Varför SCREAM har skräckfilmens bästa öppning
Vi måste prata om Scream.
Häromdagen såg jag om "Scream", alltså Wes Cravens originalfilm från 1996, och ju mer jag tänker på filmens öppning desto mer uppenbart känns den som skräckfilmens bästa. Det är i alla fall diskutabelt – och jag tar gärna en diskussion med dig som tycker att jag har fel. Det bästa sättet att vinna en debatt på är att ha rätt, så jag får se till att min följande analys övertygar.
*** Spoilervarning utfärdas! ***
Den inledande sekvensen är ungefär 12 minuter lång och det klart bästa med filmen (även om den har en par far flera genidrag, som 30-sekundersfördröjningen i reporterbilen och den olyckliga händelsen med kattluckan i bilgaraget).
Innan berättelsen om Sidney Prescott tar vid följer vi den unga kvinnan Casey Becker (spelad av Drew Barrymore), som är ensam hemma när telefonen ringer och hon svarar, ovetandes om det spel på liv och död som väntar henne.
Här kan du se anslaget som referenspunkt:
Lekfullt och nyskapande.
Även om det varje år dyker upp en och annan skräckfilm som får stor uppmärksamhet för sitt briljanta upplägg (A Quiet Place, Don't Breathe), sin enastående regi (It Follows, The Babadook) och fantastiska manus (Get Out, Hereditary), så kan vi konstatera att genren för det mesta är urholkad.
När Scream kom var den nyskapande med karaktärernas meta-snack om skräckfilm – men också anslaget, som jag fortfarande inte sett en likvärdig motsvarighet till.
Det första jag älskar med öppningen är hur snabbt den kommer till skott med dramat. Här har man till och med skippat en etableringsbild på husets exteriör för att istället gå rakt på sak. Det första vi ser är en telefon som ringer och Casey som svarar. I andra änden svarar mannen som snart kommer att mörda henne. Trots att jag sett filmen flera gånger än vad jag är stolt över, så känns de öppnande sekunderna än idag uppfriskande.
Härefter följer en till början harmlös dialog om skräckfilmsfavoriter mellan främlingen och Casey, som poppar popcorn på spisen. Till skillnad från henne anar vi tittare en farlig agenda från hans sida. Men snart kommer Casey i fas med oss när hon frågar varför han vill veta hennes namn och svaret blir: "Because I want to know who I am looking at".
Hur många gånger hon än lägger på luren efter det, så vägrar han att försvinna. Flera hot avlöser varandra och spänningen byggs i en otäck takt. Blott två minuter in förstår vi att Casey, som vi redan börjat känna sympati för (mycket tack vare en grym Drew Barrymore), kommer få svårt att ta sig ur situationen vid liv.
Som en egen film.
Som skräckmanusförfattare vill man kasta omkull publiken med flera vändpunkter, och varje scen ska helst sluta i ett oväntat läge från hur den börjar. Öppningssekvensen i Scream är dock mycket mer än så. Den är som en helt egen film, och prickar rätt på de typiska dramaturgiska elementen som vanligtvis sträcker sig över en hel långfilm.
Anslaget, även kallat för presentationen och karaktärsetableringen, pågår direkt när Casey svarar telefonen, och vi får en bild av vad hon är för person samt vad hon planerar att göra i sin vanligtvis trygga tillvaro. Problemet dyker upp när hon förstår att den anonyma person som ringer henne vill göra henne illa, och rubba hennes trygga tillvaro för att kasta henne ut på stormigt vatten.
Spänningsökningen kommer när personen förklarar att han vill skada Casey – men att hon kan rädda sig själv genom att svara rätt på hans skräckfilmsquiz. Här kommer även ett annat klassiskt dramaturgiskt steg som inte ryms på bilden ovan – "All Time Low" – stunden då karaktären är så långt ifrån att nå sitt mål som möjligt. Vilket i Caseys fall är överlevnad. Sekvensens All Time Low uppdagar sig när Caseys för närvarande enda hopp, pojkvännen Steve, istället för att rädda henne får sina inälvor utkarvade.
När hon därefter svarar fel på frågan om vem som är mördaren i Fredagen den 13:e, så bryter helvetet lös. Detta leder oss till sekvensens klimax när främlingen dyker upp i huset för att mörda henne. Popcornen som står på spisen fattar eld och kaoset är faktum.
Men hopp dyker upp för Casey när hon lyckas ta sig ur hans våld, samtidigt som hennes föräldrar kommer hem. Men de ser henne inte ute på trädgården, och i det här stadiet är hon för svag för att ropa på dem. Sekvensens avslut kommer när den maskerade personen får sin vilja genom och mördar Casey, för att till hennes föräldrars stora skräck hänga upp henne uppsprättad i deras träd.
Hjärtskärande.
Anslaget har allt en skräckfilm kan önska, men framförallt är det hjärtskärande. Och detta i dubbel mening när oskyldiga Casey får knivhugg efter knivhugg i bröstet, utan att vi förstår varför hon överhuvudtaget är mördarens måltavla. Drew Barrymore gör givetvis mycket för att sekvensen ska bli så här bra. Mycket är också att tacka Wes Craven och hans team bakom kameran, som tar scenen hela vägen och inte låter Steve eller Casey komma undan.
Detta är de främsta anledningarna till varför "Scream" har skräckfilmens bästa öppning. Vill du kontra med någon annan rysare med bättre start? Shoot!
Här kan du läsa mer om skräckmästaren Wes Craven!