Original mot Remake: Jungfrukällan (1960) vs The Last House on the Left (1972)

Hollywood-pamparna tycks ha drabbats av kronisk idétorka. Reboots och remakes av klassiker tillhör vardagen och den ena annonseringen är mer bisarr än den andra. Frågan jag ställer mig är: är remakes endast av ondo?

Tar jag ett kliv ner från mina cyniska höga hästar är det enkelt att förstå att det inte bara handlar om enkla cash-grabs. Det finns mängder med argument, utöver de monetära, till varför filmskapare väljer att återvända till gammalt material. Vilka argument kan detta vara? Det undersöker jag i den här artikelserien Original mot Remake.

Min uppgift är att leta likheter och skillnader filmerna emellan. Jag iklär mig även rollerna som domare och bödel då jag fäller domen över vilken version jag anser är bäst. Den här veckan har jag roffat åt mig av den svenska kulturskatten för att sedan fara till andra sidan världen för att ta del av en skräckfilms-kungs kontroversiella regidebut i "rape and revenge"-genren. Jag har fått beskåda Ingmar Bergmans Jungfrukällan (1960) och Wes Cravens The Last House on the Left (1972). 

Inför veckans uppdrag har vi på Filmtopp valt att stretcha och vidga begreppet "remake" en aning. Dagens kombattanter uppfyller rent tekniskt inte alla de kriterier och krav som utgör en sådan. Ingmar Bergmans Jungfrukällan agerade nämligen modell och riktstjärna till Wes Cravens Last House on the Left. Vilket medför att Cravens tingest mer framstår som en tolkning av Bergmans 1300-tals melodrama än en regelrätt nyinspelning. Med detta sagt påminner filmerna dock tillräckligt om varandra för att spelreglerna till "Original vs Remake" ska kunna appliceras smärtfritt.

I story-väg är skelettet till bägge dessa filmer i princip intakt. En fruktansvärd tragedi drabbar en familj vars dotter blir brutalt våldtagen och mördad. Hur handskas en familj med en sådan förtärande sorg?

Likheter

Uppror mot den äldre generationen

Jag kör en Freud direkt och lägger all skuld på föräldrarna. Jungfrukällans och Last House on the Lefts olyckliga unga offer är hårt styrda och kvävda av dåtidens rådande konventioner kring barnuppfostran.

I Cravens version är det 1970-tal. I en av filmens inledande scener får vi se hur det råder friktion i familjeharmonin mellan dottern, Mari, och övriga familjemedlemmar. Det blossar upp en diskussion rådande dotterns osedliga klädsel och oanständiga umgänge.

En motsvarande relation till den äldre generationen har också Jungfrukällans huvudperson, Karin. Även hon anses bryta mot de rådande konventioner som regerande dåtidens samhälle. Hennes far, Töre, tycker att hon är ouppfostrad och anser att modern, Märeta, borde bli bättre med disciplinen. Karin dansar med diverse karlar på löpande band, vilket inte sågs lätt på på den tiden då en tät religiös skugga låg över folket.

I bägge fall ligger konventionerna kring barnuppfostran och normer så hårt över filmernas huvudpersoner att det driver dom i armarna på de människor som kommer att beröva dem på deras liv.

Vinnare: Remake! I detta fall blir Bergman-ismerna för mycket för mig och jag får svårt att relatera till karaktärerna. Språket blir för högtravande och melodramatiskt och då väljer jag således det som ligger mig närmare.

Hemmets ljuva famn kontra den hemska omvärlden

Bägge dessa filmer målar upp hemmets och dess murar som en trygg och kärleksfull plats. Omvärlden, med dess skogar eller sunkiga förortsradhus är där man råkar illa ut.

Craven visar på detta med pekpinne. I hemmet gestaltas föräldrarna (även om det som sagt förekommer en del friktion) och hemmalivet som så sockersött att bara beskåda det ger mig en mindre släng diabetes. Det är utanför hemmets trygga, honungssöta murar som våldsförövarna finns och det är där som faran lurar. När lagens långa arm väl griper in porträtteras de som fumlande klumpedunsar som inte ens vet hur man tankar en bil. I de krokarna tog mitt tålamod slut.

Jungfrukällan målar också upp hemmet som en trygg famn. Bergman injicerar dock en högre dos konflikt och friktion mellan föräldrarna, dottern och även pigan Ingeri, som känner en brinnande svartsjuka gentemot dottern. Även i Bergmans film är det utanför murarna, i skogen som faran lurar.

