Ouaga Girls (2017)
I Burkina Fasos huvudstad, Ouagadougou, studerar en grupp unga kvinnor till bilmekaniker. Trots att de egentligen har andra drömmar och ambitioner tvingar landets höga ungdomsarbetslöshet och fattigdom dem att ta de få jobb som finns tillgängliga. Många av dem upplever inre konflikter mellan vad som krävs och förväntas av dem i samhället, och vad de egentligen önskar spendera sin tid med.
I skolan utbildas de i både språk, mekanik, lackering och samhällsaktuella ämnen. Kvinnorna drömmer om en framtid med fler möjligheter för dem själva och för nästa generation. Ouaga Girls skildrar skickligt vilket utrymme och socialt värde kvinnorna har idag. Kvinnorna står väldigt nära varandra och delar de flesta upplevelserna tillsammans. De delar med sig av sina personliga historier och deras vardagliga liv, vilket resulterar i både dystra men också en del väldigt fina stunder genom dokumentärens speltid.
Genom "flugan på väggen"-tekniken lyckas den svenska långfilmsdebutanten, Theresa Traore Dahlberg, måla upp en tydlig bild av både Burkina Fasos samtid, samt den kvinnliga befolkningens levnadsstandard. Hon lyckas beröra utan filmiska knep så som berättarröst eller pålagda ljudeffekter, vilket får skildringen att kännas ännu äktare och gjorde mig extra mottaglig för dess budskap.
Traore Dahlberg har skapat en dokumentärfilm som i många stunder kan upplevas som en odramatisk spelfilm. I vissas ögon kan Ouaga Girls förmodligen tolkas som något långtråkig, men för den öppensinnade och nyfikne är det en stark och gripande skildring av det vardagliga livet för vanliga människor i en annan del av världen.