Bechdeltestet – för mer feministiska filmer

Bechdeltestet är uppkallat efter serietecknaren Alison Bechdel. Första gången testet syntes var i serieremsan Dykes to Watch Out For, där två kvinnor diskuterar vilken film de ska se. En av kvinnorna nämner de kriterier som senare skulle utgöra testet. Bechdel själv föredrar att kalla testet för Bechdel-Wallace-testet, eftersom hon fick idén från sin vän, Liz Wallace, som i sin tur baserade idén på Virginia Woolfs essä A Room of One’s Own.

LÄS OCKSÅ: Feministisk filmfasta med Filmnationen

Filmen måste:

• Ha minst två kvinnliga namngivna karaktärer.

• Dessa två kvinnor måste tala med varandra.

• De måste prata om något annat än män.

Testet testar alltså filmer, men även andra former av kultur, exempelvis teater och böcker, för att se huruvida de porträtterar kvinnor som fullständiga karaktärer. På bechdeltest.com har över sex tusen filmer fått genomgå testet. Det är bara att klicka på länken om du är nyfiken att se om dina favoriter klarat testet eller inte.

Mer mångfald i film, tack!

Personligen tycker jag att det är ett bra och relevant test. Det är sällan det finns en bra anledning till att alla roller ska spelas av vita män. Om en karaktär ska vara polis, pilot eller revisor är det troligtvis viktigare vad de har för yrke än vad de har för hudfärg eller kön. Varför inte göra en remake av Top Gun där en kvinna spelar Maverick, den roll som först spelades av Tom Cruise? De homoerotiska undertonerna kanske inte kommer att bli lika starka, men vi kan ju inte få allt vi önskar oss av en remake.

Ibland finns det orsaker till varför en karaktär ser ut som den gör. Om en film utgår från en skönlitterär förlaga, är målet oftast att hitta en skådespelare som ser ut som karaktären är beskriven i förlagan. Fast det finns inga måsten här heller. Deadshot är vit i serietidningarna, men spelades av afroamerikanske Will Smith i Suicide Squad. Filmen var riktigt dålig, men det berodde ju knappast på att Will Smith är afroamerikan.

Ibland kan det vara motiverat att bara ha vita män i rollerna, som när en film utspelar sig på europeiska slagfält under andra världskriget. Särskilt om det är den tyska sidan som skildras. Utspelar sig krigsfilmen i framtiden, finns det mer utrymme för variation. Som när Paul Verhoeven mer eller mindre sopade allt vad kön och ras hette under mattan i Starship Troopers, där det finns lika många män som kvinnor i de militära styrkorna. Detta är en omtolkning av romanförlagan; ett par karaktärer har bytt kön till kvinnor och en kvinnlig karaktär fick betydligt mer utrymme i filmen än i boken. Att saker som kön och ras inte spelar någon roll känns dessutom motiverat. För det är inte som att rasismen försvunnit, den riktas bara mot varelserna soldaterna slåss mot istället för mot andra människor.

Testet funkar inte alltid

Det är ju inte ett helt felfritt test, så klart. En film kan klara Bechdeltestet och ändå förmedla en kass kvinnosyn. I Teenage Mutant Ninja Turtles: Out of the Shadows finns till exempel en scen med April O’Neil, som spelas av Michael Bays runkobjekt Megan Fox, där hon snor ihop en sexig-skolflicke-förklädnad för att kunna komma åt information. Filmen är så dålig att min inre åttaåring gråter hulkande och skakande. Men den klarar Bechdeltestet, eftersom det finns andra namngivna kvinnor som pratar med April om andra saker än män (oftast jobb, om jag inte minns fel; jag tänker inte se om filmen för att kolla).

Andra gånger kan testet verka orättvist. Som för Inglourious Basterds, som utspelar sig i Europa under andra världskriget. Quentin Tarantino ska inte bara ha en eloge för att han har gjort en utmärkt film, utan även för att han, trots att filmen utspelar sig under andra världskriget, har med två starka kvinnor och dessutom en svart man (ett annat plus är att han låter karaktärerna prata franska, tyska och italienska istället för att prata engelska med brytning). Filmen misslyckas dock med Bechdeltestet, eftersom de två kvinnorna, Shosanna (Mélanie Laurent) och Bridget von Hammersmarck (Diane Kruger) aldrig träffas. De har båda en hel del dialog och karaktären Shosanna har till och med ett eget narrativ som ger filmen en ytterligare nyans.

Hoppet om mångfald

Bechdeltestet må ha börjat som ett skämt i en serieremsa, men är idag något som tas på största allvar av många filmskribenter. Testet har även blivit en del av filmvetenskapen. Teorier inom humaniora fungerar inte riktigt på samma sätt som inom exempelvis matematik där två plus två alltid blir fyra, men det gör dem inte mindre viktiga för det. Även om jag, med mina exempel Teenage Mutant Ninja Turtles: Out of the Shadows och Inglourious Basterds, kan tyckas ha bevisat brister i Bechdeltestet, är testet fortfarande relevant.

Personligen tror jag att Bechdeltestet, med sina rigida regler, kan främja bättre film. Jag tycker exempelvis att det skulle vara mycket intressant att se ett homage till Den gode, den onde, den fule (vill aldrig se en nyinspelning av denna perfekta film) där den gode spelas av en svart kvinna, den onde av en asiatisk man och den fule av en transperson. Den gode kan fortfarande vara en kylig och hårdför person med ett (någorlunda) gott hjärta. Den onde kan fortfarande vara en iskall och sadistisk jävel. Den fule kan fortfarande vara en halvgalen, opålitlig och evigt svärande bandit. Vägen dit är lång, så klart, men om Bechdeltestet tas i beaktning av fler filmmakare kanske vi kan komma dit lite snabbare.

Vad tycker ni, är Bechdeltestet värt att använda sig av?