Original mot Remake: Ghostbusters (1984) vs Ghostbusters (2016)

Hollywood-pamparna tycks ha drabbats av kronisk idétorka. Reboots och remakes av klassiker tillhör vardagen och den ena annonseringen är mer bisarr än den andra. Frågan jag ställer mig är: är remakes endast av ondo?

Tar jag ett kliv ner från mina cyniska höga hästar är det enkelt att förstå att det inte bara handlar om enkla cash-grabs. Det finns mängder med argument, utöver de monetära, till varför filmskapare väljer att återvända till gammalt material. Vilka argument kan detta vara? Det undersöker jag i den här artikelserien: Original mot Remake.

Min uppgift är att leta likheter och skillnader filmerna emellan. Jag iklär mig även rollerna som domare och bödel då jag fäller domen över vilken version jag anser är bäst.

Den här veckan har jag armerat mig till tänderna med proton-puffror, ett väloljat munläder och plågat öronen till bristningsgränsen med den klämkäckaste av ledmotiv. Jag är varken rädd för spöken eller arméer av twitter-teorrorister längre. Jag har kikat på Ghostbusters!

Ivan Reitman regisserade spökligan 1984 och den bioaktuella remaken är regisserad av Paul Feig. Moderniseringen rullar för fullt på våra biografer runt om i landet just i detta nu. Må slemmigaste spökpatrull vinna!

LÄS MER: Recension – Ghostbusters (2016)

Handling: Manhattan blir invaderat av allehanda gastar, vålnader och annat ockult patrask! Tack och lov finns räddningen inom räckhåll i form av en konstellation säregna spökjägare – Ghostbusters!

Likheter

Charmanta huvudrollsinnehavare

Hörnstenarna i bägge tolkningar är de ofantligt charmanta skådespelarna! Ensemblen är limmet som håller ihop filmupplevelserna. Den komiska bollningen och den spydiga friktionen mellan spökjägarna smattrar ofta genom bildrutan och bildar en gedigen familjeunderhållning kryddat med en del läbbiga partier.

Remaken lider dessvärre av en one-liner influensa. Det fokuseras på kvantitet före kvalitet och stundtals blir det en del sömniga försök till dråplig komik. Istället för att låta karaktärernas egenheter skina och studsa emot varann lägger Feig stundtals vikten en smula ojämnt fördelat på punch-lines. Tack och lov bär den excentriska Kate McKinnon den komiska fanan högt i så gott som varenda scen hon deltar i, och lyckas sammansvetsa en unik hybrid av hipp, charmant och putslustig!

På andra sidan av skalan har vi originalet som i ärlighetens namn gav en sur kallsup. Humor sägs vara en färskvara och Ghostbusters bevisar dessvärre tesen till viss del - mycket lustigheter känns idag ganska dammiga. Dock lyser charmen starkt igenom det åldrade materialet i form av superba huvudrollsinnehavare. Bill Murray, Dan Aykroyd, Harold Ramis och Ernie Hudsons närvaro värmer av enhetligt samspel, samtidigt som karaktärernas egenarter lyser igenom.

LÄS OCKSÅ: Bill Murrays bästa scener

Vinnare: Original! Ensemblen lyckas bräcka en del mossigt material och originalets spökliga upplever jag som mer enhetlig, samtidigt som karaktärernas egenarter tillåts komma fram. Remaken lider stundtals av en envis one-liner snuva som irriterar – ordentligt.

Hotet från det allsmäktiga etablissemanget

Livet som spökjägare är sannerligen inte enkelt. Inte nog med att en har gastar, demoner och New Yorks vältrafikerade gator att hålla stången – det finns dessutom mänskliga krafter som ständigt motarbetar våra gast-patruller. Det är mekaniska och metodiska krafter som agerar opposition och representerar ett oförstående och helt oflexibelt etablissemang.

I remaken står borgmästaren (Andy Garcia) – uppbackad av Homeland Security – för den mänskliga nageln i ögat. Det visar sig att denne är väl medveten om spökinvasionen och stöttar vår spök-patrull, men smutskastar dem i media. Herr oflexibel menar på att ett erkännande av gastar och övernaturliga filurer skulle kasta samhället ner i masshysterins kaotiska träsk. En ypperlig replik levererad från Kristen Wiigs rappa läppar sammanfattar borgmästarens attityd och träskallighet: "Please don't be like the mayor in Jaws!". Mumma för en filmälskare.

