The Last Jedi – Ett försvarstal
Star Wars-debatt: Orimliga förväntningar mosade "The Last Jedi"
Åsikterna om "The Last Jedi" går isär och vissa på Filmtopp har sågat filmen, men det finns också de som vill ta den i försvar. Det här är "The Last Jedi – Ett försvarstal".
Jag ska vara ärlig, när jag lämnade biosalongen efter att ha sett "The Last Jedi" (2017) var jag aningen besviken. Mina förväntningar var både skyhöga och glasklara, och vad jag serverades på den vita duken var något helt annat än jag hade kunnat föreställa mig. Faktum är att jag nästan kände mig lite lurad, så jag har full förståelse för stora delar av den kritik som filmen har fått utstå.
Med det sagt tycker jag inte att The Last Jedi förtjänar den rena avsky som många riktar mot filmen och ju mer jag analyserar innehållet, desto starkare växer regissören Rian Johnsons skapelse på mig. Jag skulle till och med sträcka mig så långt som att säga att jag gillar vad han gjorde med filmen. Eller nej, jag sträcker mig ännu längre. Jag går så långt som att kalla Rian Johnson för den nya trilogins egen Jesus.
Fansens orimliga förväntningar och "The Force Awakens" (2015) synder har lett till Johnsons korsfästelse. Han har försett hela Star Wars-franchisen med nystarten som den behövde och som tack har han fått ett twitterflöde fyllt av gliringar och hat. Låt mig argumentera varför Johnson bör dyrkas istället för att målas upp som syndabock.
Först och främst, förutsättningarna som The Force Awakens lämnade efter sig var långt ifrån optimala. Episod VII var onekligen underhållande och flörtade med alla nostalgiska Star Wars-hjärtan på ett nästan skamlöst sätt. Kanske gick den till och med lite väl långt i sina blinkningar till A New Hope (1977) och mycket av kritiken som The Force Awakens fick handlade just om återanvändandet av idéer kläckta redan på 70-talet. Oavsett åsikt gällande den till stora delar återvunna storyn, resulterade det i förväntningar om att The Last Jedi, i sin tur, skulle fortsätta på samma spår och dra lika flitiga paralleller till The Empire Strikes Back (1980). När Johnson istället valde att – helt naturligt – försöka gå sin egen väg med Star Wars-sagan, har hans val bedömts som ett nästintill besudlande av George Lucas arv. I sin vilja att vidga ett redan älskat universum, blev han ifrågasatt för att han inte stirrade sig blind på vad som redan fanns där.
Vidare, utöver ett frosseri i nostalgi, ställde "The Force Awakens" mestadels mängder av frågor som filmen själv lät bli att besvara. J.J Abrams är en mästare på att lägga ut mystiska trådar och väcka nyfikenhet hos sin publik, men när han i detta fallet inte behövde svara på några av sina frågor själv gick han överstyr i sitt planterande av dem. Det hade varit omöjligt för The Last Jedi att behandla allihopa.
Låt oss titta på några få av de frågor som "The Force Awakens" ställde:
- Vem är Supreme Leader Snoke?
- Vilka är Reys föräldrar? Varför är kraften så stark hos henne? Är hon en Skywalker?
- Vilka är Knights of Ren? Var är de nu? Hur uppkom de? Vilken roll kommer de att spela?
- Hur uppkom Snokes och Kylo Rens relation?
- Vad var det som fick Luke att fly och avskärma sig från kraften? Vad hände egentligen med den nya generationen av Jedis som han hade börjat träna?
Detta är bara några av de allra största frågor som The Force Awakens ställde och inte brydde sig om att svara på, vilket så gott som bäddade för att Rian Johnson skulle misslyckas. Hur hade det sett ut om Johnson faktiskt hade tagit tiden att besvara alla frågorna? Det hade antagligen blivit en fyra timmar lång film fylld med trötta flashbacks och karaktärer som berättar historier för varandra runt en lägereld – ett resultat absolut ingen av oss hade orkat med. Johnsons huvuduppdrag var i första hand att hitta en handling för trilogins mellanakt och tyvärr fick han försöka navigera nämnd handling genom ett minfält av laddade frågor. Johnson tog tag i några av dem, lämnade andra öppna och ignorerade en del. Utefter förutsättningarna tycker jag att han lyckades med att ta alla essentiella karaktärer till en ny och intressant utgångspunkt inför nästa film.
