Intervju: Poorna Jagannathan

Poorna Jagannathan är en av de personer som aktivt arbetar med att göra vår värld till en bättre plats. Med sin kritikerhyllade teaterpjäs, Nirbhaya, försöker hon bryta tystnaden kring sexuella övergrepp och som skådespelerska har hon lyckats beröra oss med sin naturliga begåvning. Att hon dessutom är en del av en av årets största och mest omtalade TV-serier, The Night Of, är ytterligare en anledning till varför jag desperat har velat få sitta ned och prata med henne.

Trots ett hektiskt schema – hon pendlar för närvarande veckopendlar mellan New York och sitt hem i Los Angeles – lyckades Poorna avsätta en timme för mina frågor under sin lediga dag. Under vår tid tillsammans fokuserade vi främst på hennes Sverigeaktuella arbete med The Night Of samt hennes alltid så aktuella arbete med att bryta tystnaden kring olika typer av sexuella övergrepp. När vi närmar oss slutet av intervjun blickar vi även framåt på två spännande nya projekt; filmen The Circle med Tom Hanks och Emma Watson samt Netflixserien Gypsy med Naomi Watts.

Som dotter till en indisk diplomat växte Poorna upp på platser spridda över världen. Varhelst hennes far skickades tvingades familjen att följa efter. Få, om några, får en sådan mångbottnad förståelse för hur olika kulturer och politik fungerar vid en så ung ålder. Hon pratar idag så många språk att jag knappt har fingrar nog att räkna dem på. En uppväxt utöver det vanliga, på gott och ont. Poorna berättar för mig att det var först när hon själv hade gift sig och blivit förälder som hon kände en hemmakänsla. Innan dess var begreppet "hem" något flytande och diffust. Medan vi diskuterar några av de länder hennes far placerades i, så stannar hon upp vid Pakistan och erinrar när hon var åtta år gammal.

– Det var politiskt sett en väldigt spänd och ansträngd tid mellan Indien och Pakistan när min far var stationerad där. Det jag bär med mig från den tiden är hur jag med mina egna ögon fick se hur fullständigt absurd politik i grunden kan vara. Vi hade några pakistanska spioner som följde efter oss vart vi än gick. Det var samma spioner som följde oss under hela vår tid i Pakistan och under de här tre åren lärde vi känna varandra. Spionerna hjälpte till och med till att lämna av oss i skolan ibland!

Oavsett var Poorna befann sig under sin uppväxt kände hon sig alltid dragen till skådespelaryrket. Hon fann tillslut sin väg till USA där hon först utbildade sig till journalist för att sedan få en plats vid det prestigefyllda skådespelar-mekkat, The Actors Studio, i New York. Det var först under en resa till Indien för att fira ett bröllop som alla pusselbitar skulle falla på plats. En av gästerna var nämligen involverad i ett filmprojekt, Delhi Belly (2011), som för tillfället var på jakt efter någon som kunde spela en journalist i en av filmens större biroller. Filmen blev en stor succé i Indien och Poornas rollprestation hyllades av både kritiker och biobesökare.

The Night Of erövrade sommarens utbud av kvalitets-TV. Det enda som kom i närheten för min egen del var möjligtvis Netflix-serien Stranger Things, men säg vad man vill om deras strategi kring att släppa en hel säsong i taget – efter en helgs bingande var serien förbi medan The Night Of drog mig tillbaka vecka efter vecka. HBO har oavsett lanseringsform producerat ytterligare en mini-serie som är synonym med deras allra högstas kvalité. Serien kretsar kring en ung muslimsk college-student och hans resa genom det amerikanska rättssystemet när han åtalas för mord.

Inspelningarna började redan 2012. Hur fick du första höra talas om projektet och hur blev du en del av det?

– Jag provspelade faktiskt redan ett år tidigare och då hade jag fått allt material till att förbereda mig bara en dag i förväg. Från det ögonblick som jag började läsa manuset visste jag att det var något speciellt jag hade framför mig, som jag bara var tvungen att lyckas bli en del av. Dagen efter provspelade jag för rollen som Safar Kahn, Nasirs [huvudpersonens] mamma. Jag minns fortfarande varje sekund från den provspelningen. Men projektet lades därefter på is under ett års tid och när jag kom tillbaka för en andra provspelning visste jag att Steven Zaillian, Richard Price och James Gandolfini var klara och att serien skulle gå hos HBO.

