Exklusiv intervju med Mads Mikkelsen

– Min resa började i dansens värld, berättar Mads. Jag var gymnast och blev sedan, av en slump, dansare. Så småningom blev jag intresserad av de mer dramatiska aspekterna av dans och bestämde mig för att bli skådespelare. Min bror kom in från ett annat håll. Jag lärde honom att jonglera med tre bollar, han blev riktigt bra på det och kunde snart jonglera med fem. Sedan började han med en ganska galen gatucirkus och blev därigenom intresserad av skådespel.

Mads studerade drama mellan 92-96. Samma år som han gick ut släpptes hans debut- och genombrottsfilm, Pusher; ett realistiskt knarkdrama regisserat av en annan debutant, Nicolas Winding Refn. Refn skulle efter Pushertrilogin ha framgångar med filmer som Drive och The Neon Demon.

– Nicolas kom in som klippare på filmskolan men ville bli regissör. Så han stod i valet mellan att gå på skolan som klippare eller filma Pusher, som han hade lyckats få ihop pengar till. Jag tror att han var den första att hoppa av utbildningen någonsin. Det var så himla svårt att komma in!

Om vi går tillbaka till din bror, när ni landar dessa enorma roller hur berättar ni det för varandra? Är det svårt?

– Nej, det är bara kul! Detta är inget vi någonsin förväntade oss när vi började. Jag älskade film och ville göra något på dansk mark som påminde om det jag hade sett från Amerika och Ryssland. Det var min dröm, och lyckligtvis träffade jag Nicolas. Min bror var förälskad i teatern och ville stå på scenen och brottas med de stora klassikerna. Vi hade aldrig idén om att vi en dag skulle till Hollywood. Vi tänkte inte ens riktigt på att bli skådespelare. Så nu, när det faktiskt händer, att han får spela i House of Cards och jag i Doctor Strange… It’s just fucking surreal!

”Vi pushade gränserna för dansk film”

Mads Mikkelsens karriär har kantats av många höjdpunkter. Utöver tidigare nämnda titlar hittar vi tre filmer som är oscarsnominerade för Bästa utländska film: Jakten, Efter bröllopet och En kunglig affär. Därtill har vi det hyllade relationsdrama Älskar dig för evigt, krigsdramat Flamman och citronen och den redan kultförklarade serien Hannibal. Mads berättar om de mest definierande stunderna i sin karriär.

– Pusher var avgörande eftersom det var min första film och jag lärde känna Nicolas. Jakten, eftersom Tomas Vinterberg som tidigare hade gjort riktigt bra filmer var nere i en svacka och kom tillbaka med denna fantastiska internationella succé. Sedan har vi mitt samarbete med Anders Tomas Jensen. Med de svarta komedierna Blinkande lyktor och De gröna slaktarna pushade vi gränsen för vad som var tillåtet att göra i dansk film. Vi tillhörde en filmgeneration känd för att vara minimalistisk, nästan dokumentär och så kom vi med dessa karaktärer som istället var så over-the-fucking-top och vi kom undan med det. Internationellt sett var givetvis Bondfilmen en dörröppnare.

Med en ingång i minimalistiskt och naturalistiskt filmskapande, hur är din relation till method acting?

– Method acting är omsvept av myter. Att du skaffar skägg och går upp 20 kilo eller står i en videobutik i tre månader, som jag gjorde inför filmandet av Nicolas film Bleeder, är egentligen inte method acting. Det är efterforskning. Method acting är i själva verket en ganska tråkig teknik där man ska koppla en viss emotion till en gest. Sekunden du rör vid en kopp, ska du minnas en känsla. För att göra detta måste du dricka en kopp med kaffe 40 gånger på exakt samma sätt samtidigt som du tänker på känslan du vill ha fram. Det är inget system jag är expert på, men det är säkert bra för vissa.

För Mads Mikkelsen har det istället handlat om att skala av sidor och egenskaper hos sig själv som inte stämmer överens med karaktären som ska gestaltas. Han förklarar:

– För mig handlar det om att skala av. Jag fokuserar på karaktären och manuset och känner igen allt, alla känslor. En del av det tar upp ett stort utrymme i mitt egna liv, annat inte. Om det är något som bara tar upp en liten del av mig själv, förstorar jag det och skalar bort de sidor som inte stämmer överens. Det handlar mer om att lämna saker utanför karaktären och sedan förstärka det som är kvar.

