Get Out – Och rädslan för det annorlunda
"Minoriteters representation är ett stort problem inom hela filmindustrin, men det är kanske tydligast inom skräckgenren."
När Get Out (Jordan Peele, 2017) hade premiär förra året lyckades den med en ovanlig bedrift inom skräckgenren: den blev en ekonomisk succé fast den hade en svart man i huvudrollen. I filmen faller karaktären Chris (Daniel Kaluuya) genom hypnos in i ett sorts mörker som kallas "The sunken place" där han kan se vad som sker runt om honom men inte röra sig.
“The sunken place is the theater that black people are relegated to watching horror movies on the screen. We can scream at the screen but we’re not going to get represented on the other side” – Jordan Peele
Minoriteters representation är ett stort problem inom hela filmindustrin, men den är kanske tydligast inom skräckgenren. Det har bland annat gett upphov till kända stereotyper som “den svarta killen dör först”. Och även om just det inte riktigt är sant så dör majoriteten av minoriteterna i skräckfilm i slutändan. De är dessutom sällan huvudkaraktärer eller har utvecklade personligheter, något som ökar risken att de bara blir kanonmat. Även stereotyper som “den hämndlystne vilden” eller mysticism från andra kulturer används ofta som katalysator för historien om de de vita protagonisterna. Till exempel Jurtjyrkogården (Mary Lambert, 1989) eller Sylvia Ganush i Drag Me to Hell (Sam Raimi, 2009). Kannibalfilmer är en hel genre som bygger på rasistiska tankegångar om “vildar”, något som även är vanligt inom äventyrsgenren.
Såklart finns det undantag, t.ex. inom blaxploitation eller indiefilmer, men de kan oftast inte räknas in bland de stora mainstream filmerna, förutom enstaka exempel som Night of the Living Dead (George A. Romero, 1968). Ett annat undantag är den Östasiatiska skräckvågen som sköljde genom världen under tidigt 2000-tal. Men även om originalen gjorde succé (om än främst inhemsk) så släpptes de oftast bara direkt på DVD i Västvärlden. Och när Hollywood gjorde nyinspelningar av filmerna så gick huvudrollerna till vita skådespelare, även om filmerna ibland utspelade sig i ursprungslandet. Spökhistorier och övernaturliga berättelser är överlag värst på representation och har nästan blivit värre med åren.
A classic horror film like King Kong (1933) evokes the fear of racial miscegenation in the figure of the dark ape, the beast in love with the (white) beauty, and Val Lewton’s I Walked with a Zombie (1943) exploited the threat of the black men for white spectators. – Keith Grants Screams on Screens: Paradigms of Horror
En av de många anledningarna till den låga representationen beror på innehållet. Skräckgenren hänger ofta ihop med en vit kultur och levnadssätt och handlar om rädslan för det nya och hur man finner trygghet i traditioner. Invasions och slasher-filmer handlar om Den Andre som invaderar trygga (vita) miljöer. Filmer om hemsökta hus handlar ofta om förorten i USA, som kopplas ihop med vita kärnfamiljer.
Jordan Peele har också sagt att skräckfilm med en icke-vit ensemble handlar mer om verkliga problem som redan drabbar de marginaliserade grupperna. Men i Get Out lyckades han pricka in nästan allt: polisbrutalitet, relationer mellan olika hudfärger, rädslan av att vara svart i ett vitt samhälle, och blanda det med klassiska skräckelement som får dig att hoppa till, skratta och tänka efter. Jag hoppas verkligen filmen bara är början på en ny trend. För att vara en så nischad genre med hög åldersgräns är ju skräck ett ypperlig tillfälle att utforska de mörkare sidorna av människan och dess samhälle.