Medan vi lever (2016)

Hon lämnade hemlandet för kärleken, men efter tjugo år i Sverige bestämmer sig Kandia för att åka tillbaka till Gambia och att hitta sig själv igen. Hennes identitetskris verkar främst vara ett resultat av makens bortgång, svårigheterna med att kommunicera med sin son, Ibrahim "Ibbe", och känslan av att inte riktigt höra hemma någonstans.

Även om Ibbe (Adam Kanyama) känner sig kvävd av sin mor (Josette Bushell-Mingo), som vill att han ska ha ett riktigt arbete och inte enbart jobba med sin musik, så känns beskedet om hennes långvariga hemresa tungt. Tack och lov verkar ett skivkontrakt vara nära till hands – kan Ibrahims dröm bli verklighet?

LÄS OCKSÅ: 5 moderna coming of age-filmer

Medan vi lever är givetvis en film om att komma underfund med sig själv, men det är också en historia om familjekärlek. Ibbes morbror Sekou, underbart spelad av Richard Sseruwagi, är den som binder ihop familjen. Ömsint medlar han mellan Kandia och Ibbe och mellan Ibbes farmor och farfar Ylva (Marika Lindström) och Olof (Sten Ljunggren), som initialt har haft svårt för att acceptera Kandia. Ylvas syn på sin svärdotter gestaltas briljant i en surrealistisk sekvens där en mörkhyad sjöjungfru kidnappar Ylvas son – vacker men hotfull exotism inkräktar i den bekanta sfären.

Tyvärr går filmskaparna för långt med både farföräldrarnas delaktighet i historien och de surrealistiska inslagen. Deras oro över vad som än sker tar fokus från Ibbe och Kandia, och Ylvas  "visioner" känns många gånger övertydliga och melodramatiska. Vems historia är det som egentligen berättas?

Medan vi faller funkar som allra bäst när dramat tonas ner. Scenerna mellan Ibbe, Kandia och Sekou är välspelade, avskalade och varma – familjebandet är påtagligt även när det tjafsas. Likaså är soundtracket välskrivet. Titelspåret förtjänar all uppmärksamhet det kan få och Adam Kanyama demonstrerar i flera scener vilken begåvad rappare han är.

Bäst: Soundtracket är riktigt schysst!

Sämst: Ylva och Olof får på tok för mycket utrymme.