Hitta Doris (2016)
Det har gått ett år sedan Doris träffade Nemo och Marvin när hon plötsligt minns att hon kanske har en familj därute som letar efter henne. Detta leder återigen trion ut på nya äventyr i de stora haven i jakt på Doris föräldrar.
Under de första minuterna får vi se hur Doris hade det som liten och hur hennes föräldrar försöker få henne att komma ihåg att hon har problem med korttidsminnet. Det är en bra öppning där vi direkt känner för lilla Doris som vill ut och leka med de andra fiskarna, men där hennes mamma Jenny och hennes pappa Charlie är oroliga för att hon ska försvinna.
Senare påminner handlingen, givetvis, om Hitta Nemo och det är flera gånger som det i det stora hela känns som att Hitta Doris upprepar sig. Exempel är när Doris gång på gång hamnar i olika bassänger i undervattens-djurparken. Och dialogen är emellanåt lite väl övertydlig och repeterande, men eftersom filmens budskap är så bra, så gör det mig inte speciellt mycket. Ibland behöver vi få höra saker som “det finns alltid en annan väg” och “du behöver inte alltid en plan” för att det faktiskt ska gå in i huvudet, vilket det gör. Sen krävs det ju också att dialogen är lite upprepande, eftersom det hör till Doris karaktär.
Hitta Doris bjuder på många härliga skratt och när Doris pratar "val-ska" är det riktigt roligt. Vi får under resans gång träffa på flera nya karaktärer, som den lite surmulna bläckfisken Hank som vill till Cleveland och aldrig mer komma ut i havet, och som blir Doris högra hand när Marvin och Nemo inte är där.
Förutom ännu fler roliga scener har filmen sina seriösa ögonblick. Vi får se bland annat se hur Doris tappar bort sina föräldrar, och deras oro över henne, och att hon ställer sig själv frågan “vill mina föräldrar verkligen träffa mig?”.
Överlag är filmen underhållande och Doris glömska blandat med minnen från hennes barndom får oss att bli varma av glädje. Andra, tyngre ögonblick känns som slag i magen men de är inte tårdrypande.
Sammanfattningsvis tycker jag att Hitta Doris är värd att se, till och med flera gånger, och den passar riktigt bra ifall du behöver muntras upp.
Bäst: Den synskadade valhajen Destiny, som också är Doris barndomskompis och avloppsrörs-kompis, tillsammans med vitvalen Bailey som inte vet hur ekolod fungerar. De gör en fantastiskt rolig duo. Jag fastnade även för filmens budskap som passar både unga som gamla.
Sämst: Filmens händelseförlopp kunde varit mer varierat.