Original mot Remake: La Jetée (1962) vs Twelve Monkeys (1995)
Hollywood-pamparna tycks ha drabbats av kronisk idétorka. Reboots och remakes av klassiker tillhör vardagen och den ena annonseringen är mer bisarr än den andra. Frågan jag ställer mig är: är remakes endast av ondo?
Tar jag ett kliv ner från mina cyniska höga hästar är det enkelt att förstå att det inte bara handlar om enkla cash-grabs. Det finns mängder med argument, utöver de monetära, till varför filmskapare väljer att återvända till gammalt material. Vilka argument kan detta vara? Det undersöker jag i den här artikelserien: Original mot Remake.
Min uppgift är att leta likheter och skillnader filmerna emellan. Jag iklär mig även rollerna som domare och bödel då jag fäller domen över vilken version jag anser är bäst.
Den här veckan har jag stirrat mig blind på ofantligt vackra stillbilder, alltmedan mitt medvetande har slitits mellan olika tidslinjer. Filmerna som jag har beskådat är den franska kortfilmen La Jetée (1962) och dess remake De 12 apornas armé (1995). I registolen för originalet satt Chris Marker och Terry Gilliam axlade regiansvaret för De 12 apornas armé. Värt att tillägga är att originalet består uteslutande (förutom en tagning) av stillbilder, ljudeffekter, musik samt en berättarröst. Remaken däremot är en traditionell spelfilm.
Handling: En fånge (vid namn James Cole i De 12 apornas armé, anonym i La Jetée) vars sinne plågas av en återkommande dröm av en vacker mö och en döende man, skänks plötsligt hela mänsklighetens futtiga öde i sina händer. Efter en ohygglig katastrof som decimerar den mänskliga rasen återstår endast tidsresande som räddning. Inte nog med det, denna fängslade man är den enda som bedöms kompetent nog att klara av resan. I det förgångna väntar dock både trevliga och otrevliga överraskningar på lur för vår hjälte.
Likheter
Kärlek som drivkraft
Drivkraften för båda huvudpersonerna är kärlek. Både fången och Cole (Bruce Willis) är riktiga romantiker. Kvinnan som florerar i deras drömmar visar sig leva i det förgångna och det dröjer inte länge innan Cupido har avfyrat två giftiga betuttningspilar. Huvudpersonerna i båda filmerna väljer i slutändan att tillbringa resten av sina liv tillsammans med sina fjällor. Dock existerar det vitala skillnader inuti denna likhet som skiljer tolkningarna åt.
La Jetée berättar kärlekshistorien subtilt. Kärestans namn lyser med sin frånvaro och den enda egentliga information vi bistås med är att det är samma kvinna från fångens vision och att de träffas vid en rad olika tillfällen. Trots att kärlekshistorien är helt dialoglös och lämnar hela personkemin till vår fantasi kan jag inte rå för att bli ofantligt investerad. Berättarrösten, de svart/vita bilderna och musiken flyter samman, och lever i fullständig symbios. Min fantasi fyller i konturerna och sköter de tunga lyften. Det är återhållsamt, det vittnar om tillit till publiken och framför allt är det otroligt vackert.
I Gilliams fall är undertecknad inte lika såld. De 12 apornas armé har många starka kort, men kärlekshistorian är dessvärre ett av de med lägre valör. Madeleine Stowe gör en klanderfri insats som den stora kärleken från Coles plågoandar, men gnistan mellan karaktärerna upplevs krystad och framtvingad. De 12 apornas armés argument är att det är parets öde att finna varann, men jag köper det dessvärre inte. Jag upplever kärlekshistorian som desperat och väl påflugen, trots denna höjda dystopi-kontext.
Vinnare: Original! Less is much more! Med enkla, raka medel känner jag ofantligt mycket mer för de namnlösa karaktärerna i La Jetée. Beundransvärt enkelt och starkt.
Smell the flowers
Dystopier lyckas ständigt slå an en speciell sträng hos mig. Ända sedan mina barns ögon fick beskåda James Camerons Terminator har denna typ av film fått mig att uppskatta min simpla vardag. Huvudpersonerna i filmerna jag ställer mot varandra idag upplever samma fenomen när de reser tillbaka i tiden och njuter i fulla drag av vardagens små egenheter från en svunnen tid.
Bruce Willis Cole förvandlas stundtals till en riktig livsnjutare i det 90-tal han skickas tillbaka till. Cole tar mustiga andetag som en tvättäkta yogainstruktör och tårarna forsar i bilen till tonerna av It's a Wonderful World. Willis förmedlar detta med en pojkaktig entusiasm, men det går samtidigt att skymta en smärta bakom den barnsliga blicken – en smärta om en förlorad värld.
