Barndomsfavoriter: håller ”Resident Evil” idag?

Min uppgift är att bänka mig på TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter! Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller mer som en ekologisk banan under rötmånaderna?

Adaptioner av tv-spel har fått sig ett rejält uppsving de senaste åren. The Last of Us klarade sig riktigt bra i övergången mellan handkontroll till filmsoffa och likaså Amazons Fallout-satsning. Borderlands var visserligen ett tvättäkta magplask av sällan skådat slag, men jag är ändå övertygad om att vi befinner oss i någon sorts storhetstid. Därför har jag passat på att återigen frustat, kämpat och slaktat mig igenom zombie-festen och barndomsklassikern Resident Evil från 2002. Välkommen till ännu ett alster i artikelserien "barndomsfavoriter".

Min relation till "Resident Evil"

Undertecknad är minst lika mycket gamer som cineast och faktum är att många av mina starkaste kulturella minnen är just med en svettig handkontroll i näven. Få spel gjorde sånt enormt intryck på mig som Capcoms survival-horror Resident Evil. Det var spelserien som introducerade mig till zombies och sprängde gränsen mellan mysig barndom och blodstänkt pubertet. Jag kan, i ärlighetens namn, inte beskriva betydelsen Resident Evil har haft för mina kulturella eskapader.

Du kan ju därför gissa om peppen var hög inför Paul W.S. Andersons filmatisering av spelet. Och jag blev inte besviken. Resident Evil lånade det bästa av spelserien och marinerad detta i filmvärldens hetaste troper. Jag fick allt jag ville ha: zombies, kusliga hus, infekterade labb och en jäkla massa adrenalinpumpande action. Visst, vissa friheter hade tagits med spelets källmaterial, men vad gjorde det när slutresultatet är stentufft?

Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn vs mina åsikter nu framträder tydligast. Mycket nöje!

Fantastisk representation av källmaterialet?

Vad mina barnögon såg: året var 2002 och undertecknad var 14 jordsnurr och hela min världsbild skulle rubbas. I en perfekt storm av pubertala könshormoner och perfekt tajming blev undertecknads favoritspelserie plötsligt filmatiserad och ingen mindre än Milla Jovovich axlade huvudrollen. Givetvis var jag förtrollad. Tv-skärmen invaderades av levande döda som skakat av sig tv-spelens pixlar och stirrade mig nu iskallt i ögonen. Filmen talade spelens språk flytande och mitt självbelåtna leende satt kvar i veckor efteråt. En så gott som perfekt filmatisering, även om en del rejäla friheter togs.

Vuxenblickens dom: låt oss klargöra en sak: Resident Evil 1-3 är mina favoritlir någonsin och Paul W.S. Andersons filmatisering fokuserar nästan uteslutande på svagheterna. Spelens lugna, strategiska approach där varje beslut måste malas i hjärnfabriken har Anderson ignorerat till förmån för en adrenalinpumpande actiondänga. Resident Evil flirtar inledningsvis med spelets isolerade och hånfullt klaustrofobiska stämning men får ständigt ge vika för frenetiskt klippta skjutdueller med industrimetal pumpande i bakgrunden. Är Resident Evil ett rimligt försök att förvalta kärnan i Capcoms spelserie? Nej, knappast. Dock är det rätt skoj att se på.

En grymt underhållande actionskräckis?

Vad mina barnögon såg: Resident Evil var gudomligt designad. Nästan skräddarsydd efter mina tonåriga preferenser. Ett vansinnigt coolt soundtrack av Marilyn Manson och Marco Beltrami, horder av zombies med tvivelaktig munhygien samt en laser-korridor som fick Mission Impossible att se ut som vanligt Fredagsmys. Tuffheten når sin absoluta peak när huvudpersonen, trots sin malande minnesförlust, ninjasparkar en zombiehund i ansiktet på ren reflex. Resident Evil var en grymt underhållande actionskräckis. 

Vuxenblickens dom: Paul W.S Anderson bränner sitt krut på en ytterst polerad yta som faktiskt både är ganska snygg och skoj att vila ögonen på. Vid 2002 hade inte digitala effekter än roffat åt sig monopol på science-fiction effekter och resultatet är arméer av zombiesminkade statister och stuntmän. Intensiteten ökar å det grövsta och hotet känns reellt och påtagligt. Visst, Andersons benägenhet att dränka sekvenser i slow-motion är töntig och en del actionkoeografi är gastkramande larvig, men underhållningsvärdet finns där.

Sexigare kan ingen vara

Vad mina barnögon såg: Resident Evil var en högoktanigt ögongodis på mer än ett sätt. Jag var, som så många andra, djupt förälskad i Milla Jovovich efter att ha sett Det Femte Elementet och Resident Evil pumpade in nästan ohanterliga doser halvnaken Milla i blodflödet. Anderson är smärtsamt medveten om detta och lirar trumsolon på varenda stackars pubertal själ med sina kamerasvepningar och väl kalkylerade vinklar. Resident Evil var en sexbomb som slog ner under mina mest formativa år och DVD:n spelades flitigt under tonåren.

Vuxenblickens dom: den här aspekten har kanske åldrats sämst i detta underhållande tonårsparty. Sexighet i all ära. Det är en rotad kärna i vår varelse som absolut förtjänar att gestaltas på film, men i Resident Evil känns det cyniskt och billigt. Sexigheten är en del i en matematisk formel: att cementera så många fjuniga snubbar som möjligt i biosätet. Paul Andersons approach känns varken gulligt självmedveten eller hyllande utan snarare exploativ och billig, tyvärr. 

Domen: håller "Resident Evil" idag?

Nja. Resident Evil bör ses med två olika ögon. Som en slags ostig tidskapsel om en ängslig action-film i ett post-matrix landskap så är den utan tvivel intressant. Filmen förvaltar dessutom en del spänning och pulsökande actionscener på ett schysst vis, i synnerhet när bilderna dansar tillsammans med Beltramis och Mansons soundtrack. Dock skrattar man lika mycket åt filmen som med filmen, men nog underhålls du. Om du däremot suktar efter en trogen filmatisering som förvaltar survival horror-kungarnas eftertänksamma och smärtsamt taktiska hjärtslag kan du redan nu hoppa återbesöket av Resident Evil.

Detta var min återtitt av "Resident Evil". Har du sett om filmen med vuxna ögon?

Här hittar du alla texter av Fredrik Edström