Sausage Party (2016)
Skruvad animerad parodi för vuxna
I tio år kämpade Seth Rogen för den här filmen. Och nu är den här - en animerad film med svärande matvaror och samhällskommentarer, där hjältarna upptäcker att livet utanför matbutiken innebär ond bråd död.
Frank (Rogen) är en korv i ett korvpaket, som drömmer om att bli vald av en ”Gud”, det vill säga en kund i matbutiken där han bor tillsammans med de andra korvarna i sitt paket och sin flickvän Brenda (Wiig), ett korvbröd. Varje morgon sjunger matvarorna en sång om Paradiset som väntar dem utanför matbutiken. När Frank kommer sanningen på spåren, att matvarorna blir slaktade och uppätna, måste han göra sitt yttersta för att avslöja sanningen för de andra matvarorna. På vägen mot sitt mål stöter han på faror, bland annat i form av en flaska vaginalt sköljningsmedel som, perverst nog, blivit starkare genom att äta upp andra matprodukter.
Låter det knasigt? För det är precis vad det är. Vi blev lovade en film med matvaror som inte bara pratar, utan också svär och har sexualdrift, och det är precis vad vi fått. När det kommer till Rogen har jag funnit att de flesta antingen älskar honom eller hatar honom. När han är på topp, i filmer som Zack and Miri Make a Porno eller den mindre regelrätta komedin 50/50, tillhör jag den grupp som älskar honom. Han kan verkligen få till dialog som är fyndig och ibland överraskande rolig.
LÄS OCKSÅ: Recension - Hitta Doris (2016)
Med Sausage Party bevisar Rogen att han faktiskt kan skriva komik om mer intelligenta teman, eftersom filmen bland annat kommenterar konflikten mellan muslimer och judar. Konflikten representeras av en ”judisk” bagel (Norton) och en ”muslimsk” lavash (Krumholtz). Framför allt är filmen en kommentar på religion i stort och pekar på hur förrädiskt och missledande det kan vara.
Men filmen bjuder också på enklare humor, exempelvis i form av klagande använda kondomer och toalettpapper. En personlig favorit är när en köttfärslimpa sjunger ”I’d Do Anything For Love”, som alltså är en av artisten Meatloafs mest kända låtar. Ibland känns det däremot som att filmen går lite väl långt. Själv har jag främst problem med att de har överdrivet många svordomar med i dialogerna; det får liksom ingen effekt om det svärs i varje mening. Andra skulle säkert ha problem med det vaginala sköljmedlet eller orgien mot slutet av filmen. Själv skrattade jag som mest under den helknasiga orgien.
LÄS OCKSÅ: Recension - Ghostbusters (2016)
Sausage Party är ju en sorts parodi på alla animerade barnfilmer, som Toy Story som visar oss leksakers hemliga liv. Och förutom själva formatet, delar den en del andra aspekter med tecknade och animerade filmer. En sak som många Disney-filmer kan kritiseras för är de många nidbilderna av minoriteter. Som de asätande och utstötta hyenorna i Lejonkungen, som uppenbarligen representerar afroamerikaner, latinamerikaner och funktionsvarierade människor (Flin är ett uppenbart exempel på någon med antingen en personlighetsstörning eller en mental sjukdom). Sausage Party lyckas komma undan med detta, eftersom det känns rätt naturligt att en matvara som står i halal-hyllan presenteras som en arab (som får 72 flaskor Virgin Olivolja i Paradiset) och att en spritdryck med namnet Firewater presenteras som en indian. Allt är dessutom gjort med sådan medvetenhet om stereotyper att det känns som reflektiv humor snarare än nidbilder. Skaparna klämmer även in en fin syntes när alla karaktärer samlas i en ring och röker kryddor är alla med och röker; ingen exkluderas eller utpekas.
Sausage Party är en rolig film med både hjärna och hjärta, som bjuder på fånig humor och tänkvärda reflektioner över samhället, politik och religion. Men det ska understrykas att vi i publiken inte borde ta med sig de minsta att se den här filmen. Det här är en tecknad film för vuxna.
Bäst: Den sjungande köttfärslimpan.
Sämst: Lite för många svordomar.