Förhoppningar och farhågor: Birds of Prey (2020)
Kan Harley Quinn återupprätta äran efter Suicide Squad?
DC:s massiva lok tuffar glatt vidare till nästa station: Birds of Prey! Gothams gator och torg ska återigen sättas i brand av allehanda stollar och nu har turen kommit till Harley Quinn och hennes banditgäng.
7:e Februari återvänder fullblodsdåren Harley Quinn till vita duken efter sitt senaste besök i 2016 års "Suicide Squad". Ett kärt återseende trots att senaste titten gav en frän och sliskig eftersmak. Tankarna surrar och vi vet knappt ut eller in så därför har vi, i vanlig ordning, benat ut våra förhoppningar och farhågor inför denna färgsprakande återkomst. Mycket nöje!
Förhoppningar:
En egen energi och ton i genren.
Att superhjältegenrens vråltajta kroppsstrumpa vuxit och expanderat de senaste tio åren kan väl knappast ha undgått någon med tillstymmelse till filmintresse? Klirren i kassorna har ökat i volym och i takt med de monetära framgångarna håller skaparna jämna steg och stretchar den kreativa kostymen med diverse subgenrer. Nu kan du hitta karaktärsdrivna dramer (Joker), moderna westerns (Logan) och parodier som enkelt drar ner brallorna på hela genren (Deadpool).
Därför hoppas jag att Birds of Prey lyckas karva sig en egen plattform att stå på i detta evigt expanderande bygge. Jag hoppas att Warner Bros skänkt regissör Cathy Yan förtroende och mandat att sätta sin egen prägel på filmen utan att för friskt låna av stallkamraterna. Harley Quinn som karaktär är en tematisk guldgruva – detta hoppas jag tas tillvara!
En ljuvligt excentrisk skurk
Jag älskar superhjältefilmer. Kvinnor och karlar i trikå har varit en del av mitt populärkulturella DNA så länge jag kan minnas, men ett problem återkommer lite för ofta. Veka, eller rent utsagt tråkiga, antagonister. Jag hoppas att Cathy Yan tar vara på Ewan McGregors Roman Sionis i Birds of Prey.
Jag hoppas att McGregor ges förutsättningar att gå "balls to the wall" i galenskap. Jag hoppas på en excentrisk, narcissistisk och mentalt vriden skurk. McGregor besitter talangen att locka publiken till både skratt och klökningar och jag vill inget hellre än att se Harley & kompani gå upp i ringen mot en tvättäkta fullblodsdåre.
Farhågor
Too much Deadpool in the mix?
Hittills har omvärlden fått skåda två trailers till Birds of Prey som ser ut som festliga och våldsamma versioner av Suicide Squad. Litervis med grov humor, berättartekniska knep och en självmedveten ton som lattjar med publikens cementerade föreställningar om genren. Oj, känns inte detta igen lite väl mycket?
Jag är orolig att Birds of Prey spelar på samma ackord som Deadpool – ackord vi i publiken redan har hört. Birds of Prey har så unika startgropar som bäddar publiken för något helt unikt och då vill jag absolut inte påminnas om Marvels rödklädde huligan (även om jag älskar rullarna). Källmaterialet och det kreativa teamet klarar av att stå på egna ben – lita på det.
Substanslöst flamstrams?
Birds of Prey är först och främst en kaxig komedi, jag fattar det, men låt inte humorn vittra sönder materialets mörka teman fullständigt.
Jag är lite av en sadistisk filmtittare. Jag vill se plågade karaktärer, karaktärer vars ideologier och världsbilder ständigt utmanas och som bär på ytterst tveksamma värdegrunder. Detta vill jag även se i mina komedier. Skratt härstammar ofta ur mörker och Harley Quinn bär på en hel del bitande svärta som vore ett direkt tjänstefel att inte förvalta ur en kreativ synvinkel. Snälla, skämta inte bort allt allvar!