Vi rankar Quentin Tarantinos filmer – från sämst till bäst!
Cineasten som blev mästerregissör
Sedan sitt genombrott har Quentin Tarantino kommit med ikoniska rullar som på löpande band. Filmtopps Rasmus Torstensson rankar alla sina favoriter.
Med ena foten i exploitation och den andra i Sergio Leone-land, kombinerat med mängder av populärkulturella referenser och snillrik dialog, har Quentin Tarantino etablerat sig som hela världens genrefilmdarling. Efter födseln år 1963 i Knoxville, Tennesse flyttade han vid fyra års ålder till Los Angeles. Uppväxten i drömfabrikens mecka formade hans stora filmintresse och bidrog senare till några av modern tids mest älskade filmer.
Det är tydligt att uppväxten har influerat Tarantino med tanke på innehållet i sin senaste långfilm, Once Upon a Time... in Hollywood. Filmen berättade han om slutet på en era i Hollywood och början på en ny. Men Tarantinos fascination för Hollywood och filmvärlden i stort har alltid funnits där. När han som ung fick jobb i en videoaffär började han konsumera mängder av film. Allt från asiatiska kampsportsfilmer och bombastiska spagettirullar till stilsäkra filmer av Brian De Palma och Martin Scorsese.
Vid 29 års ålder blev intresset ett jobb. Mellan åren 1992-2019 har Tarantino skapat nio långfilmer, om man räknar Kill Bill Vol. 1 & 2 som en film, vilket han själv gör. Dock har han både skrivit manus och agerat i andra regissörers verk. Dessa är på många sätt olika men med en gemensam nämnare, upphovsmannens kärlek till film som media. Somliga menar att Tarantino bara poserar med övervåld och stulet innehållet från andra filmer, andra påpekar istället att det handlar om innovativ och mästerlig homage. Oavsett var man står är Tarantino definitivt en av världens mest omtalade filmskapare.
I min lista här bedömer jag endast de nio filmer som är "Written and Directed by Quentin Tarantino".
Vi rankar Quentin Tarantinos filmer – från sämst till bäst
Death Proof (2007)
Handling: Två grupper av sensuella men råbarkade kvinnor blir förföljda av en ärrad och psykotisk stuntman (Kurt Russel) som använder dödssäkra bilar som mordvapen i jakten på kvinnornas liv.
Omdöme: Death Proof är Tarantinos bidrag till produktionen Grindhouse som han sammanställde tillsammans med Robert Rodriguez. Namnet Grindhouse syftar på en exploitation-genre med lågbudgetfilm som var populär på 70-talet. Handlingen var ofta sekundär och krutet lades på att visa så mycket sex, våld och splatter som möjligt.
Därför är det tråkigt att inte Death Proof lyckas som genrefilm. Visst är Kurt Russel både cool och obehaglig i rollen som Stuntman Mike, tjejerna har en skön dynamik (speciellt under en middagsscen levererar Tarantino smattrande repliker på löpande band) och det är en lång och riktigt häftig biljakt i slutet. Annars är filmen ett riktigt sömnpiller, där inget av det Tarantino vanligtvis gör bra lyser igenom. Dialogen är andefattig vilket inte direkt hjälper en film som är 90% prat. Nej, Death Proof är ett sömnpiller och Tarantinos sämsta film. Filmen blev också hans första ekonomiska fiasko - den misslyckades till och med att spela in sin egen budget.
Django Unchained (2012)
Handling: En befriad slav (Jamie Foxx) slår följa med en tysk prisjägare (Christoph Waltz) för att rädda sin hustru från en brutal plantageägare (Leonardo Di Caprio).
Omdöme: Även om det går att argumentera för att flera av de tidigare filmerna på listan går att se som västernfilmer (Quentin själv påpekar exempelvis att Inglourious är minst lika mycket västern som krigsfilm) är Django Unchained Tarantinos första konkreta bidrag till genren. I sin idol Sergio Leones (Den gode, den onde, den fule) fotspår lyckas Tarantino konstruera en film som andas spagettivästern fast kring ett mörkt tema, slaveriet. Han tacklar detta på sitt säregna sätt. Det svärs, skjuts och blodet sprutar.
Filmen är en oerhört underhållande och välkomponerad hämndhistoria där slavägarna får vad de förtjänar. Dock är det framförallt skådespelarnas film. Waltz och Foxx är bra men det är Leonardo Di Caprio och Samuel L. Jackson som dominerar i skurkroller som borde resulterat i Oscarsnomineringar. Tyvärr är filmen en halvtimme för lång - den avslutande delen är onödigt svag och drar ner helhetsintrycket. Bland annat gör Tarantino själv en usel cameo, där han levererar en horribel take på Australienska. Men innan dess är filmen uppe och nosar på de högre betygen!
Kill Bill Vol. 1 & 2 (2003, 2004)
Handling: The Bride (Uma Thurman) är ute efter hämnd på sin före detta chef och älskare Bill (David Carradine) som förrådde henne på hennes bröllop, sköt henne i huvudet och dödade hennes närmaste. Men först måste hon låta de fyra andra medlemmarna av "The Deadly Viper Assassination Squad" lida för vad de gjort.
