Fantastiska vidunder och var man hittar dem (2016)

Efter att ha rest runt för att utforska och dokumentera magiska varelser anländer magizoologen Newt Scamander (Eddie Redmayne) i New York. I sin resväska har han, utöver diverse världsliga ting, exemplar av de arter han har studerat. Newts önskan om att utbilda den trångsinta trollkarlsvärlden om kreaturens fredliga lynne punkteras när världslingen Jacob förväxlar deras väskor. Kort därefter har flera varelser brutit sig ut och flytt. Snart påbörjas en intensiv jakt där Newt måste få tag på alla vidundren innan AMUSCA (Magical Congress of the United States of America) gör det.

I sitt följe har Newt den förbluffade Jacob (Dan Fogler), den föra detta aurorn Tina (Katherine Waterston) och hennes tankeläsande syster Queenie (Alison Sudol). Tillsammans utgör de ett dynamiskt team som ska ta oss med på ett hejdundrande äventyr.

QUIZ: Hur bra koll har du på Harry Potter?

Från den inledande sekvensen, som avlöses med en oerhört läcker presentation av tidningssidor, visar regissören att The Legend of Tarzan inte var mer än ett snedsteg. Med häftiga kameraåkningar, stilsäkert foto och ett jazzigt soundtrack känns det cinematiska koncept som Yates arbetade fram under sin tid med Harry Potter-filmerna optimerat. Framförallt gillar jag hur smakfullt han använder CGI för att möjliggöra berättande som annars hade varit omöjligt.

Två timmar och en kvart försvinner i ett nafs. Återkomsten till J.K. Rowlings lekfulla universum är spännande, rolig, dramatisk och charmig. Fantastiska vidunder och var man hittar dem är inte bara en oväntat bra spin-off, det är också en av de bättre filmatiseringarna av Rowlings böcker som har gjorts. Till stor del beror detta på hur snyggt författaren, som även står för manuset, har vävt samman flera häftiga sidohistorier varav en av dem bjuder på ett riktigt gott rigoröst mörker.

Överlag ligger skådespelet på en hög nivå. Redmayne kommer långt med sin pojkaktiga charm, men håll ett extra öga på Ezra Miller och favoriten Katherine Waterston – återigen visar hon prov på ett stort skådespelarregister. Fast trots att det finns mycket gott att säga om Fantastiska Vidunder är det ingen fantastisk film.

Jag är övertygad om att alla potterheads kommer att spinna av lycka när magiska varelser som nifflare, svepande ondska, månkalvar och obscurus presenteras. För en annan, som inte är lika inbiten i Rowlings universum, tenderar det dock att bli lite tjatigt. De långa utsvävningarna med flera av djuren är inte särskilt spännande rent dramaturgiskt. Dessutom känns finalen något otillfredsställande. Likväl är Fantastiska vidunder en av årets bästa storfilmer och jag ser fram emot nästa del i filmserien.