Exklusivt: Anna Odell om X&Y och sitt konstnärskap

Kanske är det avsaknaden av en proper filmskoleutbildning, men Anna Odell är en filmskapare med en unik filmstil. I sina två filmer Återträffen och X&Y vrider och vänder hon på verklighet kontra fiktion samtidigt som hon diskuterar olika mellanmänskliga frågor. I Återträffen iscensatte hon hur ett möte med sin gamla klass skulle kunna se ut för att sedan visa filmen för sina gamla mobbare och dokumentera deras reaktioner. I dramakomedin X&Y låser hon in sig med Mikael Persbrandt i Trollywoods enorma studio för att utforska olika sidor hos dem själva och samtidigt ställa frågan – vad är manligt och vad är kvinnligt?

För att tvista till det ytterligare har både Anna och Mikael tre skådespelare vardera till sitt förfogande som gestaltar deras olika sidor. Exempelvis är Trine Dyrholm Persbrandts kreativa och logiska sida, medan Thure Lindhardt är hans destruktiva. Jens Albinus är Anna Odells ångest och oro medan Vera Vitali är hennes konstnärliga lust.

– När vi premiärvisade filmen märkte vi att publiken skrattade mer än vad vi hade trott, vilket var jättekul, säger Anna Odell.

Vad tror du att det är som folk skrattar åt?

– Filmen är ju så fruktansvärt pinsam, mänsklig och absurd. Ibland skrattar man för att det är kul och andra gånger för att det är jobbigt och ångestfyllt. Eller vad skrattade du åt?

Nä, men det är som du säger. Det absurda, så klart, som inledning med dig och Persbrandt. Det är kul och utlämnande. Dina verk känns väldigt personligt förankrade.

– På sätt och vis har de nog blivit mer och mer personliga. Okänd kvinna [ett konstprojekt där Anna simulerade en psykos] handlade inte om mina känslor över huvud taget. Jag visade en gammal händelse men hela tiden ur den andres perspektiv. I Återträffen fanns mer min historia och på ett sätt känslor, men jag ville använda det för att skildra gruppens reaktioner och synvinklar. Denna gången är det fokus på mig och Mikael, men jag hoppas att man ska kunna se utanför oss. Att det är en man och en kvinna, en konstnär och en skådespelare, som undersöker gränserna för vad som är manligt och kvinnligt. Vad det är att vara människa och vad händer om man försöker dela upp sina olika sidor och styra dem.

Sett till de teman Anna Odell arbetar med i sina verk kan de utåt sett se ut att vara av en terapeutisk natur. Men det har aldrig varit hennes avsikt.

– Jag gör dem inte för att de ska vara bearbetande och jag har inte heller upplevt att jag känner mig mer bearbetad av dem. Däremot känner jag mig stärkt av att avsluta ett verk och klara av saker som jag finner svåra. Att jobba med människor som jag från början kanske har varit rädd för. Det är klart att jag blir en starkare människa och utvecklas, men att jag blir friare i mitt förhållande till min historia… Nä, det tror jag inte.

X&Y är en ganska abstrakt film med många olika plan. Var det någon gång du kände att du tappade styrningen?

– Med mitt sätt att jobba har jag aldrig föreställt mig filmen linan ut. Då hade det inte heller varit någon undersökning. Jag hade hela tiden blivit besviken på att resultatet inte blir som jag hade tänkt, och så hade jag inte varit öppen för det som händer.

"Det är som en trädkrona som grenar ut sig".

Anna Odell berättar att det är just utforskandet av ett ämne som är grundstommen i hennes arbetsmetod.

– Jag utgår ifrån ett uppslag jag vill undersöka och frågar vad som är bra att göra i just detta fallet, och vilka personer jag vill ha med mig. Då har jag lite olika idéer om vilka vägar saker och ting kan gå. Lika mycket som jag styr, låter jag mig också styras av vad som händer i mötet med dessa människor. Det är som en trädkrona som grenar ut sig. Jag har känslan av att det ska bli ett träd, men vilken form på trädet har jag ingen aning om. Inför den här filmen gjorde vi många researchfilmningar med skådespelarna under liknande villkor som vi ser i X&Y. Utifrån dessa filmer skrev jag manuset som vi sedan iscensatte.

I vilket stadium kom Mikael Persbrandt in?

– Det var i princip direkt. Han var med i grundidén. Om man inte är för ung, skulle väl alla säga Mikael Persbrandt när man tänker på en alfahane eller en machoman.

