American Honey (2016)
Artonåringen Star och två yngre barn letar efter mat i en container. När de försöker lifta hem får Star syn på ett gäng ungdomar i en vit skåpbil. Hon får ögonkontakt med Jake som utan att tveka erbjuder Star att följa med gruppen, som visar sig vara resande tidningsförsäljare. Star, som bor i Oklahoma med en riktig skitstövel till pappa, bestämmer sig för att nappa på erbjudandet.
American Honey är en roadmovie som hade varit bättre utan just bilscenerna. Precis som medlemmarna i gänget är de stökiga och störiga. Jag tröttnar snabbt på karaktärernas tjattrande, drickande och knarkande. När de sjunger med i dåliga rap- och hip hop-låtar är det rakt av plågsamt. Förutom Star och Jake är den enda fängslande personen i följet den Darth Vader-besatta Pagan, därför är det tur att Star i princip dominerar varenda bildruta. Hennes komplicerade relation med Jake är vad som driver filmen framåt, men förutom kärlek handlar American Honey också om naivitet, hopp och drömmar.
Skådespelarinsatserna är filmens behållning. Nykomlingen Sasha Lane är briljant som Star. Hennes sårbarhet är påträngande kraftfull. Värd att nämna är också Riley Keough, som spelar den tuffa chefen Krystal, men bäst är Shia LaBeouf som Jack. Jag anser att LaBeouf är underskattad som skådespelare. Många verkar förväxla hans arbete med hans (av många ansedda) bisarra privatliv. I American Honey visar han upp hela sitt arsenal; han är rolig, manipulativ och känslosam.
Musiken utgör en stor del av filmens stämning, men tyvärr är låtvalen för det mesta usla – speciellt när gruppen har kontroll över stereon. Även om jag råkar tycka om Rihannas och Calvin Harris We Found Love känns den övertydlig när den spelas på ett Walmart där Star och Jake börjar flörta med varandra. När titellåten American Honey av Lady Antebellum spelas framåt slutet känns även den felplacerad med tanke på vad gänget tidigare har lyssnat på. Den känslostorm som regissör Andrea Arnold lyckades frambringa i Fish Tank uteblir tyvärr här för min del.
LÄS OCKSÅ: Filmtopp på presskonferens om "Borg"
Robbie Ryans foto är ofta vackert, men inte tillräckligt för att bevara mitt intresse i nästan tre timmar. Jag har absolut inget emot långa speltider, men då behöver filmen vara tillräckligt trollbindande. American Honey lyckas inte involvera på den nivån och hade därför gynnats av att vara kortare. Samtidigt är det något med filmen som får mig att inte vilja avfärda den för mycket. Kanske är det dess storskaliga ambition, eller dess porträttering av ett USA som man inte får se varje dag genom en opriviligerad, ung tjejs ögon, eller kanske har jag bara blivit en Shia LaBoeuf-fanboy.
Bäst: När en trevlig lastbilschaufför och Star samtalar till Springsteens version av Dream Baby Dream.
Sämst: Corey, en av gruppmedlemmarna, vars karaktärsdrag är att han gillar att visa könet.