När jag intervjuade Jeff Russo, kompositör till serien, sa han att bara vetskapen om att Steven Zaillian skulle medverka var tillräcklig för att han skulle släppa allt annat för att få arbeta med The Night Of. Hur upplevde du att det var att arbeta med Zailliam som regissör?

– För mig tog det ett bra tag innan jag kunde hitta rätt våglängd med Steven. Han gör allt, vet precis vad han vill ha och har en väldigt specifik vision i åtanke när han regisserar. Att precist förstå vad han var ute efter var till en början en "gör om gör rätt"-process. Några avsnitt in började vi närma oss varandra och kunde snabbare hitta till hans vision. Zaillian var ute efter ett avskalat skådespel där musiken och fotot kunde växa fram som en egen och stark karaktär. Som skådespelare har du däremot ingen aning om hur slutprodukten kommer att se ut, vad som kommer att ligga i kamerans fokus och vilken musik som spelas i bakgrunden. Nu i efterhand står det givetvis klart att hans precision och öga för detaljer var värt varje steg vi tog tillsammans. 

De flesta känner sig relativt säkra på att din karaktär faktiskt tror att hennes son är skyldig till mordet. Även om hon givetvis förnekar det. Finns det något i manuset som uttryckligen beskriver hennes tankar kring sonens skyldighet?

– Serien är tvetydig på många ställen och ofta får vi inte veta om det är på ett sätt eller ett annat. Tillslut finns det så mycket bevis mot hennes son och hon lär sig saker om honom som hon aldrig vetat om. Hon lär känna honom på nytt tillsammans med alla andra i rättssalen och kommer till insikt med att hon inte vet vem det är hon har uppfostrat. Hon känner honom inte alls. Jag tror definitivt att det finns en tid när hon tror att han är skyldig. Från ögonblicket hon lät sig tänka den tanken var det omöjligt att göra det ogjort. Vad som än händer därefter kan aldrig ta tillbaka faktumet att hon har trott att hennes son har varit kapabel till något så fruktansvärt.

Om du googlar på Poorna Jagannathan skulle du snabbt inse att hon gör världen till en bättre plats, ett steg i taget, med sin prisbelönta teaterpjäs Nirbhaya. Hon har själv skapat och producerat pjäsen, som berättar om gängvåldtäkten på en buss i Indien där den våldtagna kvinnan senare avled från sina skador. Syftet med pjäsen är att bryta den tystnad som omger sexuella övergrepp och vi spenderade en hel del tid med just detta – att bryta tystnaden ytterligare.

Foto från pjäsen Nirbhaya.

Du har pratat om något som du kallar för en epidemi av tystnad kring sexuella övergrepp. Kan du förklara vad du menar?

- När sexuella övergrepp eller våldtäkter sker är kvinnans narrativ alltid till bredden fyllt med skam. Något har hänt antingen på grund av vad hon hade på sig, vad hon gjorde, vem hon är, vilket yrke hon har eller vilken tid på natten hon råkade vara ute. Det här är sant för alla länder vare sig vi pratar om Indien, USA eller Sverige. Efterspelet är så pass skamfullt att den drabbade bestämmer dig för att tystnaden är bättre än att behöva gå igenom processen. "Nirbhayas" syfte var därför att bryta tystnaden som omger sexuella övergrepp och lägga över skammen på förövarna där den rättmätigt hör hemma. I "Nirbhaya" talar jag också om när jag blev våldtagen som nioåring och de upprepade övergrepp som hände fram tills att jag var en ung vuxen kvinna.

– Jag var nyligen i Indien och pratade om "Nirbhaya" på ett universitet för ett gäng studenter. Varje gång jag står framför en större publik på det sättet brukar jag be alla att räcka upp sin hand om de någonsin har blivit utsatta för eller känner någon som har blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp. Det är oftast få som är modiga nog att räcka upp handen direkt, men när jag ber dem att inkludera tafsande, penetrering av fingrar, händer innanför tröjor eller andra typer av extremt opassande beteenden, som inför lagen skulle samlas under begreppet "ofredande", slutar det alltid med att alla har sin hand uppe i luften.