I din kommande film Arctic spelar du en man som har kraschlandat på Arktis och tvingas leva i flera månader i det hårda islandskapet. Ni spelade in den på Island och jag har hört att du inte förberedde dig inför klimatet?

– Ingen förutsätter att de kommer att krascha med ett flygplan och sedan behöva försöka överleva. Jag ville inte veta hur man exakt gör detta eller detta. Det är något man måste lära sig där på plats.

”Det handlar om karaktären och inte så mycket om accenten”

Mellan 2013 och 2015 spelade Mads Mikkelsen i serien ”Hannibal”, där vi fick följa honom i rollen som populärkulturens kändaste kannibal, tidigare spelad av sir Anthony Hopkins. Mads berättar hur det var att tackla en så pass välkänd karaktär.

– Det var en utmaning. Vi var väl medvetna om att Hannibal Lecter kan vara den mest ikoniska skräckkaraktären av de alla, redan utformad till perfektion. Men vi visste också att vi höll på med något annat. Anthony Hopkins hade bara fjorton minuter av filmtid. Vi hade tre säsonger med 13 entimmesavsnitt. Vi kunde berätta allt i ett annat tempo. Hålla på våra kort och jobba med en annan uppbyggnad. Av den anledningen fann jag det intressant. Men det var tufft.

– Alla hade en idé om Hannibal som väldigt brittisk, med perfekt engelsk accent, men han är egentligen från Litauen. Han studerade i Frankrike och Tokyo för att sedan hamna i Amerika. Så jag använde en lätt brittisk accent tillsammans med min brytning.

Är det svårt att jobba med dialekter? I Hollywood spelar du en del skurkar med olika europeiska ursprung. Anpassar du dialekten därefter?

– Det finns svenska och danska skådespelare som är skickliga på att byta till amerikanska och brittiska dialekter. På andra ser du att de bara fokuserar på att uttala rätt och glömmer bort sin karaktär. Jag vet att jag skulle tappa min förmåga som skådespelare om dialekten tog upp för mycket fokus. Jag bestämde mig för några år sedan att jag helt enkelt gör mitt bästa och lutar dialekten lite åt det ena eller andra. Har karaktären ett ryskklingnade namn, kommer vi undan med det. Det handlar om karaktären och inte så mycket om accenten.

”Hannibal” genomsyras av läckra matlagningsscener där Dr. Lecter förbereder sina kulinariska – och barbariska – rätter. Mads berättar om matlagningstricken han tog med sig:

– Vi gjorde en hel del fantastisk matlagning. Jag lärde mig massor av tricks. Det är inte så att jag avslutade måltiderna och garnerade dem, men jag gjorde alla tricks. All flambering. Allt slungande. Allt hackande. Jag är en grym hackare. Nej, en fantastisk hackare! Det var verkligen roligt och maten var delikat. Vi hade en fantastisk kock som serverade oss efteråt och vi fick alltid välja om vi skulle ha den riktiga maten, givetvis utan mänskliga kött och organ, eller en snällare version av samma rätt. Jag tog alltid det riktiga och det var fantastiskt!

”De visste att Lars von Trier inte var nazist”

Trots att de på många sätt har blivit ansiktet utåt för dansk film, har Mads Mikkelsen aldrig gjort film med den danske regissören Lars von Trier som slog igenom med Dogmarörelsen på 90-talet. Dogmafilmerna centrerades kring tio regler där målet var att ”tvinga fram sanningen ur karaktärerna och miljöerna”. Exempelvis genom att filma utan ljussättning i naturliga miljöer utan kulisser och tillförd rekvisita. Jag var nyfiken på hur Mads skulle se på ett eventuellt samarbete med den välkände regissören.

