Jätten (2016)

I Johannes Nyholms debutlångfilm "Jätten" står den autistiska och missbildade boule-spelaren Rikard i centrum. Han skildes från sin mor vid födseln – det antyds att hon fick en förlossningspsykos – och har sedan dess levt på hoppet om att få henne tillbaka. Under åren har han framgångslöst sträckt ut sin hand till henne genom att skicka sina vunna boule-statyetter. Nu närmar sig de Nordiska mästerskapen i Rikards favoritsport; en sådan prestigefull vinst måste vara tillräcklig för att få tillbaka mamma.

I filmen möter vi också Roland (Johan Kylén), en medelåldersman som av okänd anledning har blivit något av en fadersfigur i Rikards (Christian Andrén) liv. Vem som är i störst behov av vem går egentligen inte att säga, men de utgör en minnesvärd duo. Både Roland och Rikard spelar i boule-laget Tre Kulor och tillsammans ska de skriva in sig i historien som boule-mästare. Den största utmaningen blir att besegra det kaxiga danska laget, som ständigt krossar sina motståndare i sann Dodgeball-anda.

Jätten är en märklig blandning av feel good och socialrealism. Det är en film som med hjälp av humor och dramatik lyfter fram samhällets marginaliserade, samtidigt som den öppnar för diskussion om hur subjektivt normativitet faktiskt är. Scenerna på bouleklubben är fantastiskt underhållande i sann Plötsligt i Vinslöv-anda, medan scenerna i Rikards privatliv växlar mellan att vara hjärtskärande såväl som hjärtevärmande. Det gör lika ont att se hur illa han behandlas av främlingar, som det värmer när han umgås med sina vänner på hemmet där han bor.

Nyholm använder sig också av drömska sekvenser där Rikard gestaltas som en jätte. Dessa förmodar jag skildra hur han använder sig av sin fantasi för att hävda sig själv och tackla olika problem. En bra idé som tyvärr används för frekvent. Dessa scener fungerar bäst när de kompletterar historien och berättar något för oss som vi redan har fått erfara, men flera gånger bekräftar de vad vi redan vet.

Det otillfredsställande användandet av de surrealistiska inslagen är faktiskt min enda invändning mot Jätten. Med suveränt skådespel och lekfullt manus är detta en fantastisk film lika unik som sin hjälte. Gå och se den, det är en av årets bästa filmer.

Bäst: Christian Andrén är fenomenal i rollen som Rikard.

Sämst: Att de surrealistiska inslagen används otillfredsställande.