– När tystnad omger en epidemi av det här slaget bibehålls status qou, det har varit status qou i tusentals år i Indien. Fram tills den här gängvåldtäkten på en buss skedde. Det känns plötsligt som att Indien äntligen är redo att bygga upp en ny grund kring det här problemet.

Du gör verkligen ett exemplariskt arbete som går i fronten med din egen historia och står upp för dig själv och alla andra framför detta enorma problem. Frågan är däremot om det verkligen ska vara upp till offren att behöva bryta tystnaden och stå upp för dem själva, borde det inte vara förövarna som ska tvingas ändra sitt beteende?

– Tänk såhär; vad skulle du göra om det inte fanns några konsekvenser? Fram tills nu har det inte funnits några konsekvenser, inga. Även om du berättade för dina föräldrar vad som hade hänt, så var det bästa du kunde hoppas på att de slutade bjuda in den släkting eller nära bekant som var skyldig till övergreppen. Men de allra flesta skulle varken konfrontera personen i fråga eller berätta om det för någon. Nu ser vi äntligen att det här har börjat ändras på i Indien och "Nirbhaya" har spelat en mindre roll i hur tystnadens slöja har börjat lyftas bort.

– Jag minns när ett videoklipp blev viralt för några år sedan. Det var en tjej på ett flygplan som försökte sova, och mellan sätena sträcktes en hand fram eftersom mannen bakom henne försökte tafsa på henne medan hon sov. Hon vände sig om och drog upp sin telefon och började spela in samtidigt som hon gav honom en utskällning utan dess like. Det var fantastiskt. Kvinnor står upp för sig själva och säger ifrån, skäller ut och lägger över skammen där den hör hemma. Äntligen. Män är också mer medvetna om vad som sker och säger ifrån när de ser någon bete sig illa.

Efter att ha spenderat närmare en timma med Poorna, och fått känna hennes passion, råder det ingen tvekan om att jag kommer att följa hennes kommande projekt slaviskt. Inom den närmsta tiden kommer hon att spela karaktären Dr. Villalobos i The Circle av James Ponsoldt (The End of the Tour). Filmen är för närvarande i postproduktion och baseras på boken med samma namn av Dave Eggers. Emma Watson och Tom Hanks spelar filmens huvudkaraktärer i denna sci-fi thriller som kommer att dyka upp under 2017. Poorna berättar också att hon börjar spela in en ny TV-serie på måndagen direkt efter vår intervju.

– Mitt senaste projekt går under namnet "Gypsy" och är en Netfixserie med Naomi Watts i huvudrollen. Jag spelar en väldigt annorlunda karaktär, en helomvändning från min karaktär i The Night Of. Det här är en vanvördig och sarkastisk person som är bästa vän med Naomis karaktär, de är båda terapeuter och delar ett kontor tillsammans. Det är mer av en Dehli-Belly-ish karaktär fast i en psykologisk thriller som definitivt slingrar sig in på väldigt mörka områden. Jag ser verkligen fram emot att få börja spela in denna!

Netflix har bevisat igen och åter igen att de är mer än kapabla att skapa TV-serier av absolut högsta kvalité. Att få höra att Netflix är på gång med en psykologisk thriller, som slingrar sig in på väldigt mörka områden, är som vacker musik för mina öron. Jag ska redan nu göra mig emotionellt redo för den kommande Netflix-bingen, som blir över någon helg 2017. Jag är säker på att vi inte har sett det sista från Poorna, som mer än någonsin är på väg in i en värld av kändisskap. Jag hoppas att detta ger henne den plattform hon behöver för att fortsatta bryta tystnaden kring sexuella övergrepp på en ännu större skala.

The Night Of finns för närvarande tillgängligt i HBO Nordics utbud, hela säsongen.

The Circle har inget spikat datum men har en planerad release under 2017.

Gypsy släpps hos Netflix under början av 2017.

För mer informaton om Nirbhaya, besök deras hemsida: här.