Det var alltså en alfahanne du ville ha från start?

– Det var min utgångspunkt, att undersöka den sortens man, som tillåts att ta eller få denna plats i vårt samhälle. Varför och hur han fungerar.

Något jag tyckte var väldigt intressant med filmen, var känslan av att Mikael Persbrandt hela tiden blir objektifierad. Just eftersom han framställs som den här djuriske och sexuelle varghanen.

– Det här är jättespännande, blir han mer objektifierad än konstnären?

Det kanske beror på att jag är man och inte är lika van vid objektifiering, men jag tycker att du har kontroll i de sensuella situationerna, medan ni pratar om Persbrandt på ett sätt som han inte har kontroll över.

– Samtidigt så har väl han kontrollen när han sätter på konstnären? Även om hon kommer in när han ligger och sover, det är en aktiv handling.

Jag tänker främst på när ni sitter i soffan. Han vill ha en komplimang av dig och du ber ditt alter ego Vera att ge honom en. Hon trycker enbart på hans sensualitet och han verkar besvärad av att inte bli sedd som något mer. Han är inte i kontroll över den situationen på samma sätt.

– Allting bygger antingen på något verkligt som har hänt, som finns i vår historia eller så är det den mediala bilden av oss, som vi leker med. Allting har någon slags grund i någon slags verklighet. Sedan om det var hans, min eller medias, eller i detta fallet Veras gränslösa fantasi av vad jag skulle göra i en sådan situation, det vet jag inte.

"Jag fick blodad tand."

Att Anna Odell skulle börja med film var inte självklart, utan det var när hon inte blev bjuden till 20-årstreäffen med sin gamla klass som idén till hennes hyllade debutfilm "Återträffen" började gro.

– Jag tänkte gå på en återträff med klassen för att göra research till ett konstverk på liknande sätt som med Okänd kvinna. Men på Facebook fick jag sedan reda på att de redan hade haft den utan att bjuda mig. Jag tvingades tänka om och fick idén om att använda skådespelare till att iscensätta vad jag tror skulle hända om jag hade varit där, och sedan bjuda in klassen för att prata om vår historia. Visa filmen för dem och fråga om det var det här de var rädda för. Jag fick blodad tand och tyckte att det var ett jätteintressant medium för mig som konstnär att jobba med. Jag har aldrig gått någon filmutbildning utan jag gör vad som är logiskt och givande ur mitt perspektiv.

Vilka filmer har du inspirerats av?

– Idioterna gav mig oändligt mycket, och sedan Festen, Dogtooth, I huvudet på John Malkovich och Synecdoche, New York. Inför den här såg jag också fejkdokumentären I'm Still Here där Joaquin Phoenix ska bli musiker. Den är inte jättebra men den är bisarr och inspirerande. Direktøren for det hele av Lars von Trier är också fantastisk, så underbart rolig och galen!

Det är många danska filmer du gillar, är det därför du använder dig av danska skådespelare i X&Y?

– Jag tycker att de är så himla bra. Sen var det också vissa tillfälligheter att det blev just dem. När vi castade Sofie Gråbøl som mitt alter ego sa hon att hon hade en vän som skulle älska att spela man, och då var det Trine Dyrholm.

Trine spelar Persbrandts pushande och konstnärliga sida medan Jens spelar din oroliga sida. Använde du skådespelare av det motsatta könet för att luckra upp könsrollerna?

– Att det blev just de sidorna de spelade handlade mest om att de gjorde det så himla bra, men jag och Mikael pratade mycket om att ha motsatta kön att spela oss. Och sen slutade det med att det blev på det här sättet.

Hur var det att vara omringad av Anna Odell?

– Att vara omringad av Anna Odell var på sätt och vis lättare än att vara omringad av både Anna Odell och Mikael Persbrandt samtidigt. Tänk att ha fyra alfahannar och fyra Anna Odell i ett rum, det kan bli ganska knasigt. Att ha fyra Anna Odell var väldigt spännande att få utforska. Jag önskar att jag hade mer tid att lära känna mig själv på det här schizofrena sättet [skrattar].

Avslutningsvis berättar Anna att hon har nya projekt i åtanke. Hon älskar att prata om vad hon håller på med, men till media är det för tidigt att gå ut med något konkret. För alla filmälskare där ute kan vi i alla fall meddela att det lutar åt att det blir en ny film.