DCEU:s filmer rankade – från sämst till bäst

Du behöver inte vända blicken långt idag innan du ser en kulört superhjältemantel swisha förbi. Superhjältarna är idag vardagsmat och har blivit sammansvetsade med vårt populärkulturella landskap. Filmatiseringarna fullständigt haglar. För hjältefantasten är Hollywood idag sannerligen en drömfabrik.

"Aquaman and the Lost Kingdom" blev slutskottet. DCEU, eller Snyderverse, har nu gått i graven och hjältarna ställer sig nu givakt och gör sig redo för Gunns reboot. Resan har minst sagt varit brokig och DC:s universum har i stunder varit allt annat än heroiskt. Avgränsningen var DCEU börjar och slutar är numera ganska krånglig och därför krävs det att jag som skribent tar en del tolkningsföreträde. Med detta sagt så gör vi på Filmtopp nu ett försök att rangordna de filmer vi anser tillhöra DCEU. Totalt snackar vi 16 filmer av ytterst varierande kvalitet och du som läsare kan räkna med en blodig batalj iklädd kulört superhjälteskrud. Må bästa hjälte (eller skurk) vinna!

16. Suicide Squad (2016)

Självmordspatrullen är ett briljant koncept som bäddar för karaktärsfriktion och en chans att föra in superhjälterullarna i de lite mindre rummen där universums existens inte står på spel vid minsta snedsteg. En frisk fläkt bland de yviga vindar som är dagens superhjältefilmer. Tyvärr hände inte detta, i alla fall inte 2016.

Suicide Squad är ett misslyckande på så gott som alla vitala plan. Berättandet hostar fram och består nästan uteslutande av flashbacks eller montage och historien (med en hula-hula dansande Cara Delevingne som antagonist) är smärtsamt generiskt grå. Tack och lov glänser Will Smiths Deadshot och Margot Robbies Harley Quinn i några fåtal scener och Viola Davis är stentuff. I övrigt är Suicide Squad ett sorgligt filmiskt misslyckande. I en perfekt värld kanske en Ayer Cut kan dyka upp i framtiden? Det har ju hänt förr. 

15. Justice League (2017)

"Justice League", numera också kallad "Josstice League", är den efterlängtade sammansvärjningen av världens mest ikoniska superhjältar. Tyvärr önskar jag att de kunde fått mötas i en bättre film.

Justice League är resultatet av en ryggradslös studio som fick kalla fötter efter Man of Steel och Batman v Superman kyliga mottagande. Zack Snyders vision fick maka på sig och Joss Whedon gavs ansvaret att färdigställa detta extravaganta happening i superhjältevärlden. Tack och lov är det misstaget nu åtgärdat.

Resultatet är inte nödvändigtvis undermåligt eller inkompetent – bara urbota trist. Snyders stilistiska gravallvar och Whedons flams gifter sig inte och många karaktärer blir helt enkelt bortkastade. Ben Affleck ser redan ut att räkna dagarna innanför den kroppstajta fladdermusdräkten och Henry Cavills CGI-maskerade övre läpp ser, tack vare Mission Impossible: Fallout, hutlöst ful ut.

14. Black Adam (2022)

The Rocks dunderhypade och tillika försenade debut som anti-hjälte/mysskurk blev ett kontroversiellt fiasko. Black Adam basunerade ut Henry Cavills återkomst som Stålis (för att genast pensionera honom igen) i en film som enbart kan betraktas som en pubertal pojkfantasi. Hårda slag, one-liners och ett lökigt origin är i princip det enda vi erbjöds, men tack och lov var Pierce Brosnan pigg och intressant i rollen som Doctor Fate.  

13. Wonder Woman 1984 (2021)

Uppföljaren till Patty Jenkins mirakelkvinna landade tyvärr på sniskan. Den naiva, gulliga och uppfriskande dos inspiration som första filmen stoltserade med används i WW84 som ett ganska trubbigt instrument. Det blir smetigt, sentimentalt och rätt larvigt. Tonen ligger alldeles för nära familjefilmens myspys och tematiken kring att genvägar straffar sig lyckas aldrig blomstra. Tack och lov bjuds vi på några underhållande actionscener och kemin mellan Gal Gadot och Chris Pine är fortfarande bedårande.

