Mamma Mia! Here We Go Again (2018)
"Mamma Mia! Here We Go Again" levererar feel good som räcker långt.
Det var hela tio år sedan ABBA-musikalen "Mamma Mia!" gick upp på biograferna. Nu är det dags för uppföljaren med den hälften fyndiga, hälften löjliga titeln "Mamma Mia! Here We Go Again". Och precis som titeln är filmen i sig ganska ojämn, men trots sina brister är det ändå en feel good-upplevelse som räcker långt.
Den grekiska ön "Kalokairi" är lika vacker som alltid och Sophie (Amanda Seyfried) är gravid. Hon har aldrig känt sig närmre sin mamma Donna (Meryl Streep), så hon blickar tillbaks till det förflutna, där Donna (här spelad av Lily James) först upptäcker den somriga ön, och också de tre männen som blev Sophies pappor.
Regissör Ol Parker lyckas väva ihop nutid och dåtid till en hyfsat sammanhängande historia. Men det är naturligtvis inte därför publiken dras till filmen. Det handlar ju om låtarna, numren, showen. Jag är ledsen att behöva rapportera att de bästa låtarna tyvärr förbrukades i första filmen, även om vissa återvinns (Dancing Queen är fortfarande magnifik). Däremot sticker ett fåtal ut när det kommer till koreografi, intensitet och sånginsatser — för mig var Knowing Me, Knowing You och One Of Us höjdpunkterna.
Pierce Brosnans sångröst har inte förbättrats under det gångna decenniet, och han får således inte sjunga särskilt mycket (tack och lov). Istället är det de två huvudrollsinnehavarna Lily James och Amanda Seyfried som får visa vad de går för. James är charmig som en ung Meryl Streep, och jag tycker att castingen på resten av flashback-gänget är ganska spot on. Roligast är däremot Stellan Skarsgård och Colin Firth som, med glimten i ögat, inte bryr sig ett skit. Hur pinsamma de än framstår.
Den påkostade och medryckande produktionen får mig att ha överseende med filmens brister — stundtals slarvig datoranimationer, genant dialog, Chers tafatta biroll etc.. Det är bara att ge upp cynismen när slutnumren väl börjar. Målgruppen lär vara mycket nöjd med Mamma Mia! Here We Go Again. Det är feel good som duger gott i en tid då The Handmaid's Tale och liknande dystopier dominerar populärkulturen i övrigt.