John Wick Chapter 2 (2017)
Den första filmen om John Wick gjorde något av en oväntad succé. Den snygga actiondängan kom från ingenstans och likt sin huvudkaraktär, den lönnmördande titelpersonen, svepte den sig över sin publik och skapade snabbt något av ett kultfölje. Nu är Keanu Reeves hårdnackade antihjälte tillbaka i en något så ovanligt som en hyllad actionuppföljare. Då undertecknad fann John Wick vara en av decenniets mest underhållande actionfilmer, var förväntningarna höga.
John Wick Chapter 2 tar vid där den första filmen slutade. I en brutal och lekfull inledning får vi se när "Baba Yaga" (den ryska maffians smeknamn på John, som här översätts till "spöket") avslutar den skoningslösa hämndaktion som påbörjades i originalfilmen. Här kan vi glädjas över att Peter Stormare bjuder på en av sina klassiska "rysk skurk-tolkningar", vilket är extra kul med tanke på att Michael Nyqvist briljerade som rysk maffiaboss i den första filmen. Nu, när John Wick äntligen har stillat sitt hämndbegär och återigen ska dra sig undan från sitt påfrestande yrke, knackar den före detta kollegan Santino på dörren och kräver att han fullföljer ett löfte – att mörda en sista person. När John vägrar bryter han mot yrkesmördarnas kodex, vilket ger Santino rätt att eliminera honom. Plötsligt går vår hjälte från att jaga till att bli jagad.
Något jag verkligen gillade i den första filmen var hur lekfullt filmskaparna hintade om ett parallellsamhälle bestående av professionella lönnmördare, med egen valuta, servicelokaler och en egen hederskodex. Ett element i historien som manusförfattaren Derek Kolstad och vår regissör, den före detta stuntmannen, Chad Stahelski, här har valt att fortsätta att utforska. Vi inser snabbt att parallellsamhället snarare rör sig om en internationell parallellvärld, som styrs av tolv ledamöter och en egen lagstiftning. Även om jag gillar idén bakom denna vision känns den första filmens verklighetsförankring som bortblåst. Det blir lite smått löjligt mot filmens slutskede när hela gatorna verkar krylla av hemliga hitmans, som på öppen gata avrättar sina offer utan att någon polis börjar integrera. Det brister lite mot filmens egen logik.
Samtidigt är John Wick ett koncept som du mer eller mindre bara måste köpa. Filmens estetik påminner om en grafisk roman och visuellt är även Chapter 2 slående. Trots att det är lätt att skratta åt Keanu Reeves är det svårt att inte tycka om honom. Här visar han ännu en gång vilken hejdundrans actionstjärna han faktiskt kan vara och att hans karaktär i stort sett aldrig behöver demonstrera några känslor passar den träige skådespelaren perfekt.
Vad jag däremot har svårare att förbise är hur filmen mest känns som en uppladdning inför vad som komma skall – föga förvånande är John Wick Chapter 3 redan i planeringsstadiet. Även om jag gärna ser filmserien fortsätta att expandera skulle jag definitivt föredra om de var avhängda från varandra. Summa summarum, John Wick Chapter 2 är en snygg och sevärd actionrulle, även om det är en överskattad sådan. Här hittar du tips på ordentliga actionrökare.