Krönika: När barndomsfavoriter får nyinspelningar
Nyinspelningar missar nästan alltid poängen med originalet.
Hollywood har gjort nyinspelningar i alla tider. Men när de börjar göra om barndomsfavoriterna känns det ju lite olustigt. Det gör det plötsligt lättare att förstå tidigare generationers skepsis mot nyinspelningar.
I oktober fyller jag 35. Jag är ingen ung man längre, men jag känner mig inte heller lastgammal. En av de populäraste TV-serierna på Netflix är till exempel Vänner, en serie jag växte upp med. Och Tom Cruise är fortfarande en av de största filmstjärnorna, precis som han var när han spelade huvudrollen i Mission: Impossible, som jag gick och såg på bio när det begav sig 1996.
När jag plötsligt får höra att de ska göra en nyinspelning av "Face/Off", undrar jag först om de kanske menar en annan film än den med Nicolas Cage och John Travolta. För den är ju inte tillräckligt gammal för att få en nyinspelning. Eller?
Jo, den är faktiskt rätt gammal nu. Den kom ut 1997 och är alltså hela 22 år gammal. För att parafrasera Roger Murtaugh i Dödligt vapen:
– I’m apparently old enough for this shit.
Nyinspelningar har alltid funnits.
Hollywood har alltid gjort nyinspelningar. De största filmerna har gjorts om flera gånger. A Star is Born, med Bradley Cooper och Lady Gaga är till exempel den fjärde versionen av samma berättelse. Last Man Standing från 1996 är en amerikansk nyinspelning av den italienska För en handfull dollar från 1964, som i sin tur är en nyinspelning av den japanska filmen Livvakten från 1961. The Departed, filmen som 2007 äntligen gav Martin Scorsese hans Oscar, är en nyinspelning av Infernal Affairs, en mästerlig Hong Kong-film från 2002. Alfred Hitchcock, mästaren på spänning, gjorde till och med en nyinspelning av sin egen film, Mannen som visste för mycket.
För några år sedan bestämde jag mig för att gilla läget lite och finna mig i att nyinspelningar alltid kommer att komma. Istället för att beklaga mig försökte jag se fram mot nyinspelningarna istället. Det har till exempel pratats en del om att göra en nyinspelning av Flykten från New York. Originalet är en av 80-talets mest spännande filmer och en bitande satir av det amerikanska samhället. Filmen är rätt så långsamt berättad inledningsvis och ljussättningen är inte den bästa. Det hade därför varit i alla fall lite kul att se en samtida regissör ta sig an en påkostad nyinspelning.
Jag hade precis lyckats övertala mig själv om att nyinspelningar faktiskt har ett värde när Hollywood började producera nyversioner av mina egna barndomsfavoriter. Det finns potential bland filmerna från min barndom; klassiker är klassiker för att de är bra, trots allt. Men hittills har de förbannade producenterna misslyckats varenda gång.
Med tanke på vad Hollywood gjort med mina älskade actionfilmer, har jag återvänt till min tidigare inställning om nyinspelningar – gör det inte!
Det finns auteurer inom actiongenren också.
I Hollywood är det viktigt med enkla koncept, eftersom filmerna blir enklare att sälja då. Dödligt vapen bygger exempelvis på buddycop-konceptet, där två snutar, som inte kan vara mer olika varandra, måste arbeta tillsammans.
När Hollywood ska välja ut filmer att göra nyinspelningar av verkar de välja filmer lite baserat på vilka som har de bästa/enklaste/coolaste koncepten. Sedan sätter de en relativt okänd regissör (=billigare och enklare att kontrollera) på jobbet och paketerar om det hela lite, så att det ska passa en modern generation. Producenterna verkar dock alltid missa att filmerna de väljer att göra nyinspelningar av regisserades av auteurer, det vill säga regissörer med en säregen stil. Det är denna stil, inte konceptet, som gjort filmerna till klassiker.
Två av min barndoms största favoriter är "Robocop" från 1987 och "Total Recall" från 1990. Båda filmerna regisserades av den holländske regissören Paul Verhoeven. Filmerna är framtidssatirer, med bisarra TV-inslag och medvetet överdrivet våld. Skurken i båda filmerna spelas av Ronny Cox. I båda filmerna är hans karaktär en girig och hänsynslös affärsman, som är beredd att gå över lik för att få det han vill ha. Den enda som kan stoppa honom är en robot-snut och en hemlig agent med minnesförlust.
Det producenterna fokuserade på när de gjorde nyinspelningarna var ”robotsnut” och ”hemlig agent med minnesförlust”. Så när Robocop fick en nyinspelning 2014 sänktes åldersgränsen, våldet tonades ner, satiren försvann och vi fick en jävla massa babbel om teknik. Nyinspelningen av Total Recall, som kom 2012, regisserades av samma klåpare som gjorde Underworld; en snubbe som berättar en historia på samma sätt som en fem-åring alltså (”sen måste han springa för hans tjej var egentligen dum och sen kom det en flygande bil…”).
Låt ansiktet sitta kvar.
"Face/Off" regisserades av John Woo. Även John Woo är en auteur. Hans filmer bygger sällan på särskilt komplicerade berättelser. Istället fokuserar han på att göra kreativa action-sekvenser. Han gjorde ett antal kultklassiker i Hong Kong innan han kom till Hollywood i mitten av 90-talet och gjorde ett antal filmer av varierande popularitet.
"Face/Off" är troligtvis hans mest minnesvärda amerikanska film. Filmen bygger på idén att FBI-agenten Sean Archer (John Travolta) och legosoldaten Castor Troy (Nicolas Cage) byter ansikten med varandra. Woo bjuder, i vanlig ordning, på högkvalitativa actionsekvenser. Det hela blir bara bättre av att Nicolas Cage hittar en perfekt balans mellan sin skådespelartalang och sin lite mer galna sida. John Travolta övertygar även han i båda rollerna. Face/Off är alltså bra för att John Woo regisserar och för att två av den tidens största skådespelare gjorde riktigt bra insatser. Men tror ni producenterna i Hollywood lade märke till det?
Nej, det enda de hörde var ”FBI-agent och legosoldat byter ansikten”. Sedan ropade de på sin sekreterare, bad om en lista på de snyggaste skådespelarna i åldern 25-35 och numret till den där killen som regisserade tandkrämsreklamen förra månaden.