Förhoppningar och farhågor: Marvel Phase 4

Marvels mäktiga universum har gått på sparlåga ett tag efter att Avengers mötte sitt mustiga öde i Avengers: Endgame. Spider-man: Far From Home avrundade fas tre och hjärnorna bakom Marvel Studios förbereder nu fas fyra för full rulle. Startskottet ljuder den 15 januari med Disney Plus-serien WandaVision och sträcker sig sedan sedvanligt över en hel drös sammanfogade filmer och serier där vi får bekanta oss med en hel del nya och gamla ansikten.

MER LÄSNING: Kommande Marvel-filmer 2021!

Givetvis inväntar jag Marvels kommande drag med entusiasm, men även med en del orosmoln snurrandes bland hjärncellerna. Nu är det hög tid att bena ut samtliga funderingar och oklarheter i ett sprillans nytt alster av förväntningar och farhågor: Marvel fas fyra!

Förhoppningar…

Kreativt risktagande!

Marvel har gjort tydligt att om du har kreativa röster som Taika Waititi, James Gunn och Russo-bröderna i ditt stall bjuds du på tonalt unika filmer. Detta vill jag se ännu mer av i fas fyra.  

En nackdel när producenter som Kevin Feige sitter med den kreativa maratonpinnen är att regissörer och manusförfattare kan ges snäva ramar att skapa inom. Vi har sett det hos Thor, Ant-Man, Hulk och till viss del Captain America. Tack och lov knöt Marvel kreativa snillen till merparten av sina projekt och skapandelusten tilläts stundtals flöda. Detta hoppas jag innerligt fortsätter. Framtiden ser tack och lov ljus ut för fas 4 eftersom WandaVisions första trailers skvallrar om just det kreativa risktagande jag efterlyser. 

Visuellt utmanande alster!

Handen på hjärtat, är något Marvel-alster speciellt estetiskt tilltalande? CGI:n är genomgående god och Black Panther samt Thor: Ragnarök sprakade stundtals till, men genomgående anammar MCU ett ganska generiskt visuellt språk.

Under Infinity Sagan har vi rört oss inom ett ganska typiskt cinematiskt språk med undantag för enstaka utstickare. Detta hoppas jag innerligt ändras i fas fyra. Ge mig visuellt mångfald med excentriskt kameraarbete, sprakande färger och scenografi ur LSD-laddade barndomsdrömmar. Underlaget för visuellt utmanande alster finns överallt inom fas fyra. 

Mångfald - fler dynamiska personligheter!

Marvel-filmerna är ofta genuint roliga. Hjältarna är utrustade med bitande munläder och one-liners haglar i ett mysigt potpurri. Mot slutet av Infinity Sagan kände jag mig dock lite trött. Skojandet gick lite långt och när så gott som samtliga hjältar var arroganta skämtmaskiner tröttnade jag stundtals.

Marvel-filmerna är starkast när ideologier och personligheter drabbar samman. Jag älskade samtliga dispyter mellan Captain Americas pojkscoutiga alutriusm och Tony Starks narcissism - hjältarna var nämligen utrustade med utpräglade personligheter och världsbilder. Jag efterlyser en kraftig nerskärning av skämtare och skojare i nästa fas och istället ge mer utmejslade personligheter chansen att drabba samman.

Farhågor…

Inflation i hjältevärlden!

Filmens glada värld älskar trender, detta vet vi. Epoker kommer och går och kanske återkommer i storstilad comeback några år senare. Även mantelbärande stålmänniskor ska den vägen vandra och kanske har vi närmat oss en platå för superhjältarna?

Jag vet att jag vid ett flertal tillfällen har känt att min graal svämmat över med superhjältar och att min aptit helt enkelt varit mättad. Tack och lov har min hjälte-lust alltid räddats i sista stund av en lite piggare film. Kommer fas fyra bevisa att Marvel har fler kort i rockärmen eller kommer min smygande mättnad gå över i illamående proppmätt? Det återstår att se

Multiverse-madness!

Missförstå mig rätt - jag älskar tanken på multiverse. I synnerhet älskar jag tanken på att Dr. Strange agerar katalysator till galenskapen och låta gamla, nya, och helt vansinniga skildringar av våra favorithjältar drabba samman. Men det finns en del problematik.

Jag är orolig för att multiverse kommer nyttjas som simpel och fan-service. Det räcker inte med att Tobey Maguire swishar förbi och nickar åt kameran - goda multiverse-stories kräver fortfarande emotionell samklang med sin publik och karaktärer. Låt inte detta glömmas bort. 

Rädslan för riktiga konsekvenser - låt död förbli död!

Detta har jag efterlyst länge och väl: vad är poängen med ett gemensamt universum om kännbara konsekvenser inte tillåts?

Varför ska jag investera tid och känslor i att Rodey blir förlamad i Civil War om han ändå magiskt kan gå igen en kvart efter? Varför gråta bittra tårar över Lokes tiofaldiga dödsfall och Gamorras episka uppoffring i Infinity War om vi ändå får alternativa versioner av karaktärerna efteråt? Det är ett simpelt, cyniskt och trist manipulerande av publikens känslor som till slut gör att jag rycker på axlarna åt allt som sker i filmerna.

Snälla någon, vi pallar att karaktärer dör emellanåt - låt oss sörja!

Tack för att du läst. Håller du med mig i mina förhoppningar och farhågor?