Barndomsfavoriter: hur håller de idag?

Välkommen högt ärade läsare till "Barndomsfavoriter" - en rykande färsk artikelserie på Svergies mest tillförlitliga filmsajt! 

Min barndom spenderades, kanske inte helt oväntat, framför TV:n i ohälsosamma mängder. Innehöll en film något av följande: laserpuffror, kaststjärnor, prinsessor eller grissvettiga southpaws, etsades min bleka barnrumpa fast framför TV:n. Det är i denna naiva barnrumpa vår nya artikelserie tar avstamp.

Att vara efterklok kan jag tycka är en rätt så oattraktiv egenskap. Det som har hänt har ju redan hänt, skadan är redan skedd och försäkringsbolaget täckte inte den. Men, i denna nya artikelserie är denna ruttna egenskap utgångspunkten. Min uppgift är att bänka mig i tv-soffan och se om mina gamla barndomsfilmer! Har favoritrullarna från förr åldrats som ett fint vin eller som en ekologisk banan? Först ut till rakning är RoboCop 2.

Snabba fakta om filmen:

Titel: RoboCop 2

Årtal: 1990

Regissör: Irvin Kershner

Genre: Sci-fi/action

Medverkande: Peter Weller, Tom Noonan, Nancy Allen m.fl

RoboCop 2: Då vs Nu

RoboCop: extra allt!

Då:

Fredrik, 11 år, älskade RoboCop 2! Uppföljaren var ju precis som sin föregångare fast ännu bättre. Våldet var fortfarande ultraköttigt, skurken var en knarkbaron inuti en pansarbrytande robot, och dessutom slapp vi alla trötta flashbacks på Murphy och hans familj. Lägg till en tolvårig knarkbaron till den ekvationen och nirvana nåddes hemma i en trång hyresrätt på tegelviken. Tvåan maxade alla konton som ettan öppnade och var en överlägsen rulle på alla vis!

Nu:

Mitt barnsliga jag har förvisso helt rätt i en sak: RoboCop 2 öser på med allt som dyrkarna till originalet håller kärt. Den svarta satiren är kvar samt den bisarra mängden avhuggna lemmar har följt med den kreativa överlämningen. Dock utan fingertoppskänsla. Kerchner stretchar underfundigheter och satir långt förbi bristningsgränsen. Karaktären Murphy blir överkörd och tvåan saknar helt den mänskliga touch jag älskar RoboCop för.

En överlägsen skurk

Då:

En Charles Manson-doftande knarkkung sammansvetsad med en ny, överlägset kraftfull robot tilltalade mitt unga jag enormt. Första filmens skurkar, Dick Jones och Clarence Boddicker, var gedigna elakingar också förstås, men mina oslipade sinnen krävde en mustig bossfight. ED-209 blev enkelt utgallrad av Cains uppgraderade version av RoboCop, för Cain var cool, illivillig och bar en himla frän symbol på sitt bröst.

Nu: 

Skurken är utan tvivel ett av RoboCop 2:s svagaste kort. Tom Noonan har förvisso en gott utmärglad tjack-aura som är svårslagen, men hans Cain saknar helt en personlig hållhake på våran Robo. Den enda rimliga anledningen Kershner ger oss att investera oss i deras batalj är att RoboCop är polis och Cain en brottsling. Tyvärr. Det behövs mer än så för att min vuxna motor ska brumma.

 En hysteriskt rolig uppföljare!

Då:

Originalets satir gick högt över huvudet på mitt unga jag, och även den samhällskritik del två är utrustad med gick förlorad. Dock behövde jag inte leta efter skratt. RoboCop 2 var fullsmockad med komik och lustigheter. En omprogrammerad, politiskt überkorrekt supersnut lockade fram storskratt och när prototyperna till sprillans nya RoboCop-modeller gång på gång ballade ur och krackelerade riktigt skakade mina skrattmuskler. Tvåans humor var en av anledningarna till att jag älskade filmen så högt.

Nu:

RoboCop 2 fortsätter den svarta satir som genomsyrade del ett. Privatisering, den militära industrin och penga-giriga kostymfarbröder står kvar i skottgluggen och får sig rejäla salvor. Kershner tycks dock ha glömt bort vart handbromsen sitter och hårdragningarna blir för skarpa och humorn stundtals rejält flamsig och tramsig. Visst är det frisk fläkt när Kerchner drar politisk korrekthet och ängslan vid näsan men fingertoppskänslan saknas. Några flin bjöds jag på, men jag antar att mitt vuxna jag är en aning kinkigare än mitt unga.

Sammanfattningsvis

Det är uppenbart att Kershner beundrar Verhoevens originalfilm. Uppföljaren spinner vidare på teman från första filmen, men spänner ofta tråden för hårt och vass satir går över i flams och trams. Originalets mänskliga värme innanför den blanka, metalliska ytan är i uppföljaren bortblåst och fokus skiftar till att leverera en så fräck bossfight som möjligt.

I ärendet RoboCop 2 är mitt unga jag ute och cyklar, men filmen är inte på något vis usel. Satiren och den svarta humorn finns där tillsammans lite underhållande pang-pang, även när mina vuxna ögon tittar.