Omdöme: Denna ultra-stilistiska hämndsaga är svårbedömd. Tarantino filmade Kill Bill som en enda film men då speltiden hade blivit för lång delades den upp i två delar. Personligen har jag alltid värderat de båda delarna som en enhetlig berättelse och bedömt den därefter. Storymässigt är Kill Bill en hämndsaga av klassiskt snitt men det som imponerar är den visuella stilen. Här finns otroligt välgjorda stridssekvenser, ett snyggt inslag av animation och en supertuff anti-hjälte i form av Uma Thurmans The Bride.
Med tydliga referenser till spaghettivästerns, europeisk exploitation (där Tarantino nämnt svenska rape-and-revenge filmen Thriller (1973) som en inspirationskälla) och kampsportsfilmer, fullständigt kryllar Kill Bill av populärkulturella referenser. Hur som helst brottas filmen med tempoproblem. Tarantino hade utan vidare kunnat klippa ner materialet till en 140 minuters långfilm. Flertalet scener är för utdragna eller rentav överflödiga, speciellt i den andra delen där det pratas långt och mycket. Oavsett detta går det inte säga annat än att Kill Bill överlag är en underhållande åktur för cineaster, skapad av en cineast.
The Hateful Eight (2015)
Handling: Mitt under en hård vinter i Wyoming tar en prisjägare (Kurt Russel) och hans fånge (Jennifer Jason Leigh) med en stor prissumma på sitt huvud skydd i en stuga som redan innehåller en mängd skumma typer av olika slag.
Omdöme: I likhet med De hänsynslösa utspelar sig The Hateful Eight nästan helt på en och samma plats. Stugan blir den perfekta miljön när ett mord begås och filmen förvandlas till en spännande katt- och råttalek i likhet med John Carpenters The Thing (1982). Vem är skyldig, och är människorna i stugan de som de utger sig för att vara? Till The Hateful Eight har Tarantino skrivet ett av sina bästa manus, som utöver den stämningsfulla grundhistorien är full av snillrika intriger, anekdoter och karaktärer. Musiken av den legendariske Ennio Morricone är fantastisk och det märks att samtliga skådespelare har kul i sina roller. Filmen är dessutom fullsmockad med mörk humor, där den helt absurda finalen sticker ut. Jag minns med värme hur mycket jag njöt både första och andra gången jag såg The Hateful Eight och jag kommer antagligen att göra det igen när jag ser om den i framtiden.
Jackie Brown (1997)
Handling: En medelålders kvinna (Pam Grier) finner sig i mitten av en strulig situation som kan ge henne en förmögenhet eller kosta henne livet.
Omdöme: Jackie Brown tillhör definitivt Tarantinos minst populära filmer. Dock tycker jag att den är extremt underskattad. Tarantino har i flertalet intervjuer berättat om sin kärlek till så kallade "Hang-out"-filmer, en subgenre som definieras av att man som tittare får gott om tid på sig att lära känna filmens karaktärer. Tarantino har beskrivit Howard Hawks underbara Rio Bravo (1959) som den ultimata Hang-out-filmen och en av hans favoriter överlag. I Jackie Brown framkommer hans expertis i genren genom hur han levandegör sina karaktärer. Till sin hjälp har han en strålande ensemble i form av bland andra Robert Foster, Pam Grier, Samuel L. Jackson, Robert De Niro och Michael Keaton. Tillsammans skapar de ett gäng personligheter som man vill vara med och se integrera med varandra långt efter att eftertexterna rullar. Det spelar ingen roll att tempot är långsam om resan är såhär underhållande.
De hänsynslösa (1992)
Handling: Efter att ha misslyckas med ett rån mot en juvelerare börjar de flyende brottslingarna (Steve Buscemi, Harvey Keitel, Tim Roth m.fl.) misstänka att en av dem i hemlighet är polisinformatör.
Omdöme: Tarantinos debutfilm sprudlar av skaparglädje. Redan här fick vi stifta bekantskap med de kännetecken som kommit att prägla regissörens filmer: mästerlig dialog, plötsliga våldsutbrott, jukebox-kompatibelt soundtrack och stilistiska iscensättningar. Vem minns inte Tarantinos Madonna-monolog i början av filmen eller Michael Madsens psykotiska dans till Stealers Wheels Stuck in the Middle with You innan han hugger av örat av en tillfångatagen polis? Utöver alla ikoniska ögonblick står sig filmen idag förvånansvärt bra. Settingen må vara enkel – filmen utspelar sig mestadels i en lagerlokal – men intrigen är snortajt och spännande. De hänsynslösa är inte Tarantinos mest kompletta verk men det är inte konstigt att den slog ned som en bomb när den kom. Det här var början på något nytt.
Once Upon a Time in... Hollywood (2019)
Handling: Den avdankade TV-skådisen Rick Dalton (Leonardo Di Caprio) och hans bästa vän tillika stuntman Cliff Booth (Brad Pitt) jagar framgång i en filmindustri och ett Hollywood som är påväg att förändras för alltid.
