Captain Fantastic – En annorlunda pappa (2016)
Klart godkänd feel good, som inte vågar gå hela vägen.
I Matt Ross nya film möter vi familjefadern Ben Cash som har fostrat sina barn olikt någon annan. När barnens mamma dör efter en sjukhusvistelse börjar Bens uppfostringsmetoder att ifrågasättas.
Med en svepande kameraåkning över den amerikanska skogen försätts vi omedelbart i familjen Cashs verklighet. Tillsammans och kamouflerade jagar de en ren och när den förstfödde sonen, Bo, avslutar jobbat påbörjas en övergångsritual där fadern förklarar sonen till man.
Även om familjens beteende inledningsvis känns aningen primitivt, så ska vi snart få erfara att deras verklighet är mer komplex än så. Barnen är tämligen högutbildade, åtminstone i de filosofiska och samhällsorienterade ämnena. Dessutom är de musikaliska och när de inte studerar ett höglitterärt verk – samlade framför brasan – kan de dra av ett riktigt schysst jam, och då svänger det gott i biosalongen.
LÄS OCKSÅ: Bästa filmerna 2016
Trots att barnen inte bara kan citera diverse filosofer utan också analysera dessas texter, har de svårt att hänga med i ett vanligt samtal med en utomstående. De har nämligen fullständigt förskonats från allt från TV till olika klädmärken och har ingen inblick i aktuell ungdomskultur. Därför är också kulturkrockarna givna när hela familjen beger sig till storstaden för att stoppa familjemoderns kristna begravning och ge henne den buddhistiska vila hon önskade. Men det finns fler problem med familjens road trip. Under resan kommer Bens uppfostringsmetoder att gång på gång ifrågasättas av moderns släktingar.
"Captain Fantastic" är stundtals välgjord och gripande. Den stora styrkan ligger i att familjen Cash verkligen känns som en familj. Barnskådespeleriet är på en hög nivå och den emotionella kontakten emellan syskonen är stark. Likaså gör Mortensen en perfekt insats som den stränge men kärleksfulle pappan Ben. Tyvärr verkar filmens skapare, Matt Ross, osäker på vad han vill ha ut med sin historia. Filmens huvudsakliga problematisering är givetvis huruvida Bens isolering av barnen har varit rätt eller fel. Fast vår regissör verkar varken våga ta ställning i frågan själv eller ge oss i publiken tillräckligt med frihet för att vi ska få avgöra vad vi ska tycka.
Likaså är aldrig den genomsyrande kritiken mot kapitalism och religion särskilt utmanande, i alla fall inte ur en svensk kontext. Även om familjen Cashs syn på konsumtionssamhället öppnar för dråpliga situationer är det ständigt förutsägbart. Captain Fantastic hade kunnat vara ett riktigt bra feel good-drama med en någorlunda provokativ ståndpunkt. Istället blir det alldeles för mycket mellanmjölk, särskilt mot det slätstrukna slutet.