Barndomsfavoriter - håller de idag? Del 2: Teenage Mutant Ninja Turtles (1990)

Min barndom spenderades, kanske inte helt oväntat, framför TV:n i ohälsosamma mängder. Innehöll en film något av följande: laserpuffror, kaststjärnor, prinsessor eller grissvettiga southpaws etsades min bleka barnrumpa fast framför skärmen. Det är i denna naiva barnrumpa denna artikelserie tar avstamp: Barndomsfavoriter – håller de idag?

Min uppgift är att bänka mig på tv-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter! Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller mer som en ekologisk banan under rötmånaderna? Idag är det dags för mig att återförenas med mina gröna adoptivbröder - Turtles! Det är sköldpaddegängets första spelfilm, Teenage Mutant Ninja Turtles (1990), som ska sättas under lupp!

Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn vs mina åsikter nu tydligast framträder. Mycket nöje!

En perfekt storm av fräckhet

Då:

Konceptuellt var Turtles en våt dröm. Humanioda mutanter ninjar sig fram genom horder av svartklädda hejdukar med en metallisk Darth Vader i spetsen? En skräddarsydd formula där varje komponents syfte var att kickstarta samtliga av mina barnsliga cylindrar.

LÄS VIDARE: Barndomsfavoriter del 1: The Mask 

Nog fungerade det alltid. Turtles knep tidigt förstaplatsen i min populärkulturshierarki och där slog de rot - mycket tack vare denna perfekta storm av fräckhet.

Nu:

Ur mina vuxna ögon är det inte svårt att se hur Turtles är en noggrant kalkylerad produkt som anstränger sig för att ge utslag på ängsliga barns populärkulturella radars. Men vet du vad, det funkar faktiskt utmärkt! Nog är det barnsligt så det förslår, men helt ärligt så snurrar mitt vuxna medvetande fortfarande kring i samma filmiska solsystem. Jag älskar fortfarande action- och superhjälterullar, fast gummidräkterna nu är utbytta mot pixlar (tyvärr).

Humoristiska reptiler:

Då:

Som barn skrattade jag tills mina inre organ kroknade åt TMNT. Slagsmålen var superskoj med fotsoldater som mosades mellan sköldpaddsskal och åkte på storstryk av stuntmän i enorma gummidräkter. Kemin mellan tonårsmutanterna var också rolig, men med vuxna ögon gick i princip allt munhuggande sköldpaddorna mellan över huvudet på mig.

Idag:

Nja. Idag är det knappast actionscenerna som är skojigast. Filmen är utan tvivel en actionkomedi men nu sitter istället interaktionen mellan mutanterna som en smäck. Vill jag se komisk action vänder jag mig idag hellre till Jackie Chans tidiga alster. 90-talsreferenserna haglar och jag drar ofta på smilbanden i mitt numera vuxna anlete.

Broderskap

Då:

Jag tror jag talar för flertalet röster i min generation när jag säger att de fyra sköldpaddebröderna kändes som en "extended family". Mina fiktiva och muterade styvbröder helt enkelt. Turtles fyra personligheter kämpade alltid för att sammanfogas till en enad front, ledd av mästare splinters trygga pathos-kompass. Identifikationsfaktorn var hög och som barn kändes det som att jag och mina vänner var en självklar del av turtles-familjen. Vi delade samma humor, hormonella inbördeskrig och dyrkan av guds kulinariska gåva: pizza!

Nu:

Jag är golvad. En smula chockad. TMNT:s starkaste kort är utan tvivel sköldpaddornas brödraskap. Dynamiken känns förbluffande genuin och äkta - enorma gummidräkter och allmänt daterat anslag till trots. Filmskaparna vågar pusha sina karaktärer och hanterar dem med perfekt avvägning av av allvar och autencitet - utan att för den delen bli gravallvarlig. Jag checkar ödmjukt ut min vuxna cynism gällande TMNT:s gestaltning av brödraskap.

Sammanfattningsvis:

På förhand trodde jag att Turtles skulle stinka fränt av ogräddade moralkakor. Så blev inte fallet. Visst kan gestalningen av tonårsutanförskap landa en smula ostigt ibland men det är samtidigt turtles vi pratar om. Jag är snarare imponerad. TMNT är ett underhållande hopkok med hjärtat på precis rätt ställe. Min vuxna genomtittning resulterade i nyvunnen respekt för filmens vars populärkulterlla genomslag sällan ges den position som den är värd.