Frågorna som J.J. Abrams lade ut i "The Force Awakens" gjorde det inte bara svårt för Johnson att skriva en uppföljare, det lämnade också stora delar av oss fans i ett självbedrägeri fyllt av orimliga förväntningar och teorier. För många ligger Star Wars dem så varmt om hjärtat att deras beundran gränsar till det religiösa. Det är vackert när något kan få betyda så mycket för en, men det är också förrädiskt. Ibland diskuterar, fantiserar, drömmer och lever vi för ett verk så till den grad att vi känner oss som upphovsmakare till skapelsen – vi identifierar oss så nära med det att varje liten avvikelse från våra förväntningar känns som ett personangrepp.
Faktum är dock att vi inte har mer äganderätt till Star Wars än något annat fan och vi har definitivt inte mer rätt till universumet än Rian Johnson. Så det kanske hade varit bättre om vi bara släppte på våra självutnämnda titlar som Star Wars-experter och istället njöt av resan.
Några av de mer orimliga förväntningarna på "The Last Jedi" grundar sig i teorier kring vem Supreme Leader Snoke faktiskt var, vad som skulle ske mellan Rey och Luke, samt vilken betydelse Captain Phasma skulle ha efter sin ganska blygsamma roll i The Force Awakens.
Låt oss börja med Snoke. Teorierna kring vem han kunde tänkas vara fanns i överflöd efter episod VII och i våra jämförelser med originaltrilogin så spelade våra förväntningar oss ett rejält spratt. Personligen hade jag också hoppats på att få veta mycket mer om Snoke innan han försvann, men när jag funderar närmare på anledningen, så grundar det sig till fullo på att det kom en hel prequel-trilogi, som till stor del behandlade frågan kring vem The Emperor var (om vi väntar 16 år efter episod IX så kanske vi får alla svar vi vill ha). Faktum är att Kylo Ren är en betydligt mer komplex karaktär än vad Darth Vader någonsin fick utrymme att vara (innan prequel-trilogin), så att Kylo Ren därmed skulle frigöra sig från Snoke, känns för mig fullkomligt logiskt inför fortsättningen. Kylo Ren är inte Darth Vader. Snoke är inte Palpatine. De är sina egna karaktärer, i sin egen story. Deal with it.
Kritiken kring Lukes nya buttra jag och hans ovilja att träna Rey är kanske den kritik som jag har haft svårast att förstå. Många, däribland Mark Hamill själv, har luftat sin förvirring kring Lukes utveckling – att Luke, en Jedi som såg ljuset i självaste Darth Vader, skulle ha övervägt att döda sitt eget kött och blod och sedan vänt sig bort från kraften, det är fullkomligt orimligt, det är inte vad det innebär att vara en Jedi. Eller? Varför då? Jag hade älskat om någon kunde utveckla det här argumentet, för jag håller inte alls med. I sju filmer har vi fått se Jedi efter Jedi vända sig från den ljusa sidan (framförallt Skywalkers) och insett att en Jedi inte är god per automatik. Och Johnsons motivering till att Luke vänt sig från kraften tycker jag är rent genial. I Kylo Ren såg Luke ett mörker som skrämde honom så mycket att han själv konsumerades av det. Hur skulle han därefter någonsin kunna lita på Jedi-filosofin igen om inte ens han själv kunde skydda sig mot den mörka sidan.
Förtvivlan kring att Luke inte tränade Rey i större utsträckning gör mig också konfunderad. Det är möjligt att jag har missat något, men handlade det någonsin om att Rey skulle åka för att träna med Luke? Handlade det inte om att hon skulle hämta hem honom – en fackla av hopp – åt motståndsrörelsen? Jag har bokstavligen läst upprörda kommentarer över avsaknaden av ett gediget träningsmontage... Upprörda. Över att ett stilgrepp som varit passé och källa för parodi i över 15 år inte användes.
