Original mot Remake: Män som hatar kvinnor (2009) vs The Girl With The Dragon Tattoo

Hollywood-pamparna tycks ha drabbats av kronisk idétorka. Reboots och remakes av klassiker tillhör vardagen och den ena annonseringen är mer bisarr än den andra. Frågan jag ställer mig är: är remakes endast av ondo?

Tar jag ett kliv ner från mina cyniska höga hästar är det enkelt att förstå att det inte bara handlar om enkla cash-grabs. Det finns mängder med argument, utöver de monetära, till varför filmskapare väljer att återvända till gammalt material. Vilka argument kan detta vara? Det undersöker jag i den här artikelserien Original mot Remake.

Min uppgift är att leta likheter och skillnader filmerna emellan. Jag iklär mig även rollerna som domare och bödel då jag fäller domen över vilken version jag anser är bäst.

Den här veckan har jag tömt hårvaxburkar i jakten på den perfekta punk-frisyren och kastat mig huvudstupa in i Stieg Larssons becksvarta Sverige, en prima grogrund för misogyna seriemördare. Det är Män som hatar kvinnor (2009) som går upp i remake-ringen mot sin Amerikanska nytolkning The Girl With The Dragon Tattoo (2012). Originalet regisserades av Niels Arden Oplev och bakom remakens kamera står ingen mindre än David Fincher.

Handling: Journalisten Mikael Blomkvist har en bister dag framför sig när vi först möter honom – han blir dömd för förtal efter att hans senaste scoop visat sig för bra för att vara sant. Mikael går dock inte arbetslös länge eftersom industrimagnaten Henrik Vanger behöver akut detektiv-hjälp med det ouppklarade mordet på hans högt älskade brorsdotter, Harriet. Mikael accepterar och får dessutom en research-assistent i form av en socialt missanpassad hacker vid namn Lisbeth Salander. Tillsammans slår de sina kloka huvuden ihop för att kunna lösa mordmysteriet.

Likheter

Du gamla, du fria?

Att filmernas skådespelarplats är gamla Svea må vara snuskigt uppenbart, men gestaltningen av Sverige som arena för mordiska galningar och nazister särskiljer filmerna skarpt från vad övriga filmer i genren har att erbjuda. Gestaltningen av ett ruggigt och kompromisslöst Sverige är central för bägge filmer.

Oplev undersöker Sveriges mörka historia, en historia som ofta sopas under mattan, med en kraftig spotlight. Varken antisemitism, misogyni och nationalsocialism i vår nations förgångna går säker från Oplevs kompromisslösa tolkning. Det historiska – och nutida – eländet presenteras kraftfullt och direkt.

LÄS OCKSÅ: Original mot Remake: The Thing from Another World vs The Thing

Fincher värnar om film- och bokseriens kulturella förgångna, och även i Amerikanens tolkning grävs det ordentligt i vår nationalsocialistiska historik. Klassiska svenska produkter får stoltsera med skamlös produktplacering och även vårt skrivna och talade språk genomsyrar den amerikanska remaken. Skådespelarna har till och med lagt på knagglig, och stundtals vedervärdig, svensk accent på sin ursprungliga Engelska.

Vinnare: Remake! Förvisso blir den svenska dialekten, som är påklistrad på skådespelarnas repliker outhärdlig i längden, men Fincher lyckas än mer än Oplev förmedla känslan av att det är Sverige vi befinner oss i. Sverige som skådespelarplats är en unik tingest och Fincher lyckas med övertygande nyfikenhet sätta Svea rike under lupp.

Den övergripande intrigen

En vital del av originalet, som klarat resan genom Hollywood-köttkvarnen, skrupelfritt är den övergripande handlingen och dramaturgin. I vissa anseenden är Finchers remake snudd på en shot-by-shot-remake, och i andra har regissören och manusförfattarna valt att djupdyka i handlingens alla mörka vrår och detaljer.