12. Shazam: Fury of the Gods (2022)

David F Sandbergs uppföljare till det oförskämt charmiga originalet landar tyvärr snett. Hjärtat finns kvar, humorn likaså men de genre-konventioner som första filmen effektivt lekte med blommar här ut i full kraft likt ett ogräs. Vi snackar platta CGI-drakar som pucklar på CGI-hjältar utan tillstymmelse till nerv eller reellt innehåll. Första akten är tack och lov riktigt trevlig, men Shazam-huset brakar dessvärre ihop fullständigt ju längre filmen pågår.  

11. Aquaman and the Lost Kingdom (2023)

Efter en bråkig produktion med bortklippta läderlappar så nådde äntligen Aquamans andra äventyr våra biografer. Resultatet? En plaskvåt skvätt mellanmjölk. Atlantis och världsbygget är fortfarande skojigt och stundtals rätt snyggt, men skurken är tråkig och filmen är så klumpigt berättad att jag då och då drar på smilbanden under opassande stunder. Actionscenerna är dock helt ok, produktionsdesign och scenografi riktigt cool och relationen mellan Arthur och hans toxiska bror Orm (Patrick Wilson) är filmens motor.

10. Blue Beetle (2023)

Måhända är Blue Beetle ett kontroversiellt alster på listan då filmen tekniskt sett tillhör James Gunns nya, rebootade DC-universum. Dock gör e hel del rapporter gällande att filmen tillhör DCEU:s snurriga kronologi och därför ger jag den här en placering på min lista.

Blue Beetle är på många vis en frisk fläkt. Xolo Maridueña bjuder på ett ungt, piggt perspektiv på DC:s filmuniversum är budskapet om familjens värde känns genuint och varmt. Dock brister filmen ordentligt gällande en hel del specialeffekter (som i sina sämsta stunder ser ut att vara hämtade ur Power Rangers) och en speltid som hade behövt tajtas till rejält. Dock så ser jag fram emot att se mer av hjälten i kommande äventyr!

9. Batman v Superman: Dawn of Justice (2016)

Nu tar vi oss upp några rejäla hack i kvalitet! "Batman v Superman: Dawn of Justice" markerar Zack Snyders andra alster i DC:s filmuniversum och filmen bjuder på några rejält högkvalitativa sekvenser i en snurrig film som tyvärr spenderar en majoritet av sin speltid letandes efter fokus.

"BvS" vill för mycket. Snyder vill ge fansen en regelrätt uppföljare till Man of Steel, introducera av en fräscht rebootad Batman, introducera Wonder Woman och konstruera det skelett som ska ligga till grund för hela DCEU:s framtid. Som väntat blir det för mycket, men röran rymmer några riktiga fullträffar. Ben Afflecks benknäckande och mördande (!) Batman är en vågad och briljant tolkning och samtliga actionsekvenser är döläckra.

8. Aquaman (2018)

Aquaman är första placeringen på listan som krävde ordentlig hjärngympa. Aquaman splittrade mina filmiska smaklökar ner till minsta beståndsdelar.

Å ena sidan är det en festlig feberdröm där den makabra synen av Dolph Lundgren i röd peruk ridandes på en sjöhäst tillhör vanligheterna. Å andra sidan är det en ganska stimmig upplevelse, som kastar tittaren mellan färgsprakande scenarion snabbare än The Flash löpardojor. Dock väger styrkorna tyngre: en skruvad, självmedveten och visuellt sprakande superhjältefest med mycket självsäker regi signerad James Wan.

7. The Flash (2023)

Andy Muschiettis evighetsförsenade multiverse-dänga landade efter åratal av produktionsproblem och rena skandaler. Hur är resultatet då? Jodå, rätt så trevligt. Michael Keaton är en efterlängtad dos av väl utförd nostalgi och Barry Allens resa träffar på rätt emotionella strängar. Tyvärr är en del CGI alldeles vidrig och filmens multiverse-koncept ekar rätt ihåligt efter fullträffar som No Way Home och Across the Spider-verse, men på det hela taget är filmen sevärd.

