Original mot remake: The thing from another world (1951) vs The Thing (1982)
Det gamla mot det nya(are) – vem vinner?
Hollywood-pamparna tycks ha drabbats av kronisk idétorka. Reboots och remakes av klassiker tillhör vardagen och den ena annonseringen är mer bisarr än den andra. Frågan jag ställer mig är: är remakes endast av ondo?
Tar jag ett kliv ner från mina cyniska höga hästar är det enkelt att förstå att det inte bara handlar om enkla cash-grabs. Det finns mängder med argument, utöver de monetära, till varför filmskapare väljer att återvända till gammalt material. Vilka argument kan detta vara? Det undersöker jag i den här artikelserien Original mot Remake.
Min uppgift är att leta likheter och skillnader filmerna emellan. Jag iklär mig även rollerna som domare och bödel då jag fäller domen över vilken version jag anser är bäst. Den här veckan har jag besökt nordpolens iskallaste forskningsstationer. Eldkastaren har spottat flammor så det står härliga till - jag har givetvis tittat på Christian Nybys (och en okrediterad Howard Hawks) The Thing From Another World från 1951 och John Carpenters remake The Thing från 1982.
The Thing from another world och remaken är baserade på novellen Who Goes There? av John W. Campbell. När en forskningsstation (placerad på Arktis i 50-talsoriginalet och Antarktis i remaken) får en objuden gäst i form av en utomjording brakar helvetet loss. Skräcken lamslår forskarna som nu måste kämpa för sin överlevnad mot det skräckinjagande monstret.
Likheter
Isolerad miljö
En kraftig snöstorm drabbar vinterlandskapen i bägge versionerna när utomjordingen från helvetet slår till. Forskarna är isolerade på sina forskningsstationer tillsammans med tingesten! Dessutom råder det radiotystnad. Genast förvandlas den tidigare harmoniska arbetsplatsen till en arena där hotet om death by alien ständigt flåsar karaktärerna, och dig som åskådare, i nacken.
Carpenters best är en fullständigt lamslående skräckuppvisning. Det dröjer inte många minuter innan forskningsteamet vänder sig emot varandra, i en miljö som ingen av de kan fly ifrån. Slutresultatet är fullständigt kondenserad spänning där miljöns klaustrofobiska väggar ökar pressen och konflikterna mellan karaktärerna. Att se de stackars vetenskapsmännen gå i luven på varandra är sann ångest mys-pys.
50-talsklassikern haltar dock i sitt gestaltande av isolering och klaustrofobi. Protagonisten, flygvapenofficeren Kapten Hendry, blir inte för en sekund överrumplad eller ens hotad av det motstånd som monstret och isoleringen kastar mot honom. Detta är en tid där militären visar vägen med strålande självförtroende, även om hotet är av utomjordisk natur, vilket skadar gestaltningen av skräck och isolering så här dryga 65 år senare.
Vinnare: Remake! Tidens tand har tuggat 50-talets militäriska, orädda ledare som protagonist. Att vara instängd tillsammans med ett utomjordiskt mördarmonster verkar inte bekomma Kapten Hendry och i förlängningen inte heller mig som tittare.
Utomjordingen: en riktig eldsjäl?
En given ingrediens när filmbagarna bakar vidunder, blodtörstiga bestar och allehanda mordlystna psykopater på vita duken är att de måste vara överlägsna våra hjältar. Det ska inte finnas många, om ens något, tecken på svaghet hos monstren. Nybys och Carpenters utomjordiska vidunder är inget undantag och våra jordiska puffror, hagelgevär och muskedunder skrapar inte ens på den mordiska utomjordingens hud. Dock har vår gäst en akilleshäl: eld!
Däremot finns det en väsentlig skillnad i de två representerade versionerna av monstren. Originalet behandlar materialet som en monsterfilm ut i fingerspetsarna. Protagonisterna är metodiska i sin approach gentemot vidundret och utesluter effektivt vilken bekämpningsmetod som är mest lämplig. Tillslut används eld och elektricitet för att tillintetgöra den människoföraktande utomjordingen.
Carpenters antarktiska forskarteam förstår redan i sin första konfrontation med monstret att det är eld som biter bäst. När titelpersonen gör entré är avrättningen av denne inte det stora problemet, det är den olidliga spänningen tills dess. Carpenters film är en uppvisning i spänningsuppbyggnad, som sedan exploderar i en fullständigt lavinartad orgie av utsökta praktiska effekter och eld.