Andra har läst: Original mot Remake: The Evil Dead (1981) vs Evil Dead (2013)

Båda filmerna har nästintill identiska dramaturgiska ramar. Handlingen skiljer sig endast i små detaljer och alla brännande nedslagspunkter i historien är noggrant överförda mellan den Svenska och Amerikanska upplagan. Fincher ger oss dock mer kött på benen gällande Mikael Blomkvists förtal-anklagelse och djupdyker i större utsträckning i detaljer som Oplev utelämnar. Dessvärre faller detta "extra kött" snarare som "extra fett", som enkelt hade kunnat kapas för att tighta till mord-intrigen och filmens rytm.

Vinnare: Original! Fincher må måla skarpare konturer kring detaljer i mordhistorien, som förklarar karaktärers motivationer och drivkrafter, men det är på bekostnad av tempo och dramaturgisk rytm. Originalet är en rakare och mer fokuserad deckare.

Skillnader

Stilism

David Fincher talar thriller-genrens visuella språk flytande. Hans tidigare repertoar glänser av thriller-mästerverk som Seven, Zodiac och Gone Girl, och The Girl With The Dragon Tattoo är även den genomsyrad av regissörens suggestiva estetik och täta visuella retorik. Tillsammans med sin trogna följeslagare, kompositörerna Trent Reznor och Atticus Ross, bjuds på vi en audiovisuellt sprakande thriller som sprider kalla kårar genom TV-soffan. Det är ett frostigt och iskallt Sverige Fincher målar upp. En kuslig fröjd för ögat.

I originalet saknas ett framträdande stiliserat berättarspråk. Färgpalletten går åt det varmare hållet och Oplevs karaktärer och miljöer är mer avskalat skildrade. Oplev är intimare och mänskligare i sin regi och låter karaktärerna bli mer tydligt definierade. När helvetet väl bryter loss är det mer än mer primitivt och mänskligt mörkare.

Vinnare: Original! Även om jag kan sakna ett tydlig regissörs röst genom originalet så går Finchers stiliserade tolkning aningen för långt – det angränsar till att bli distraherande. Jag tappar kontakten till karaktärerna i det audiovisuella smörgåsbord som regissören presenterar, och i en kontext som är så grov som denna är den kontakten livsviktig. Remaken må vara ett mer kompetent tekniskt verk, men det gynnar inte historien. Poäng till originalet!

En sårbar Lisbeth

Nu är det nästan svårt att föreställa sig en tid då namnet Lisbeth Salander inte är synonymt med en sorts modern Pippi Långstrump. Idag är hon en popkulturell ikon, en goth-protagonist med tatueringsnålen i högsta hugg mot alla som gör henne orätt. 2009 gestaltades hon av Noomi Rapace och i remaken av Rooney Mara, och det är inte bara skådespelarna som skiljer versionerna åt.

Lisbeth är en mer emotionellt sårbar och expressiv drak-flicka i Finchers remake. Hon ges ett bredare register av känslolägen att kastas mellan i jämförelse med en stram och återhållsam Rapace. Maras protagonist ger intrycket av att hon går att nå om man skrapar på ytan. I kontrast till denna gestaltning har vi Rapace, som ständigt har alla taggar utåt och är återhållsam i sina känslouttryck. Vi kan ana vilka känslor som bubblar i innandömet på en minimalistisk Rapace, men vi ges aldrig mer än en aptitretare.

Mitt tydligaste bevismaterial för ovanstående tes är att Maras Salander frivilligt berättar om sin smärtsamma familjehistorik – dagen då hon försökte mörda sin far. I samma scenario möter Blomkvist en mur av defensivitet och istället får vi nöja oss med en flashback-scen som förklarar hennes minst sagt komplicerade historik med sin far.

Vinnare: Original! Rapace lyckas med en imponerande bedrift – att gestalta någon så enormt repressiv med sitt känslospektra, men lyckas ändå hålla min uppmärksamhet. Rapace håller sin drakprydda hjältinna mystisk och fascinerande!

Och vinnaren är...

Män som hatar kvinnor (2009)

3-1 till det svenska originalet. Den stilistiska regin må överträffa den avskalade svenska motsvarigheten, men det tekniskt briljanta ögongodiset gynnar inte historien utan skapar snarare distans till karaktärerna och deras upplevelser. Remaken förser historien med fler detaljer, men detta på bekostnad av dramaturgins rytm och tempo. Originalet är en mer genuin och mänskligt mörk upplevelse, som inte ryggar tillbaka i sina gestaltningar.