I originalet representeras det ansiktslösa och arroganta etablisemanget av EPA (Enviromental Protection Agency). Advokaten Walter Peck (William Atherton) anklagar spökligan för att använda sig av miljöfarliga kemikalier i sitt ämbete. Peck är en dårfink av högsta rang vars arrogans och horn i sidan gentemot spök-patrullen leder till en katastrof av bibliska proportioner. Peck avaktiverar den högteknologiska bur som fängslar Spökligans övernaturliga väsen. Kaos och inferno intar Manhattans gator och torg!

Vinnare: Remake! William Atherton må briljera som stram miljöinspektör, men oppositionen är så vanvettigt överdriven. Visst, i kontexten florerar spöken och andra strechövningar för fantasin, men Reitman tar i i överkant. Remaken bistår med en charmigare porträttring av det mänskliga hotet.

Skillnader

CGI vs Praktiska effekter

När två filmer tar avstamp i övernaturliga väsen och bestar kan vi vara säkra på en sak – ett effektspektakel av rang är att vänta! Båda filmer brer på ordentligt med den tillgängliga teknologin. Dock är en är klart överlägsen den andra.

Remaken använder sig i princip uteslutande av datorgenererade bilder (CGI) i våra möten med gastarna. Effekterna håller hyfsad klass, utan att på något vis nosa på Hollywoods toppskikt. De datorgenererade gastarna är trevligt integrerade med övriga fotot i filmens två första akter, men dessvärre demoleras denna balans fullkomligt i filmens bökiga klimax. Där finner vi våra hjältinnor insmetade i ett enda myller av CGI, desperata att hålla oss alerta på vad som faktiskt sker. Det ekar själlöst och opersonligt. Den mänskliga kontakten slarvas bort i ett kvickt effektspektakel. Tråkigt!

LÄS OCKSÅ: Så såg storfilmerna ut före CGI

Originalet genomsyras av modeller, dockor och stop-motion. Även Reitman avlossar ett ordentligt effektspektakel mot filmens annalkande upplösning – men fysiska objekt överglänser plastig CGI i princip alla dagar i veckan. Vi tappar inte kontakten med den charmiga ensemblen och på det hela taget erbjuder originalets tillämpning av effekter en mänskligare värme och hjärta.

Vinnare: Original! De fysiska effekterna lägger grunden för en varmare filmupplevelse. Trots att Reitman bombar oss med effekt-laviner mot finalen finns ett starkt mänskligt hjärta kvar.

Pathos

Bägge filmers absoluta styrka är som tidigare nämnt de oerhört charmanta huvudrollsinnehavarna. Dock försöker remaken sig på något alldeles för sockersött mot slutet som lämnade en sliskig eftersmak i min mun.

Kristen Wiigs huvudperson blir mot slutet tvungen att ta ett framstupa dyk rakt ner i en spöklik portal. Kompisen Abby Yates (Melissa McCarthy) blir nerdragen i den gröna portalen av filmens antagonist och Wiigs karaktär hyser inga tvivel att desperat försöka sig på en räddningsaktion. Aktionen lyckas mot alla odds och med detta gör Feig ett försök till pathos, men undertecknad fick snarare sura uppstötningar. Det är för gulligt och Feig sträcker sig ogenerat mot mina emotionella strängar men framkallar enbart missljud. Det känns konventionellt, platt och väntat!

Originalet ställer fullkomlig förintelse på spel. Reitman planterar tidigt att strålen från deras proton-kanoner absolut inte får korsas. "Try to imagine all life as you know it stopping instantaneously and every molecule in your body exploding at the speed of light." sammanfattar vikten av att spökjägarna har koll på sina strålar. Reitman skördar sin plantering mot slutet. Då blir gänget givetvis tvungna att korsa strålarna, med sina liv som insats.

Vinnare: Original! Feigs försök att slå an emotionella strängar står sig slätt mot originalets effektiva plantering.

Och vinnaren är...

Ghostbusters (1984)

I ain't afraid of no remake! Originalets må inte ha åldrats fullt så krytt som jag hade hoppats, men än finns det kräm kvar i gamla Ecto 1! Jag har valt att helt bortse från den mest uppenbara skillnaden – könsfördelningen – eftersom detta redan har fått orimligt mycket uppmärksamhet av twitter-mobbare och kolumnister. Remaken har utan tvivel en del skimrande stunder, men dras ner av ett konventionellt filmskapande, haglande one-liners av blandad kvalitet och tomma, själlösa effekter, i en annars mysig spökfest.