Den allvarsamma leken (2016)
Pernilla August har dammat av Hjalmar Söderbergs klassiska kärleksdrama Den allvarsamma leken, en av vårt lands största kulturskatter. I rollen som journalisten Arvid Stjärnblom ser vi Sverrir Gudnason och som konstnärsdottern Lydia möter vi Karin Franz Körlof.
Vid första anblick blir Arvid och Lydia förälskade, men deras romans är dömd från början och deras passion till varandra kommer att kräva större offer än vad de hade kunnat ana. Frågan är, kan de motstå kärlekens låga och hur mycket är de beredda att slänga i elden för att hålla den vid liv?
I stor utsträckning är Augusts filmatisering trogen originalboken, men här finns också ett litet perspektivskifte. Medan romanen utgår från Arvids perspektiv, så har kvinnorna fått större utrymme i denna skildring. Till skillnad från boken, där jag ur Arvids perspektiv tyckte att Lydia lekte med hans känslor, verkar hon snarare vara historiens största offer.
LÄS OCKSÅ: Kostymserierna du inte får missa!
Tekniskt sett håller filmen en hög nivå. Kontrasten mellan de stilla fotot, som många gånger påminner om klassiska målningar, och den handhållna kameran känns instinktivt fräsch. Vad som fick August att köra på det gamla TV-formatet 4:3 vet jag inte, men det ser faktiskt riktigt bra ut på bioduken. Soundtracket är sparsmakat och vackert och kompletterar fotot såväl som berättandet. Likaså är våra skådespelare begåvade.
Sverrir Gudnason och Karin Franz Körlof känns som bra rollval och de lyckas skänka sina karaktärers lidande trovärdighet. Michael Nyqvist bjuder på en stabil rolltolkning av huvudredaktör Markel, men materialet han har att jobba med känns lite väl schablonartat. Mest imponerad blir jag av Liv Mjönes porträtt av Arvids hustru Dagmar. Med små gester och uttryck både visar, och framför allt avstår hon från att visa, det mångsidiga och komplexa känsloregister hennes karaktär innebär.
LÄS OCKSÅ: 5 romantiska filmer
Det absolut viktigaste med ett kärleksdrama är att åskådaren ska känna med kärleksparet. För att uppnå detta bör skådespelarnas känslor till varandra kännas så genuina som möjligt. Även om det slår gnistor mellan Sverrir och Karin emellanåt, så tar det för lång tid innan jag verkligen bryr mig om deras relation. Sett till Arvid och Lydias omedelbara begär, så borde den första kyssen smaka mer, men jag lämnas märkligt oberörd. Å andra sidan är deras nästa intima möte en utsökt cocktail av melankoli och begär.
Och det är lite så som det är med Pernilla Augusts Den allvarsamma leken. Bitvis sugs jag fullständigt in i kärleksparets romans, men däremellan är jag kall.
Bäst: De scener där våra skådespelare får chansen att spela ut.
Sämst: Att jag inte bryr mig så mycket som jag skulle vilja göra.