LÄS VIDARE: Män som Hatar Kvinnor vs The Girl With the Dragon Tattoo
Fången i Markers franska kortfilmsoriginal njuter även han av världen som han vet går under inom en snar framtid. Det förmedlas i hur han får se "riktiga barn, riktiga katter, riktiga fåglar" och till och med "riktiga gravar". Vår huvudperson blir distraherad av material som glas och plast. Triviala, självklara saker i vår vardag är fullkomlig lyx för fången i La Jetée.
Vinnare: Remake! Här övermannar Gilliams tolv apor det franska originalet. Bruce Willis erbjuder sin kanske piggaste och alerta prestation sedan Die Hard medan den minimalistiska tonen sätter käppar i hjulet för Marker.
Skillnader
Berättande
Berättandet är den skillnad mellan tolkningarna som är så direkt att den slår dig i ansiktet. Det är två vitt skilda skolor som möts. Den ena fullständigt gnistrar av artistiskt uttryck, och den andra av ett mer konventionellt – om än otroligt välgjort – sådant.
La Jetée använder sig av den episka formen av berättande. Som tidigare nämnt består den franska dystopin i princip uteslutande av svart/vita stillbilder, musik, ljudeffekter och en berättarröst. Återhållsamheten och minimalismen förmedlar en helt otroligt bitande känsla av förtvivlan och desperation, som med en barnslig enkelhet lyckas pendla över till en gullig kärleksintrig. All exposition sker genom berättarrösten, som guidar mig klanderfritt med precis lagom mängd information för att min aptit ska bli retad. Ljud och bild lever i fullkomlig symbios och vad som jag först trodde skulle vara olidligt pretentiöst och kultur-elitistiskt, visar sig vara en upplevelse olikt något annat.
De 12 apornas armé är en traditionell spelfilm, som skickligt undviker genrens konventioner. Berättandet är klassiskt dramatiskt, men lyckas styra undan från att halka in i genrens typiska träsk av paradoxer och motsägelser. Gilliam lyckas erbjuda oss betydligt fler karaktärsmotivationer, samtidigt som han är sparsam med onödiga detaljer. Regissören sätter mina hjärnceller i arbete allt som oftast och vägrar tvångsmata mig, vilket vittnar om tillit till sin publik.
Vinnare: Originalet! Det konstnärliga och originella uttrycket må vara exkluderande och för pretentiöst för vissa i filmsoffan, men jag fastnade för det – ordentligt. Tillsammans med en retro-futuristisk/steampunkig estetik är det en originell upplevelse som förmedlar en fantastiskt uppgiven historia.
Tonalitet
Bägge alster fullkomligt stinker av svaveldoftande dystopi-undergång. Mänskligheten är förpassad att leva underjordiskt och förslavade, därav är hopp en sällsynt fångst i dystopins mörka katakomber. Trots detta lyckas en av filmerna glida in på humoristiska territorium - humor målat med de svartaste av penslar.
La Jetée kastar sig huvudstupa ner i det gravallvarligaste av vatten. Varenda stillbild osar av undergång till den milda grad att du vill ta en dusch efter att ha beskådat verket. Mixen av franska, svart/vitt, narratör, stillbilder samt dystopi bildar en så otroligt slagkraftig och allvarsam cocktail att yrseln sitter i ett bra tag efteråt. Mixen är magisk och allvarsam, om än lite väl självgod.
Gilliams alster är en likaså becksvart tolkning av den dåvarande framtiden, men britten lyckas även hämta vatten ur den svarta komedins brunn. Ironi och sarkasm jobbar på högvarv i många scener, och regissörens bakgrund i humorgänget Monty Python lyser skarpt igenom. Balansgången är strålande! Inte för en sekund sugs allvaret ur situationen ut, utan istället skänks en surrealism och absurdism till allvarseten. Du är aldrig helt säker på var som sker.
Vinnare: Remake! Gilliam styr skickligt skutan förbi genre-typiska konventioner och undviker fallgropar. Blandningen av den mörka humorn och den allvarsamma dystopin är utomordentlig, och här får det gravallvarliga konststycket till original rygga undan.
Och vinnaren är...
Oavgjort!
2-2! I vanliga fall skulle jag forcera fram en vinnare baserat på vilken film jag helt enkelt håller högst. I det här fallet kan jag inte det. Tolkningarna står i så pass stark kontrast till varandra att det vore orättvist. La Jetée är ett artistiskt experiment som är helt sprängfullt av domedagsatmosfär. De 12 apornas armé, å andra sidan, är en finurligt konstruerad science-fiction-rulle som sätter mina rostiga kugghjul hemma i hjärnkontoret i arbete. Ett måhända torrt och tråkigt resultat, men oavgjort blev det.
Vilken film tycker du är bäst?