Förväntningarna på Luke är kanske det tydligaste exemplet på hur fans lurade sig själva inför "The Last Jedi", även om jag inte riktigt förstår nämnda förväntningar själv. Oavsett, så är jag tacksam över att jag fick en seriös förklaring till varför Luke hade flytt fältet. Och jag är väldigt glad över att jag slapp det krystade träningsmontaget…
En av The Last Jedis (och The Force Awakens) mest outnyttjade karaktärer är Captain Phasma, vilket jag tycker är otroligt synd. Hela Finns (John Boyega) handling kunde förslagsvis fokuserat på Captain Phasma och utvecklingen av Storm Troopers, snarare än casino-tramset. Johnson själv motiverade det hela med att han helt enkelt inte hade utrymmet att ge Phasma en större roll, i en redan fullproppad film, och jag förstår honom. Igen, mängden trådar som lades ut i The Force Awakens ställde verkligen till det. Filmen är verkligen fylld till bredden och det finns inte många stunder till andrum (antagligen därför det också blev ett överanvändande av komiska inslag). En aspekt som J.J Abrams fyllde The Force Awakens med, var betydande antagonister – det är på allvar fler än i Spider-Man 3 (2007), vilket borde varit all anledning till oro. Supreme Leader Snoke, Kylo Ren, General Hux (Domhnall Gleeson) och Captain Phasma är alla unika antagonister som hade kunnat spela avgörande roller, men om jag hade velat se en film som inte själv kan bestämma vilken antagonist som skall få mest fokus, så hade jag lika gärna kunnat sätta på Spider-Man 3 istället, och det vill jag inte. Det vill jag verkligen inte.
Det går att skylla "The Last Jedis" tillkortakommanden på allt och ingenting, men trots sina dåliga förutsättningar så uträttade den ett och annat som var väldigt bra också. En hel del är fortfarande upprörda över vad de fick se, men för trilogins fortgång så var många av Johnsons val rent ut sagt nödvändiga. Utan dem hade folk gått in i kommande episod IX med lika förrädiska förväntningar, som inför The Last Jedi.
Kylo Ren var inte helt fel ute när han försökte locka över Rey till sin sida och uppmanade henne att låta det förflutna dö. Johnson verkade tycka att det var dags att lämna all nostalgi bakom sig och påbörja ett nytt kapitel, inte bara i form av nya karaktärer, men också i handlingen. Såhär i efterhand inser jag att det var helt rätt val. Kylo Rens svek mot Snoke, ambiguiteten kring Reys bakgrund, Lukes farväl till sagan, Finns vilja att dö för kampen – alla är de beslut som öppnat dörren för att den nya trilogin ska få vara sin egen berättelse och inte bara en maskerad version av vad som en gång var. Vad som helst kan hända i nästkommande film och publiken kommer kunna svepas med i ovissheten om vad som komma skall, och bara njuta av magin som är Star Wars.
Dynamiken mellan Rey och Kylo Ren är en av filmens absoluta styrkor. Relationen dem emellan känns som om den kommer kunna erbjuda en hel del även framöver, och att få se dem på samma sida, men ändå mot varandra, i Snokes tronrum var en fröjd. Komplexiteten i deras utbyte med varandra känns som någonting som har saknats i tidigare filmer.
Jag kan inte gå vidare utan att först nämna hela filmseriens absolut snyggaste scen. Tyck vad ni vill om Vice Admiral Holdo (Laura Dern) – jag gillade karaktären – men hennes hyperspeed-klyvning av Snokes skepp var något av det finaste jag sett i en biosalong. Gåshud!
"The Last Jedi" var långt ifrån perfekt. I vissa aspekter var den kanske aningen undermålig. Men kan vi inte uppskatta vad filmen faktiskt lyckades med, trots ganska så dåliga förutsättningar, och hylla Rian Johnson för att han injicerat nytt liv i någonting som var på väg att bli väldigt repetitivt? Så låt oss sluta jämra och skandera, “make America gr…” nej förlåt, jag menar “make Star Wars great again” och istället omfamna det blanka blad som Johnson har försett oss med inför trilogins sista del. Med förutsättningarna som Episode IX har, så tror jag inte att resultatet kan bli annat än helt fantastiskt. Det är okej om ni inte gillade filmen, jag förstår var ni kommer ifrån, men snälla, haka inte upp er på det. Njut istället av att ni får vara med på resan.