Vinnare: Original! Kontrasten i Cravens film mellan hotet utanför kontra hemmet blir för mycket och när poliserna glömt att tanka bilen ackompanjerat till ren cirkusmusik får jag nog och checkar ut.

Skillnader

Det mänskliga tillståndet

En tydlig skiljelinje mellan Bergmans original och Cravens nytolkning är att det är endast den förstnämnde som reflekterar över det mänskliga tillståndet efter en sån här händelse. I de ack så välkända "ångest- och förtvivlan"- insvepta dialoger och monologer som Bergman har gjort sig vida känd för, försöker föräldrarna greppa det hemska dåd som har begåtts. Fadern tar till den enda metod han förstår, sina egna nävar, för att hämnas sin dotter. Modern lägger hela skulden på sig själv. Som djupt kristna skakas hela deras spirituella liv. Vi får följa hela den ångestdrypande spiralen ner i det bäcksvartaste av Bergman-mörker i hur familjen ifrågasätter hela sin spirituella natur och relation till Gud och natur.

Läs också: Ingmar Bergmans 7 bästa filmer

Cravens film är en rak uppercut i mjälten! Craven sätter ljuslågan helt och hållet på ond bråd hämnd av den mest blodtörstiga variant du kan tänka dig. En vedergällningskavalkad bestående av motorsågar, raklödder och en fellatio från helvetet. Craven vill chockera dig i sin regidebut och tvinga dig att vända blicken från TV-skärmen i ren avsmak. Han skalar effektivt bort Bergsmans filosofiska och spirituella tyngd från originalet och nog är det underhållande så det förslår. Men när chockens effekt har lagt sig och mardrömmarna tystnat om natten är det trots allt filmen med mer tuggmotstånd som lämnat mest avtryck på min hornhinna.

Vinnare: Originalet. En kamp mellan substans och underhållning. En orättvis kamp måhända, men i Cravens fall finns det många andra filmer som gör sista akten väldigt mycket bättre. Bergman gör högtravande, melankolisk ångest på ett alldeles säreget vis.

Fotot - Stjärnan i showen?

Tolv år och två vitt skilda filmkulturer skiljer de bägge versionerna åt. Det är tydligt. Ovanstående bild förkroppsligar Bergmans och hans fotografs Sven Nykvists eminenta foto. Varje bildruta känns lika genomarbetat som ett fotografi och det är inte svårt att finna symbolik i nyckelscener. Scenografin används nästan som extra karaktärer och skådespelarna agerar naturligt och avslappnat i 1300-talsmiljön. Förutom ovanstående bild så vill jag även ge en extra eloge till scenen då fadern i familjen sitter i sin tron precis innan han delar ut sin hämnd på våldsmännen. En bild som fullständigt skriker av status, karaktärsmotivation och klockrent fotografi.

Cravens alternativa tolkning är inte en lika bildskön historia. Eftersom Cravens tolkning är en renodlad "rape and revenge" så ges det inte utrymme för konstfilmens konstnärliga uttryck. Kameraarbetet är ganska rörigt och amatörmässigt, detta för att inbringa känslan hos dig som åskådare att det du ser faktiskt sker. Craven är ännu en gång ute efter att ge dig en rak höger och riktigt gotta ner sig i våldsamheterna han tar fram framför kameran. Kameraarbetet måste därav te sig naturligt så att åskådaren i princip inte tänker på det. Ganska effektivt må jag säga.

Vinnare: Original. Här var det inte ens nära. Bergman har komponerat ett vackert knippe filmhistoria i Jungfrukällan helt enkelt och Craven har komponerat en dussinskräckis. För fler av Wes Cravens filmer, spana in vår list över Wes Cravens bästa filmer.

Och vinnaren är...

Jungfrukällan

Originalet kommer segrande ur bataljen med 3-1. Det bör tilläggas att jag inte på något sätt är svag för Bergman. Jungfrukällan är dock en vackrare och mer tänkvärd film på alla vis, helt enkelt. The Last House on the Left är mer av en dussinskräckis och att låta den gå segrande ur denna kamp hade varit att beteckna som tjänstefel. Dock ska det sägas, jag har det inte alltid enkelt att ta Bergman-svärtan på allvar och ibland glider jag in på rent parodi-territorium. För mig handlar det om om att tajma rätt film med rätt humör.