Paris Can Wait (2017)

Då var det dags för ännu en Coppola att göra spelfilmsdebut, men 81-åriga Eleanor Coppola är knappast någon novis. Utöver att maken Francis har skapat några av filmindustrins främsta mästerverk  — "Gudfadern" och "Apocalypse Now"– och att dottern Sofia är en av vår tids mest intressanta filmskapare – "Lost in Translation", "The Virgin Suicides" och "Marie Antoinette" – har Eleanor själv stått för den hyllade dokumentärfilm "Hearts of Darkness" från 1991, som lyckades förmedla det mytomspunna kaos som rådde under makens inspelningen av krigsfilmen "Apocalypse Now".

Nu har Eleanor tagit ett steg bort från sitt dokumentärskapande för att berätta sin egenskrivna kärleksförklaring till den franska kulturen, maten och vinet — "Paris Can Wait". En 92 minuter lång mat- och vinorgie om Anne, hustrun till den amerikanske filmproducenten Michael Lockwood, som ensam bilar med sin makes franska kollega Jacques till Paris.

Livsnjutaren Jacques jobbar skickligt på att förföra Anne, som envist avvisar honom. Resan som skulle vara slut framåt kvällen, förlängs rejält av Jacques avstickare till olika restauranger, vingårdar, museum och nationella monument, som han passionerat presenterar för sin "brulée", ett smeknamn han tidigt ger Anne. Och givetvis finner hon sin resepartner allt mer oemotståndlig ju mer han delar med sig av sina klyschiga barndomshistorier om hur han var som lyckligast när han lekte "ta fatt" på gården medan hans mor plockade färska primörer.

"Paris Can Wait" känns som en evighetslång reklamfilm.

Problemet är bara att Jacques är så förbannat innehållslös att jag, istället för att förstå Annes förbjudna begär till denna övergödda macaron, bygger upp ett förakt mot honom i takt med varje trivial livsåskådning han spyr upp. Och han babblar i ett. Tyvärr är inte heller Anne särskilt välskriven. Hon definieras nästan uteslutande av sin makes yrke och får knappt visa att hon är nåt mer än ett byte för den överförfriskade fransosen vid hennes sida.

LÄS OCKSÅ: Filmer som delade publiken

De platta karaktärerna, alla resestopp, närbilder på mat och vin — samtliga försedda med kort fakta presenterad av Jacques — gör att "Paris Can Wait" mer känns som en evighetslång reklamfilm snarare än en insiktsfull historia om mänskligt begär.

Gör dig själv en tjänst och vänta med Paris. Du kommer att ha oändligt mycket roligare om du följer med på Alexander Paynes bilfärd genom Kalifornien i hans Oscarsbelönade vinfilm "Sideways", som lyckas på exakt alla de punkter där "Paris Can Wait" misslyckas.