Filmserierna som spårade ur: Hajen
När tappade filmvärldens hungrigaste vithaj stinget? Här är våra teorier:
Välkommen! Vi ska ta ett våghalsigt djupdyk ner i en smutsig värld. En värld pumpad med bortslösad potential och som lämnat gråtande filmfans övergivna i ruiner. Det är misslyckade filmserier som ska sättas under vårt skoningslösa mikroskåp för att noggrant dissekeras och vändas ut och in.
Tar du dig en rundtur längst Hollywoods autobahn är oddsen höga att du hittar en och annan filmserie utslagen längs vägkanten. Min uppgift i denna artikelserie är att dra på mina analytiska glasögon och gå till botten med vad som egentligen gick snett. Jag kommer att presentera tre problemområden som enligt mig var avgörande för filmseriens bistra öde. Detta är: Vad gick snett? Filmserierna som spårade ur.
Jag har redan skalperat RoboCop. Idag ska jag ta mig an filmserien som tvingade en hel generation biobesökare att bränna sina badkläder: Hajen!
Regissörsvalen?
Att som filmskapare inte vilja ta över rodret för projektet som hyllats som filmvärldens första blockbuster är förståeligt. Pressen vore omänsklig och illvilliga filmfans skulle skoningslöst analysera varenda bildruta med den så gott som perfekta första filmen. Att regissörer inte formade kö utanför Universal Studios är därför förståeligt.
Denna obönhörliga press till trots, kunde Universal verkligen inte sätta tänderna i mer etablerade talanger? Jeannot Schwarz, Joe Alves och Joseph Sargent anförtroddes filmserien och var inte ens vid tidpunkten några "household"-namn. Uppföljarnas välförtjänta b-filmsstatus tar utav tvivel avstamp i valen av dessa regissörer.
Om uppgiften att knyta en regissör, den kreativt ansvariga personen för produkten, visar sig vara snudd på omöjlig, är inte detta ett tecken att låta "Bruce The Shark" vila ifred på havets botten?
Karaktärsporträtt och åter karaktärsporträtt
Vad dyker upp i huvudet på dig när du tänker på Hajen? Utöver den magnifika filmpostern är jag ganska övertygad om att någon karaktärsinteraktion gör sig påmind. Borgmästarens ankar-prydda kavaj som desperat försöker lugna en hispig Brody dyker upp purfärskt i mitt minne.
Hajen är ingen monsterfilm, den är mänsklig. Hajen är en film som befolkas av alldeles älskvärda karaktärer. Visst, våra protagonister råkar komma i skottluggen för ett monster, en apex-predator, men bär ändå monsterfilmens signum sekundärt. Utan det mänskliga hjärtat hade Hajen gått på sparlåga – oavsett hur välregisserade monstersekvenserna hade varit.
Hajen 2 gör ett tappert försök och vill ändå förvalta originalets skatt. Det är aldrig på långa vägar lika effektivt och upprepningen av originalets premiss känns träig väl osannolik. Dock blir det flera turer värre i del tre och fyra som fumlar bort samtliga av originalets styrkor, däribland de varma karaktärsporträtten.
Nytänk!
Det bär emot att rikta något positivt ord gentemot 3D-klåperiet som är Hajen 3, men rent konceptuellt är filmen något på spåren. Brody-familjens historia avrundades på ett strålande vis i originalet och den tredje filmen gjorde helt korrekt att skifta setting. En monstruös vithaj som behandlar ett Sea World-liknande vattenland som smörgåsbord är faktiskt en rätt go premiss.
Hajen-serien borde därför helt gått vidare från Brody-familjen redan efter del ett. Lyckade uppföljare ger oss ofta en liknande upplevelse, men på ett fräscht vis. Det kan finnas starka kopplingar till originalet, men formulan behöver ofta "sexas upp". Hajen är inget undantag.