Vinnare: Remake! Carpenters film må avverka spänningen i vad som biter på monstret tidigt, men kompenserar med råge för detta med sin utsökta spänningsuppbyggnad som visar att trots att protagonisterna har kryptonit, så står de ändå chanslösa mot vidundret.
Skillnader
Grönsak vs imitatör
Den mest iögonfallande skillnaden filmerna emellan är titelpersonen själv, tingesten! I Nybys och Hawks original är rymdbon något så märkligt som en planta, en grönsaksbaserad organism som behöver mänskligt blod för att fortplanta sig. I Carpenters version är den något mer diffust, en imitatör som efterliknar andra organismer. Den här skillnaden är avgörande för filmupplevelserna.
Det mästerliga i Carpenters remake är den inbyggda paranoian i vetskapen om att utomjordingen är en imitatör och inte har ett "eget" utseende. Alla och ingen är misstänkta som potentiellt mördar-monster och det enda som möjligen överträffar min egen ångest i filmsoffan är karaktärernas misstankar gentemot varandra. När varelsen väl visar sin nuna är det i fullständigt explosionsartade effekt-munsbitar som vänder ut och in på den mänskliga anatomin, och dessa effekt-spektakel är bland det läckraste som mina ögon fått förmånen att beskåda.
Originalets plant-antagonist är en humanoid fusion av växt och människa, men paranoia-aspekten går tyvärr förlorad. Hawks och Nyby erbjuder en del spänningsuppbyggnad som är beundransvärt utförd och en delvis smygande "stalker"-känsla över den utomjordiska mördaren, men i övrigt är denna grönsaksantagonist chanslös mot Carpenters panikframkallande tingest.
Vinnare: Remake! Carpenters imitatör-varelse skänker en känsla av att ingen sitter säkert. Forskningsgruppen slits snabbt i stycken när misstankarna flyger. Här står originalet chanslös.
The greater good
En väsentlig tematik som flödar genom 50-talsoriginalet är en klassisk karaktärsarketyp: den utilitaristiska vetenskapsmannen. Dr Arthur Carrington är den lärde mannens namn och han vill inget hellre än att placera varelsen under lupp och absorbera nya kunskaper om den egendomliga grönsaken, allt för den mänskliga rasens kollektiva framfart.
Carrington lever efter devisen "det finns inga fiender inom vetenskapens värld, endast fenomen att studera", och detta ringar in motståndet som vetenskapsmannen erbjuder våra protagonister. Han anser nämligen att grönsakshumanoiden är en "högre livsform" och får inte förgöras till något pris. Denna ideologi kolliderar med vår protagonist som är en stolt och aggressiv stridspitt som inte skyr några medel förrän utomjordingen ligger i första bästa rymd-urna.
Carpenter har även han en vetenskapsman i sitt Antarktis-följe. Dr. Cooper anammar samma filosofi som Dr. Carrington, fast han vänder på "The Greater Good"-myntet. Cooper gör allt i sin makt för att isolera tingesten på forskningsbasen eftersom han fruktar de ödesdigra konsekvenser som skulle följa om varelsen sökte sig till mer folktäta betesmarker. Inte ens flyktfordon eller kommunikationsutrustning går säkra från doktorns sammanbrott.
Carpenter matar inte våra hjärnceller med några filosofiska överläggningar om vad som är vetenskapligt brukligt, utan lägger istället krut och flammor på att förmedla en intensiv överlevnadshistoria kryddad med paranoia – som dessutom är urläckert serverad.
Vinnare: Remake! Jag kan uppskatta att en science-fiction film diskuterar filosofiska frågor, men Carpenter gör helt korrekt att trimma bort fettet i sin remake. Carpenters film är tajtare, mer sammanhållen och rätt och slätt bättre.
Och vinnaren är...
The Thing (1982)
Remake! 4-0! En jordskredsseger för Carpenter! Inte så överraskande med tanke på att The Thing (1982) är en av de mest välsvarvade thrillers/skräckfilmerna du kan utsätta dina stackars ögon för. Med spänningsuppbyggnad som smygande förbereder vulkanutbrott av diabilder från dina mest groteska febermardrömmar, är The Thing (1982) en klassiker du inte får missa. Carpenters titel-best må vara en imitatör, men filmen är inte det på långa vägar. Här hittar du också tips på skräckfilmer.