert medger att filmen är fånig, fast på ett underhållande sätt. Han skriver att det stundtals blir så överdrivet löjligt att det frambringar genuina storskratt. Stundtals sitter han bara nöjt och ler. Avslutningsvis motiverar Ebert sitt betyg, en trea, med att han var i precis rätt sinnelag den kvällen vilket man kanske måste vara för att uppskatta filmen.
Tre filmer andra kritiker hyllade men Ebert sågade
1. The Usual Suspects (1995)
Med sina två Oscarsvinster, bästa biroll (Kevin Spacey) samt bästa originalmanus, och ett högt metascore på 77/100 hedras The Usual Suspects ofta som en 90-talsklassiker. Just manuset är det som hyllas mest där den kända twisten är mycket omdebatterad. Någon som inte alls ansåg manuset värdigt en Oscar var Roger Ebert. I recensionen sågade han filmen rejält och gav den ynka 1,5 i betyg. Dessutom fick Brian Singers manus sig en ordentlig känga. Alldeles för komplex handling för sitt eget bästa och de gånger man väl förstår bryr man sig inte menade Ebert.
Många var förbryllade över Eberts åsikter, det hela gick så långt att han såg om filmen ett tag efter. Hur som helst stod han fast vid sin ståndpunkt och ändrade inte sitt betyg.
2. Taste of Cherry (1997)
En annan känd kritiker, Richard Corliss, utnämnde det iransk/franska dramat till år 1997 bästa film. Även juryn på filmfestivalen i Cannes uppskattade Taste of Cherry och filmen vann guldpalmen samma år. Något kontroversiell har däremot Ebers recension av filmen blivit, inte för att han gav den lågt betyg, utan att motiveringen till betyget blivit kritiserat som ogrundat. En ynka stjärna motiverades med att filmen var olidligt tråkig. Han klagade på att regin var för inkonsekvent och långsam.
Detta ansågs vara paradoxalt enligt vissa kritiker eftersom han hyllat liknande drag i filmer av tillexempel Trakovsky. Avvikelsen från övriga hyllningar förklarade Ebert med ett idag välkänt citat:
” Just as a bad novel can be made into a good movie, so can a boring movie be made into a fascinating movie review.”
3. A Clockwork Orange (1972)
I mångas ögon ett odiskutabelt mästerverk och en stor milstolpe inom filmindustrin. Flertalet Oscarsnomineringar, bland annat för bästa regi och bästa film. Stanley Kubricks iskalla, råa skildring av ett futuristiskt samhälle i misär, där övervåld är lika vanligt som en fika på stan, delade inledningsvis tittarna i två läger. De som såg filmen som en filosofisk konstuppvisning och de vilka tyckte filmen var en enda lång demonstration av våld.
Ebert bedömde filmen med en tvåa i betyg och i sin recension uttryckte han sin frustration kring filmens huvudkaraktär Alex. Ebert anser att Kubrick flyttar fokus från det tema som filmen huvudsakligt berör, ett infekterat samhälle skapat av statligt förtryck, och istället glorifierar vidrigheterna som utförs av Alex. Om Alex istället framhävts som en anti-hjälte hade filmens budskap varit mer logiskt menar Ebert.
Övrigt: För den intresserade är Eberts blogg aktiv än idag, fast med andra skribenter, som en hyllning till den Journalistiske mästaren (www.rogerebert.com). Passa också på att spana in vår lista över klassiker som Roger Ebert sågade.