Den sista färden (1972)

Dialogen är mellan Bobby — som några dagar tidigare har varit på en friluftsresa med sina polare — och en polisman. Det som från början skulle bli ett gemytligt grabb-häng urartade i en mardröm av Stephen King-proportioner.

Friluftsnörden Lewis (Burt Reynolds) tar med sig polarna Ed (Jon Voight), Bobby (Ned Beatty) och Drew (Ronny Cox) på en kanottur på floden Cahulawassee, innan den ska försvinna och bli en sjö. Floden ligger i den amerikanska obygden uppe i Appalacherna och tanken är att ha en avkopplad helg fri från storstadens stress och måsten. Men väl under resans gång stöter de fyra vännerna på ondskan som ligger och bubblar i bakgrunden.

Den sista färden är en surrealistisk resa genom människans mörkaste delar, och utforskar vad som händer när hon står inför liv och död. Det är en realistisk filmupplevelse där klyftorna i det amerikanska samhället uppmärksammas på ett mångbottnat sätt. Riktiga bybor anlitades som statister för att förstärka det naturtrogna intrycket. Den klassiska scenen till det lika klassiska ledmotivet ”Duelling Banjos”, bidrar till en kuslig kulturell kontrast om vad som komma skall. Musiken har genom åren refererats flitigt i populärkulturen.

Filmen är baserad på en bok av James Dickey, som även skrev manuset. Han och regissören John Boorman hamnade i ständiga dispyter under inspelningen, och ett gräl slutade med att Boorman fick sin näsa bruten och tänder utslagna. Dickey gillade inte att regissören hade strukit de 19 första sidorna av manuset.

Budgeten låg på två miljoner dollar, vilket var så begränsat att produktionen var oförsäkrad och skådespelarna fick utföra sina egna stunts. Burt Reynolds skadade sig under en flodscen och Jon Voight klättrade själv upp för ett berg. Reynolds karaktär Lewis påpekar dessutom tidigt i filmen att han aldrig har varit försäkrad i hela sitt liv och att det inte finns någon risk för att råka illa ut.

Filmen gjorde honom till stjärna över en natt och många tycker att Den sista färden är den bästa film som han har gjort.