Moonlight (2016)
Moonlight är en av de bästa filmerna 2017 och tog det tyngsta priset på Oscarsgalan - bästa film.
"Little", Chiron, och "Black" är alla namn på samma person beroende på vilken tidsperiod vi får följa honom. Moonlight är nämligen uppdelad i tre olika akter som utgör ett intimt påträtt av en ung mans liv från barndomen till vuxen ålder. Filmen följer hans kamp om att finna sin plats i livet, med sin tvivlande sexualitet och stora osäkerhet på omgivningen
"Little" bor tillsammans med sin mamma i ett tufft område utanför Miami. Han har det svårt, jagandes dagarna i ända blir han kallad skolans ”Faggot” och trycks hela tiden längre och längre net i pojkgängets hierarki. "Little" vet inte vad ”Faggot” betyder, men han inser att han är annorlunda. Där hemma balanserar hans mor mellan att fastna i ett missbruk eller att precis klara av vardagen med sin son. Något vidare stöd finns inte för "Littles" funderingar och utsatthet.
En dag lyckas "Little" gömma sig i ett slags förråd för att undslippa stryk. Problemet är att han befinner sig i ett av de mer tuffare kvarteren. Som tur är har gatans överman och langare, Juan (Mahershala Ali), observerat händelsen och träder fram för att ge "Little" en hjälpande hand. Juan tar med sig honom hem till sin flickvän, Theresa (Janelle Manáe) och kommer med tiden både att ses som en vän och förebild.
Moonlight har tokhyllats och belönats med flera fina utmärkelse. Filmen vann exempelvis nyligen en Golden Globes för ”Best Motion Picture Drama” och fick ytterligare fem nomineringar under samma gala. På sina håll har det flaggas för 2016 års bästa film (The Guardian).
Jag anser att dramats huvudtema i sig är en av de största orsakerna till alla nomineringar. Tillräckligt utmanande för den amerikanska kåren skulle en del säga, för ett porträtterande av en mörkhyad och trasig ung mans homosexualitet och uppväxt är något ovanligt signerat USA.
Handling har tidigare beskrivits som en tidlös historia om mänsklig kontakt med fokus på de ögonblick som formar våra liv och gör oss till vilka vi är, något jag är beredd att instämma i. Berättandet framkallar även realistiska vibbar lika de från Ruben Östlunds filmer. Det är kanske inte innovativt, men det är en väl lyckad framtoning från regissör Barry Jenkins sida. Jag fyller också på med att berättelsen även är fylld av stor koncentrerad smärta.
Det finns några speciella sekvenser som stannar kvar hos mig. Dessa stunder, som ibland bara varar ett kort ögonblick, är djupt gripande. Som när Juan motvilligt erkänner sitt levebröd för Little. Eller de mörka partierna med Littles mamma, vars rolltolkning Naomie Harris skall hyllas för. Hennes vandring in i crackmissbruk med ett fullständig oförutsägbart beteende som följd, är de bästa scenerna i filmen. Det är därför lite synd med den totala fokuseringen på huvudpersonen. Berättelsen hade blivet ännu vassare med ett större perspektiv på historiens bifigurer – i synnerhet på modern. Dessutom hade klippsaxen kunnat komma fram på några ställen.
Bäst: Stunderna med Naomie Harris genom huvudpersonens ögon.
Sämst: Vissa scener är varken "bu eller bä", de tillför helt enkelt inget.