6. Birds of Prey (2020)

Birds of Prey fortsätter traditionen att vara en ganska spretig, men underhållande, upplevelse. Berättandet hoppar värre än en studsboll och ibland blir den politiska medvetenheten lite väl påtaglig, men Birds of Prey står ändå stabilt på en fjärde plats.

Cathy Yan befriar Margot Robbies Quinn ur kedjorna som var Suicide Squad och lägger intrigen på en betydligt mindre skala. Tack och lov går filmen all-in på både våldet och det fula språket vilket ger underhållningen en extra edge som är ljuvlig att se. Ewan McGregors sadistiska Black Mask är ett rötägg-deluxe och skådespelaren verkar njuta storstilat. "Birds of Prey" är härlig bagatell som underhåller - varken mer eller mindre.

5. Shazam! (2019)

Pow! David F. Sandbergs mysiga alster i DC:s universum leder hjältarna till hittills outforskad terräng: familjekompatibel komedi!

Shazam! är en salig blandning av Tom Hanks-klassikern Big, komedin Kick-Ass och Stålmannen och resultatet är en genuint skoj upplevelse med ett ärligt bultande hjärta innanför den skrikgula blixten. Hade tredje akten tajtats till och erbjudit mer kreativa actionscener hade riktigt höga betyg varit inom räckhåll.

4. Zack Snyder´s Justice League (2021)

Vem hade anat att det dolde sig en sammanhängande och fullt kapabel superhjälte-fest i det vrak som var Justice League (2017). Inte jag i alla fall.

Snyders vision av rättvise-ligan är ett klimax av regissörens signifikativa drag som klockar in på blygsamma 4 timmar. Tonen är sedvanligt mörk, lemlästade kroppsdelar flyger och vi bjuds på mer slow-motion än en ängslig Matrix-kopia kan erbjuda. Skurken Steppenwolf ges mer kött på benen och Snyder introducerar till och med überskurken Darkseid som drar i trådarna bakom kulisserna. Filmen är dock inte någon knockout och dras fortfarande med en del klumpigt berättande och ruskigt ful CGI, men på det hela taget är Snyders version klart överlägsen Whedons. Justice is served.  

3. Man of Steel (2013)

Henry Cavills första insats i den ikoniska röda manteln är en vattendelare för många. Man of Steel mottog ordentliga salvor kritik för sitt mörkare och inte fullt så inspirerande porträtt av hjälten som ska symbolisera "Truth, Justice and the American Way".

Jag tycker Snyders vilsna version av "Stålis" var helt rätt väg att gå. Vi bjuds på en mantelklädd hjälte som fortfarande letar efter fotfästet och som än så länge inte har ett fullt konstruerad moralisk kompass. Lägg till actionscener som, CGI-dyrkan till trots, är sanslöst intensiva.

2. Wonder Woman (2017)

Kvinnan med ärlighetslassot kniper andraplatsen utan några egentliga svårigheter.

Patty Jenkins ypperliga filmatisering är en ljuvligt inspirerad rulle med avstamp i första världskriget och är ett nöje att sätta tänderna i. Actionscenerna är stentuffa, kemin mellan Gal Gadot och Chris Pine klockren och tonen är uppfriskande naiv. Wonder Woman lyckas stöpa sin hjältinna i helt rätt mängd inspiration och scenen när Diana valsar över ingenmanslandet är ren och skär superhjältemagi av högsta klass. Wonder Woman är en riktigt bra film!

1. The Suicide Squad (2021)

Och här blir kontinuiteten krånglig å det grövsta. Till hör Gunns reboot DCEU? Helt ärligt, jag vet knappt, men Amanda Waller och Harley Quinn från förra filmerna finns ju kvar så då bör ju rullen kvalificeras som "in canon". Jaja. Gunns softa reboot av självmordspatrullen är bäst i hela DCEU. Humorn är sedvanligt tramsig, actionscenerna brutala och varje karaktär är ljuvligt excentriska på helt rätt sätt. Jag trodde aldrig att jag i mitt liv skulle få höra Sylvester Stallone tonge en humanoid vithaj i shorts, men The Suicide Squad gav mig detta. Hur Gunn lyckas balansera tramshumorn med en tredje akt som faktiskt har ett rejält hjärta bakom knogmackorna är fantastiskt! 

Vad tycker du högt ärade läsare? Har jag rätt eller fel i min placering?