Bröderna Coens fem bästa filmer

5. Barton Fink (1991)

Bröderna Coen gjorde flera sina bästa filmer på 90-talet, bland annat höjdaren Barton Fink. Idén till filmen kom under en period av skrivkramp i samband med skrivandet av manuset till Millers crossing ett år tidigare.

Vi får följa manusförfattaren och New York-bon Barton Fink som får ett lukrativt jobberbjudande som manusförfattare i Hollywood. Väl där drabbas han av skrivkramp och märkliga saker börjar drabba honom på hotellet där han bor.

Barton Fink är brödernas mest underskattade verk. Intellektuell, avskalad och poetisk – men det kan krävas att du ser den mer än en gång.

4. True Grit (2010)

Bröderna är i likhet med Tarantino mästare på att blanda genrer och omvandla dem till sin egen subgenre. Efter att ha utforskat film noir var det dags att bekanta sig med Westerngenren. True Grit är en remake på en John Wayne-film från 1969. Den är trogen originalet och det är inte många scener som har ändrats. Däremot är den späckad med Coen-DNA; nytolkningen är mörkare och mer komisk än originalet.

Jeff Bridges är Jeff Bridges-bra i rollen som den skjutglade sheriffen Rooster Cogburn, men det är Hailee Steinfeld som stjäl showen. Blott 14 år gammal vid tidpunkten blev hon Oscarsnominerad för sin roll som Mattie Ross.

3. No Country for Old Men (2007)

”You can’t stop what’s coming” får sheriffen och tillika protagonisten Ed Tom Bell (Tommy Lee Jones) höra. Detta sammanfattar hur handfallen han är mot den våldsvåg som antagonisten Anton Chigurh leder, mästerligt gestaltad av Javier Bardem.

Filmen bygger på en novell av Cormac McCarthy med samma namn och utspelar sig 1980 i Texas. Den pensionerade svetsaren Llewelyn Moss (Josh Brolin) hittar en väska med två miljoner dollar i efter att en knarkuppgörelse gått snett. Han väljer att behålla pengarna men får snart den psykopatiska, mynt-flippande torpeden Chigurh i hälarna.

No Country for Old Men genomsyras av en gastkramande stämning som håller publiken i ett stenhårt grepp. Hemsk, rolig, vacker (brödernas favoritfotograf Roger Deakins har med sin lins fångat många mäktiga Texas-landskap) och poetisk.

2. The Big Lebowski (1998)

”Yeah, well, that’s just, like, your opinion, man”. Repliken kommer från filmens huvudperson Jeff Lebowski efter att en bowlingmotståndare häcklat honom och hans polare på bowlingbanan – och är bara en av oändligt många originella repliker som gör The Big Lebowski till en karaktärsstudie utan dess like.

Jeff Lebowski, eller The Dude som han helst vill bli kallad, blir misstagen för miljonären med samma namn. Två män besöker honom för att driva in en skuld, och det slutar med att den ena indrivaren urinerar på The Dude’s matta. Filmens stjärna kräver ersättning för sin besudlade matta och rådfrågar sina bowlingpolare Walter (John Goodman) och Donny (Steve Buscemi). Allt går självklart åt skogen i sann Coen-anda.

Filmens driv är alla udda karaktärer centrerad kring den mest udda av dem alla, anförda av intellektuella dialoger. Den fick blandade recensioner efter premiären 1998, men har sedan dess vuxit till ett kultfenomen; det anordnas exempelvis Lebowski-festivaler.

Karaktären The Dude existerar faktiskt i verkligheten och är baserad på en bekant till Joel och Ethan. Värt att tillägga är att många av hans plagg i filmen är hämtade ur Jeff Bridges egen garderob. Bridges visar sitt breda register när han gör sitt livs roll som denna bowlingbesatte, White Russian-drickande, gräsrökande slacker. Men det är hans krigsskadade Vietnampolare Walter (John Goodman) som glänser mest, och är (tillsammans med Steve Buscemi och Peter Stormares karaktärer i Fargo) filmvärldens största amatör. John Goodman har sagt att rollen som Walter är hans roligaste. Vi kan förstå varför.

1. Fargo (1996)

Ett återkommande tema i Coens filmer är att brott genomförs av vanliga människor som i slutändan ballar ur totalt. Mästerverket Fargo är det största exemplet.

Den desperata och djupt skuldsatta bilförsäljaren Jerry Lundegaard (William H. Macy) anlitar två småkriminella för att kidnappa sin fru i syfte att pressa sin rike svärfar på pengar. Snart börjar blodet flyta och den höggravid och varma polisen Marge Gunderson (Frances McDormand) sätts på fallet.

Fargo är Joel och Ethans mest välgjorda verk. Vid första anblicken är filmen en historia om godhet och ondska. Tittar du noggrannare är det en dikt om livet. Den knasiga svensk-klingande Minnesotadialekten blir en fascinerande kontrast till allt chockerande våld.

Under en natt gjorde Fargo Peter Stormare till stjärna. Han hade inte mage att tacka nej till rollen eftersom han sex år tidigare tvingats avböja som torped i gangstereposet Millers crossing.