– Lars har gjort mycket bra för dansk film. Han placerade oss på kartan och var smart nog att hitta på Dogmabegreppet, men jag har aldrig varit något fan av det. Om du vill göra en lågbudgetfilm, gör det. Ge mig ingen ursäkt för varför ni inte har några lampor. Vi hade inga lampor i Pusher. Vi hade inte råd. Filmens energi ska alltid fokusera på handlingen och karaktärerna. Om de behöver tio regler för att påminna sig om det, visst, varför inte. Det kan vara bra för regissörer som fastnar i för många teknikaliteter, att bli påminda om vad allt handlar om. Men Lars har gjort en del fantastiska filmer. Det går inte att komma ifrån att vi är skyldiga honom mycket.

Strax efter att Lars von Triers film ”Melancholia” blev hyllad på filmfestivalen i Cannes blev regissören portad från festivalen. Detta efter att han skämtade om nazism, vilket inledde ett långt mediadrev.

– Jag är glad för att Lars fortfarande jobbar efter vad som hände i Cannes. Det var ett hysteriskt och fruktansvärt exempel på när den politiskt korrekta världen blir bestialisk. Alla journalister i det där rummet visste vem han var. Hur hans humor var. Att han hade judiskt påbrå. Att han inte var nazist. De visste, men kunde inte hejda sig. De ville bara se hur mycket makt de hade, om de kunde krossa någon. Och det gjorde de. En katastrof att bevittna. Lars är märklig ibland, det är han. Han kan dra skämt som varken är roliga eller som man förstår. Men rasist? Nej. Nazist? Nej. Det är en skam vad som hände. Det är en skam att ingen stod upp för honom. Det är en slam att detta kunde hända och det är en skam att det fortsätter att hända än i dag. Du är från Sverige, du vet vad jag menar.

Men om han frågar dig, vill du göra en film med honom då?

– Det beror på. Jag har umgåtts med honom några gånger och jag tycker verkligen om honom och hans speciella sätt. Om vi kan kommunicera med varandra i arbetet, är en annan sak. Jag tror vi skulle kunna göra det.

Ni känns som en bra kombo.

– Ja, ja det gör vi. Två små egon i ett rum, skrattar Mads.

”Jag stjäl hela tiden”

Det stora internationella genombrottet kom när Mads spelade Bondskurk i ”Casino Royale”. Därefter har han varit Dödsstjärnans arkitekt i Star Wars-filmen ”Rogue One” och sedan Benedict Cumberbatchs nemesis i ”Doctor Strange”. Sett till vilka inspelningsplatser han har varit på är jag givetvis tvungen att höra med Mads om han någon gång har smusslat med sig någon souvenir hem.

– Jag stjäl hela tiden! I Bondfilmen stal jag Le Chiffres klocka och i Star Wars stal jag något som jag inte kan berätta om. De kommer säkert vilja ha tillbaka den i så fall. Det är helt otänkbart att man inte tar med sig något från en Star Wars-film. Det måste bara göras, du är en idiot annars. Givetvis sprang jag inte iväg med Darth Vaders hjälm, men jag tog med mig något minnesvärd som påminner mig om att jag var där, att jag var med i en Star Wars-film.

– Det var en märklig känsla när jag kom dit första gången. Jag kom med ett direktflyg från Danmark och gick in i ett stort rum med ett hundra meter långt bord fullt med Stormtrooperhjälmar. Surrealistiskt. Då slog det mig, oh, ja, det var jag som byggde Dödsstjärnan. Galet!

Du har fyra filmer som släpps inom ett år. Är det någon du vill pusha lite extra för?

– Det känns märkligt att de kommer nu. Jag har inte jobbat med någon film på sju månader. Men jag älskar dem allihop. Arctic är på många sätt en klassisk överlevnadsfilm, men jag tycker också att den är vacker och radikal. Den är hjärtekrossande. Sedan vill jag pusha en film som roligt nog heter Polar. Om du är ett fan av grafiska noveller känner du till författaren och tecknaren Victor Santos. Polar är hans historia om en hitman och det bjuds på en hel del hård in-your-face-action. Väldigt roligt att spela in!

Med det tackar vi Mads Mikkelsen för pratstunden. För vidare läsning, här hittar du alla våra intervjuer.