Recension: Joy Ride (2023) – En fin men kaotisk resa

Joy Ride (2023) handlar om Audrey (Ashley Park) – en otroligt framgångsrik advokat som precis fått chansen att ta nästa steg i sin karriär, genom att åka på en jobbresa till Kina för att träffa en klient. Audrey är adopterad från Kina men kan bara språket på en väldigt grundläggande nivå. Därför bestämmer hon sig för att höra av sig till en gammal collegevän som bor i Kina om hon kan vara hennes tolk.

Med sig har Audrey också sin barndomsvän Lolo, en tuff tjej utan filter som mest sysslar med "kroppspositiv konst", till sina föräldrars stora förtret. När de kommit fram till flygplatsen berättar Lolo att hon också tänkt ta med sin kusin "Deadeye", så att hon kan träffa sina internetvänner i Kina. Lolo försäkrar Audrey om att Deadeye inte kommer att hänga efter dem väl framme i Kina, men det är precis vad Deadeye gör ändå.

Huvudkaraktärerna lyfter storyn

Kontrasten mellan de fyra huvudkaraktärerna är det absolut bästa med Joy Ride. Genom hela äventyret lyckas de hjälpa och stjälpa varandra flera gånger om, även om det i slutändan leder till att de kommer varandra mycket närmre. Jag är speciellt ett fan av Deadeye, som verkar lite "lost" hela tiden, men som aldrig har något annat än goda avsikter mot någon. Bortsett från när hon spelar kort mot sin yngre släkting Bao-Bao, såklart. 

Men, det blir inte speciellt mycket av en "Joy Ride" när vårt nybildade tjejgäng stöter på problem efter problem. Audrey råkar spy på sin viktiga klient efter att ha druckit en kinesisk "tusenårsägg-shot" och Lolo råkar ljuga om att Audrey är bästa vän med sin biologiska mamma, som hon inte ens har kontakt med. Detta leder gruppen på ett äventyr för att hjälpa Audrey avsluta sitt viktiga jobbuppdrag.  

En av mina favoritscener är när tjejerna försöker lifta tillbaka till civilisationen efter att ha blivit strandsatta mitt i ingenstans på den kinesiska landsbygden. I ett montage av otroliga vyer över det kinesiska landskapets berg och sjöar ser vi tjejerna färdas med bil, båt och moped tillbaka till staden. Tillsammans med musiken får man faktiskt upp hoppet för tjejerna, trots allt de precis gått igenom.

Bra men rörig berättelse

Det bör också nämnas att filmen har flera scener som är underhållande men som känns lite överflödiga till handlingen. Filmen, med sina 95 minuter, är trots allt inte jättelång jämfört med många andra nya filmer. Trots detta har man lyckats få in fler plot twists än vad jag orkar räkna till. På gott och ont kan man nästan aldrig veta åt vilket håll handlingen är på väg – inte ens när jag känner mig bombsäker på vad som ska hända härnäst. 

Gång på gång hamnar tjejerna i trassliga situationer, som oftast får sin lösning på riktigt udda och oväntade sätt. Å ena sidan gör detta att filmen håller tittarna på tårna genom hela storyn, å andra sidan är vissa händelseförlopp så konstiga att storyn inte känns trovärdig längre. 

Som slutsats vill jag ändå ge Joy Ride godkänt, främst på grund av skådespelarnas imponerande insatser och att budskapet om att hitta sig själv och sin plats i världen är väldigt fint. Däremot är det bitvis en väldigt rörig film med lite spretig handling, men om du gillar att bli överraskad runt varje hörn kan den ändå vara nåt för dig. Personligen vet jag inte om jag skulle se den igen, men bortom kaoset finns också stunder som bjuder på både skratt och gråt, som gör att jag ändå tycker filmen ändå förtjänar en värdig chans.

Joy Ride finns att streama just nu på Prime Video.