Bob le flambeur – tidlös casino-klassiker från franska nya vågen
Året var 1956 när den franske regissören Jean-Pierre Melville skulle släppa sitt första mästerverk ”Bob le flambeur”, en film som ännu inte har fått det vida erkännande den förtjänar. Filmen kulminerar i en genial casinoscen som för tankarna till 70-talsklassikern ”California Split”.
När den franske regissören Jean-Pierre Melville kommer på tal brukar filmer som Samuraj Killer (1967), Skuggornas armé (1969) och Den röda cirkeln (1970) nämnas. Fantastiska filmer i sin egen rätt, men Bob le flambeur (1956) är minst lika bra – bara väldigt bortglömd. Det är en ypperlig skildring av en gambler som driver omkring i Paris och spelar för själva spelandets skull. Det är på sätt och vis en romantiserad bild av en tid långt före casino med instant banking – en tid när man inte bara kunde gå in på mobilen och lägga ett bet under en pågående match, utan var tvungen att ta sig till olika platser för att kunna spela.
Inspirerade 90-talets amerikanska regissörer
För den som inte vet, var franska nya vågen en stor filmrörelse i Frankrike under slutet av 50-talet och in på 60-talet. Med realistiska skildringar, läckert svartvitt foto och ett jäkla anamma klev en grupp unga filmskapare fram och släppte mästerverk efter mästerverk trots begränsade budgetar. Jean-Pierre Melville särskilde sig en del från sina andra samtida regissörer ur den bemärkelsen att han gjorde betydligt mer stilistiska filmer. Därtill var de nästan uteslutande gangsterhistorier skildrade i färg och sågs därmed som mer ”lättsamma”.
Ett utmärkt exempel på detta är enastående Samuraj Killer, som med ett fantastiskt foto och en karismatisk huvudrollsinnehavare skildrar en yrkesmördares ensamma liv. Melvilles 60-talsfilmer har haft en uppenbar påverkan på 90-talets amerikanska regissörer och var även en stor inspiration för Netflix storfilm The Killer.
Men Bob le flambeur var något helt annat – en väldigt ”fransk” film, som med jazzigt soundtrack och svartvitt foto skildrade en spelares vardag i fantastiska Paris-skildringar där gränder, caféer och casinon utgör skådeplatser för ett intensivt, men samtidigt lättsamt drama med själva spelandet och spelarens psyke i fokus.
Mer intresserad av själva spelandet än stöten
Eftersom det trots allt är ett drama dröjer det inte länge innan Bob ställs inför en möjlighet att håva in storkovan – och det genom att blåsa ett casino. Allt han behöver göra, är dessutom det han är bäst på – att briljera i spel. Utan att avslöja för mycket går det kanske lite väl bra för Bob, som sakta men säkert blir mer intresserad av själva spelandet än att hålla sig till planen.
På många sätt påminner finalen om den i Robert Altmans mästerliga spelarkomedi California Split från 1974, som slutar med ett klimax där två spelare får chansen att införliva allt de har drömt om. Att Altman inspirerats av Bob le flambeur är självklart väldigt troligt.
Trots att han var en av sin generations viktigaste regissörer har fortfarande inte Jean-Pierre Melville fått det vida erkännande han förtjänar. När det kommer till filmer om spelande är Bob le flambeur ett absolut måste, både för film- och spelälskare. Många av filmens aspekter går nämligen att applicera i modern tid, även om det är enklare att spela i dag än vad det var i 50-talets Paris. Här hittar du fler tips på franska filmer som är värda att se.