BATTLE: Lejonkungen (1994) vs Lejonkungen (2019)
Vilken version är egentlig mest kunglig? Filmtopp jämför original mot remake!
Hollywood-pamparna tycks ha drabbats av kronisk idétorka. Reboots och remakes av klassiker tillhör vardagen och den ena annonseringen är mer bisarr än den andra. Frågan jag ställer mig är: är remakes endast av ondo?
Tar jag ett kliv ner från mina cyniska höga hästar är det enkelt att förstå att det inte bara handlar om enkla cash-grabs. Det finns mängder med argument, utöver de monetära, till varför filmskapare väljer att återvända till gammalt material. Vilka argument kan detta vara? Det undersöker jag i den här artikelserien: Original mot Remake.
Min uppgift är att leta likheter och skillnader filmerna mellan och dela ut poäng efter dessa kriterier. Sadistiskt iklär jag mig rollen som både domare och bödel till denna blodiga batalj! Må bästa version vinna!
Idag har jag försökt finna min roll i livets cirkel tillsammans med lejonen Simba, Mufasa, Scar och Naala. Givetvis är det Lejonkungen som ska upp i Original mot remake-ringen. Må bästa konung vinna!
Likheter
Den nya Lejonkungen är i princip shot-by-shot remake.
Att leta likheter mellan Lejonkungarna är verkligen ingen konst eftersom remaken dyrkar vid originalets altare. Scener är ofta pricksäkert återskapade i fullständigt banbrytande CGI, som inte är att betrakta som något annat än en milstople för filmindustrin.
LÄS ÄVEN: Original mot remake: Djungelboken
Ur ett artistiskt perspektiv blir det dock snabbt problematiskt. Ofta känns Jon Favreaus remake kreativt förstoppad då originalets mall följs till punkt och pricka, med undantag för något extra banter mellan filmens humoristiska sidekicks, ändrade sånger eller anpassade scener. Givetvis är detta inte tillräckligt då det är originalet som utför alla tunga lyft.
Vinnare: Tveklöst originalet.
Ställning: 1-0 till originalet.
Även musiken är nästintill identisk.
Hyllningskören sprider sig även vidare till musiken, som i princip är helt och hållet lyft från originalets tecknade filmrutor. Hans Zimmers och Elton Johns soundtrack är sannerligen en av filmhistoriens djupaste guldgruvor och förvaltas med respekt och förundran. Dock innebär detta att det även här är originalets axlar som lyfter den kreativa vikten, även om lite nya nyanser erbjuds.
Sångerna är nu nyinspelade med nya talanger, så här handlar det främst om vilka stämmor som mest tilltalar dina musikaliska öron. Själv har jag otroligt svårt för Beyoncés ändlöst wailande i "Can you feel the love tonight" och blir flertalet gånger så märkbart irriterad att jag lämnar brännmärken i biofåtöljen.
Vinnare: Originalet.
Ställning: 2-0 till originalet
Skillnader
Tecknat vs CGI
Jon Favreaus remake är inget annat än en milstople för datoranimation i film. Lejonen lever, andas och interagerar i princip ständigt fotorealistiskt och illusionen bryts oerhört sällan. Inte ens när djuren faktiskt pratar med varandra ser det orealistiskt ut – en makalös bedrift!
Originalets tecknade animation har dock en charm som är svår att motstå. Måhända är det nostalgi som slår på mitt inre barns strängar men originalets djur med sina framhävda mänskliga attribut, är vansinnigt charmiga.
Vinnare: Kampen är knapp men jag måste ändå ge remaken denna poäng. Den fotorealistiska animationen skänker en helt ny dimension till händelserna och det känns ofta vansinnigt realistiskt på ett ibland obehagligt sätt. Otroligt imponerande av Disney!
Ställning: 2-1 till originalet.
Röstskådespelare
Förutom att Mufasas röst, James Earl Jones, är densamme är hela lejongänget nycastat och röstskådespelarna skänker nytt liv åt gamla repliker och smattrande energi till nyskrivna. Billy Eichner och Seth Rogen är underbara som Timon och Pumbaa och bjöd undertecknad på flertalet genuina garv. Även Chiwetel Ejiofor är magnifik som den manipulativa och genomruttna Scar och lyckas bära arvet från Jeremy Irons med värdighet.
Originalet har dock nostalgin på sin sida och är laddat med tunga namn som Jeremy Irons, Whoopie Goldberg och Rowan Atkinson. Matthew Broderick passar dessutom utmärkt som en tonårig Simba.
Vinnare: här låter jag mitt omdöme regera över nostalgin och ger remaken poäng, mycket tack vare Seth Rogens klockrena Pumbaa.
Ställning: 2-2
Och vinnare är:
Ingen? Båda? Kampen var lång, hård, men rättvis och ändå lyckades inte något lejon knuffa ut sin konkurrent ur näringskedjan. Anledningen är att det i princip är samma film och det som avgör vilken som är bäst anpassad för dina delikata smaklökar är huruvida du föredrar tecknat eller CGI samt de äldre eller nya röstskådisarna.
Dock är det omöjligt att förbise att det är originalet som är den bättre filmen eftersom den utför samtliga kreativa stordåd så utser jag originalet till vinnare med hårfin marginal!