A Cure for Wellness (2017)
Den genreskiftande regissören Gore Verbinski är tillbaka i skräckkategorin, nu med en tvetydig spökhistoria. Stjärnskotten Dane DeHaan och Mia Goth briljerar i en atmosfärisk film som inte lyckas ge några tillfredställande svar.
De första scenerna ackompanjeras av en sorgsen barnkör. Vi bevittnar hur en man tycks få en hjärtattack och faller livlös till marken. Därefter bilder på enorma skyskrapor. I en av dem arbetar Lockhart (DeHaan) för ett massivt Wall Street-företag. Grabben är ung, men har ändå avancerat snabbt. Dock inte alltid efter regelboken.
Företaget brottas med en del problem. De har finansinspektionen i hälarna, och när det visar sig att Lockharts arbetsmetoder inte helt har varit inom lagens ram ser styrelsen sin chans att utnyttja sin unga medarbetare. Företagets VD (Groener), vars närvaro i denna kritiska stund är av yttersta vikt, befinner sig nämligen på ett hälsocenter långt upp i de schweiziska bergen. Besöket var inte menat att bli långvarigt, men i ett brev framgår det att hans planer på att komma hem har lagts på hyllan. Styrelsen skickar Lockhart för att ta reda på vad som har hänt och få med sig gubben hem.
Läs också: De 15 bästa spökfilmerna
Under dessa inledande scener verkar allt intresseväckande. Huvudkaraktärens utgångsläge, den pulshöjande musiken och de grådystra miljöerna är alla bidragande komponenter till filmens briljanta anslag. Att Verbinski här också lyckas ställa existentiella frågor som rör det materiella konsumtionssamhällets olycksbådande framväxt gör att jag riktigt njuter i biostolen.
[embed]https://www.youtube.com/playlist?list=PLTSD__jjm8cfTsY2elEzQTf20siJo2Bgt[/embed]
När Lockhart väl kommer till kliniken verkar patienterna ovanligt harmoniska. Iklädda vita morgonrockar spelar de cricket, flyger drake, löser korsord och äter hälsosam mat. Sjukhusets direktör (Isaacs) förklarar för Lockhart att det är rika personer med rika problem, som kommer hit och söker vård.
Så långt fungerar filmen väl, men så småningom utvecklas historien i en bisarr riktning och de frön som Verbinski planterade i början får aldrig blomma ut. Det är nästan som att han lockar in tittaren i en fälla, låser dörren bakom och sedan tvingar sin publik att åse en pervers incesthistoria. Handlingen är parodiskt långsökt, berättandet inkonsekvent och slutklämmen svår att tyda.
Men mitt i denna sörja hittar vi två duktiga skådespelare (och då tänker jag inte på Magnus Krepper och Tomas Norström som dyker upp i två biroller). Dane DeHaan briljerar som Lockhart – den unge, sömnlöse kostymnissen som bär på ett ouppklarat familjetrauma. Han har ett ansträngt förhållande till sin mamma (som dock utforskas väldigt lite) och verkar sakna all form av livslust. Även motspelerskan, Mia Goth, är utomordentligt bra som den mystiska flickan från kliniken. Hon är närmast ordlös när hon vandrar omkring och nynnar på en melankolisk melodi.
Det är deras skådespelarinsatser, Bojan Bazellis foto och Benjamin Wallfisch musik som räddar filmen från komplett haveri. Handlingen håller inte, trots den smarta inledningen, och vad som hade kunnat bli en skräckskildring av vad som egentligen är meningen med livet utmynnar istället i en oklar blodslafssmörja.