The Cabin in the Woods (2012)
Förvirrad skräcksatir slår in billiga poänger.
Igår kväll bunkrade jag och flickvännen upp med popcorn hemma i TV-soffan för att avnjuta en av 2012 års mest uppskrivna skräckfilmer, The Cabin in the Woods. Det ångrar vi båda två. Vilken dynga!
Kortfattat handlar filmen (utan att avslöja för mycket för er som faktiskt vill se den) om ett ungdomsgäng som ger sig ut till en övergiven stuga i skogen. Snabbt förenklas deras personligheter till endimensionella skräckfilmsklyschor a lá den manschauvinistiska "sportfånen", den nästintill nymfomaniska "slampan", den gräsrökande konstant höga "losern", den hyfsat intelligente "akademikern" och den söta "plugghästen" som är betydligt mer oskuldsfull än sin promiskuösa väninna. I källaren hittar det osannolika kompisgänget ett förråd med massor av olika läskiga föremål och snart har de väckt något ondskefullt till liv.
MEN riktigt så enkelt är det inte. Cabin in the Woods är inte bara en sämre Evil Dead. Det verkar nämligen som om att ungdomarna hela tiden blir övervakade av något helt annat än den ondska som gömmer sig i skogen...
Genom filmen regnar det lika många dåliga skämt som det finns bristande logik. Skådespelet är trist, dåligt och matt. Dock har filmteamet lyckats sammanfoga en ovanlig story, MEN inte på det smarta och intressanta sätt manusförfattarna siktar efter utan snarare på ett ovanligt intetsägande sätt, där de mest uppenbara klyschorna drivs med – gång på gång på gång igen.
Hur detta förvirrade, charmlösa bottenskrap till skräckfilm har kunnat bli så uppskriven är chockande. Såg jag verkligen rätt film?