Omdöme: I "Once Upon a Time in... Hollywood" gör Tarantino det som han gjorde i Jackie Brown fast ännu bättre. Filmen är en två timmar och 45 minuter lång Hang-out film av bästa kaliber, helt i nivå med Tarantinos egna favoriter i genren, Richard Linklaters Dazed and Confused och Howard Hawks Rio Bravo. Dock är tempot, i jämförelse med tidigare filmer som Inglourious Bastards och Django Unchanied, rejält nedskruvat. Även själva storyn är mindre invecklad än vanligt. Men det är också meningen. Klagar man på att filmen inte har någon handling är man antingen inte ett fan av hang-out-filmer eller bekant med poängen med dem. För 1969 års upplaga av Los Angeles har aldrig känts mer levande. Tarantinos Hollywoodsaga är en fröjd för både ögonen och öronen. Robert Richardsons foto är delikat och den pulserande 60-talsmusiken gör stordåd för filmens ton. Störtsköna godbitar av exempelvis Los Bravos och The Mamas and the Papas dånar ur bilhögtalarna.
Framförallt innehåller filmen två av de absolut bästa karaktärerna som Tarantino har skrivit. Jag vill umgås med Rick Dalton och Cliff Booth i dagar om det vore möjligt. Tarantino sade inför filmen att de båda ledande skådisarna har potential att bli den mest ikoniska filmduon sedan Robert Redford och Paul Newman. Jag är beredd att hålla med, de har en lysande kemi med varandra. Av de två sticker Brad Pitts Cliff Booth ut mest. Det är utan tvekan den coolaste karaktären Tarantino producerat fram och Pitt är Oscars-bra i rollen.
Min personliga favorit
Om den de första två timmarna är en långsam njutning är de sista 45 minuterna desto mer explosiva. Utan att avslöja något behandlar Tarantino här de ökända Manson-morden på ett minst sagt hårresande sätt. Det är en av de mest underhållande och chockartade slutklämmar på en film som jag har sett överhuvudtaget. Konstigt nog är slutet lika känslosamt på samma gång. Sammantaget är Once Upon a Time... in Hollywood ett nytt mästerverk signerat Quentin Tarantino. Den kommer inte bli ihågkommen som hans mest älskade eller breda film. Dock kan den, efter ett antal omtittar, mycket väl komma att bli min personliga favorit.
Inglourious Basterds (2009)
Handling: I det nazi-ockuperade Frankrike under andra världskriget planerar en grupp judisk-amerikanska soldater en kupp för att mörda nazistledarna. Vad de inte vet är att en biografägare vill ha hämnd och planerar det samma.
Omdöme: Christoph Waltz blev stjärna över en natt genom sitt porträtt av den sluge nazistöversten Hans Landa och vann de flesta internationella priserna. Men Inglourious Basterds är mer än så, faktum är att jag håller filmen som ett mästerverk och den bästa filmen Tarantino gjort efter Pulp Fiction. Det finns för många ikoniska ögonblick, scener, karaktärer och replikskiften för att nämna alla. Öppningssekvensen är mästerlig, men även källarscenen på en tysk pub tillhör bland det bästa Tarantino har gjort. Michael Fassbenders yttrande "There is a special rung in hell reserved for people who waste good scotch." ger mig behagliga rysningar. Inglourious basterds är både spännande och brutal men också otroligt rolig. Brads Pitts nervösa försök till italienska är hysteriskt kul. Trots en speltid på 2 tim 33 min håller filmen tittaren i ett järngrepp som aldrig släpper. En av de filmer man kan se 100 gånger utan att tröttna.
Pulp Fiction (1994)
Handling: En boxare (Bruce Willis), två torpeder (John Travolta, Samuel L. Jackson), en gangster och hans fru (Ving Rhames, Uma Thurman) och två småtjuvar (Amanda Plummer, Tim Roth) korsar vägar i en historia om våld och försoning.
Omdöme: Det är svårt att uttala sig om Pulp Fiction utan att upprepa sådant som redan är sagt. I år är det 25 år sedan filmen delade publiken i Cannes och sedan oväntat tog hem Guldpalmen. Filmkritikern Roger Ebert såg filmen och frågade sig själv om det var årets sämsta eller bästa film han just sett. Han bestämde sig för det senare. Idag är de flesta – Ebert inkluderad, innan sin död år 2012 – överens om att Pulp Fiction är en av filmvärldens verkliga klassiker. Filmens flytande narrativ, där början, mitt och slut kastas om på ett helt nytt sätt, är briljant komponerat. Därtill är Pulp Fiction också ett tidigt bevis på Tarantinos förmåga att förvandla allt han vidrör till rå coolhet. Valet av en då uträknad John Travolta i huvudrollen, Uma Thurmans ikoniska prestation och Bruce Willis leverans av repliken "Zed is dead baby" kommer länge att eka i filmhistorien.