Blue Is the Warmest Color (2013)
Ett tre timmar långt lesbiskt drama på franska vill väl alla se? Efter denna recension vill förhoppningsvis åtminstone du som läser göra det.
En dag när Adele (Adèle Exarchopoulos) är på väg fram på stan för att gå på dejt med en kille i skolan, får hon syn på en spännande blåhårig och några år äldre tjej, Emma (Léa Seydoux). Deras blickar möts och ett frö är sått. Hon försöker inleda ett förhållande med killen hon dejtar, men av någon anledning känns det som att hon hela tiden bara låtsas. När hon nästa gång - mer eller mindre av en slump - stöter på den blåhåriga tjejen är det totalkört och de inleder ett hett och stormigt förhållande.
Blue Is the Warmest Color eller La Vie d’Adèle, som den heter på franska, är en närgången och naken skildring av en förälskelse mellan två kvinnor, både bildligt och bokstavligt talat. Det är dessutom en av de bästa skildringarna av en förälskelse jag någonsin har sett, om inte den bästa. Den största anledningen till detta är huvudrollsinnehaverskan Adèle Exarchopoulos, som här levererar en av de bästa skådespelarinsatserna i min bok, och personkemin mellan henne och Léa Seydouxs karaktär Emma känns äkta till hundra procent. Léa Seydoux gör förmodligen också sin bästa rollprestation här, men trots detta överglänser Adèle henne i nästan varje scen de har ihop. Adèle är för övrigt med i nästan varenda bildruta av denna tre timmar långa film, vilket bara det är imponerande.
OK, jag antar att vi måste prata lite om sexscenerna, det går helt enkelt inte att undvika. Scenerna är ganska explicita plus att en av dem är närmare tio minuter lång. Men, till skillnad från majoriteten sexscener i andra filmer, så känns de här helt rätt och till och med nödvändiga för att skildra passionen i Adeles och Emmas förhållande; hur de inte kan hålla sig ifrån varandra hur mycket de än försöker.
Läs också: 5 filmer du inte vill se med dina föräldrar
Bäst: Jag nämner det igen. Skådespeleriet och personkemin mellan de två huvudkaraktärerna är bland det bästa jag någonsin har sett.
Sämst: Bara man lyckas ignorera allt snor som rinner i floder ur Adèles näsa under stora delar av filmen, så finns det inget dåligt med filmen.