Bohemian Rhapsody (2018)

Bohemian Rhapsody börjar på tidigt 70-tal när Freddie Mercury (Malek) träffar Brian May (Lee) och Roger Taylor (Hardy). Tillsammans bildar de det numera legendariska rockbandet Queen. Vi får sedan följa med på deras turbulenta musikaliska resa fram till Live Aid-konserten 1985.

Detta är alltså en biografisk film, som handlar om rockbandet Queen och frontfiguren Freddie Mercury. Dessvärre trillar Bohemian Rhapsody ner i många av den biografiska filmens tröttsamma konventioner. Först når bandet framgång, vilket beskrivs genom ett montage. Sedan får de kämpa för sin vision, bråkar inbördes och så vidare. Det känns som att den ena biografiska filmen är den andra lik. Personligen tycker jag att Ray, om Ray Charles, och Walk the Line, om Johnny Cash, är samma film. Berättarmässigt har alltså regissören Bryan Singer med Bohemian Rhapsody mer eller mindre uppfunnit hjulet igen.

Det finns dock gott om skäl att se Bohemian Rhapsody. Rami Malek är lysande i rollen som Freddie Mercury. Denna rocklegends musikaliska talang och sprudlande närvaro på scen kommer till liv genom honom. Vi får också uppleva denne mans ensamhet och önskan om att bli accepterad och älskad för den han är. Det är nästan så att jag skulle vilja se en film om Freddie Mercury skriven av Aaron Sorkin, i samma anda som den episodiska Steve Jobs från 2015. För i Bohemian Rhapsody får mannen Freddie Mercury trängas med rockguden Freddie Mercury, bandet, montage, lustiga scener med dryga skivbolagschefer och så klart, musiken.

Och det är just musiken som är den andra stora behållningen med Bohemian Rhapsody. I början av filmen känns det nästan som att Singer har haft bråttom, då de tidiga åren skyndas igenom med montage. Men sedan får vi se grabbarna i Queen arbeta med material i studion. Detta korsklipps med scener från när de uppträder med låtarna inför massorna. I dessa stunder får vi nästan uppleva magin med Queen. Filmen avslutas med en rekonstruktion av bandets framträdande på Live Aid 1985. De gör visserligen bara samma sak som det riktiga bandet gjorde 1985. Den fiktiva versionen kan aldrig vara lika bra som det faktiska bandet. Men det är ändå fantastiskt.

Filmälskaren i mig är besviken på Bohemian Rhapsody, då den inte skiljer sig särskilt mycket från andra biografiska filmer. Den del av mig som inte kan låta bli att höja volymen och dansa i vardagsrummet kan dock inte annat än bli exalterad när jag känner igen takten till "We Will Rock You", när hela bandet rockar skiten ur Wembley Stadium. Eller när just Bohemian Rhapsody spelas. Dessa två sidor av mig bråkade rejält när betyget skulle sättas.

För andra bra produktioner från i år, missa inte våra filmtips från 2018.