Den sista familjen (2016)

Historien lägger alltså inte främst fokus på Zdzislaw Beksinskis konstnärsskap utan snarare på hans relation till frun och deras instabile son. Man kan säga att sonen Tomasz destruktiva leverne är filmens röda tråd eftersom en stor del av familjen Beksinskis tillvaro handlar om att säkerställa Tomasz välmående. Hans excentriska personlighet skildras av skådespelaren David Ogrodnik, som verkligen får gå balansgång för att inte falla ner i överspel. Vid några få tillfällen känner jag att han gör det, men över lag reglerar han sitt skådespel på ett alldeles utmärkt sätt. Zdzislaw och Zofia är mer tillbakadragna karaktärer, men Andrzej Seweryns och Aleksandra Koniecznas gestaltning av dem är inte mindre imponerande för det.

Filmen utspelar sig över flera decennier, vilket illustreras på ett väldigt snyggt sätt. I början av filmen flyttar Tomasz in i ett inte ens färdigbyggt lägenhetskomplex, som vi sedan får se utvecklas under filmens gång. Hur detta är gjort rent praktiskt har jag faktiskt ingen aning om. Det måste ha krävts både avancerade kulisser och minst lika avancerade specialeffekter för att lösa detta. Det vill säga om de inte tajmade inspelningen med bygget av ett riktigt lägenhetskomplex. Imponerande är det i vilket fall som helst.

Regissören Jan P. Matuszynski har verkligen inte sparat på krutet när det kommer till filmens svärta. Fast samtidigt var säkerligen verklighetens familjeöden för Zdzislaw med fru och son ännu mera nattsvart. Filmen innehåller ju trots allt en viss ljusstrimma i form av humor, även om den också är åt det mörkare hållet.

Som slutord kan jag ju säga som så att Den sista familjen har givit mig en större förståelse för varifrån Zdzislaw hämtade inspirationen till sina dystopiska konstverk.

Bäst: Filmens produktionsvärde är väldigt imponerande.