Del 5: Från stumfilm till talfilm - Facken protesterar och strejker utbryter

Amerikas filmimperium Hollywood har ur ett historiskt perspektiv varit dominant inom den globala filmbranschen när det gäller såväl ekonomisk vinning som medial uppmärksamhet. Varje år drar drömfabrikens olika produktionsbolag in miljontals och åter miljontals dollar i intäkter. Storfilmer pumpas ut på löpande band och filmstjärnor dyrkas som gudar och tjänar pengar som vanliga dödliga bara kan drömma om.

Vi på Filmtopp.se har nu valt att på allvar sätta tänderna i cirkus Hollywood. En trio – bestående av tidningens medgrundare Eric Diedrichs samt skribenterna Oscar Vilhelmsson och Rasmus Torstensson – kommer i en rad olika artiklar djupgående analysera och återberätta Hollywoods historia från början fram till idag. Dels i syfte att själva lära oss mer om Amerikas guldkantade drömfabrik, men främst för att bidra med kunskap till er läsare.

TIDIGARE ARTIKLAR:

Del 1: Hollywoods födelse: Hur filmkameran kom till USA och drömfabriken byggdes

Om den första filmkameran och hur filmskapare flydde till väst efter att Thomas Edison försökte få monopol på filmmarknaden.

Del 2: Från kortfilm till långfilm: De första Hollywoodfilmerna

Om varför just den lilla byn Hollywoodland blev filmskaparnas Mekka och en titt på de första filmerna som producerades där.

Del 3: Stumfilmens främsta hjältar – Charlie Chaplin, Buster Keaton och Harald Lloyd

Om de största aktörerna under den framgångsrika amerikanska stumfilmseran.

Del 4: The Roaring Twenties: Hur filmindustrin förändrades under 1920-talet

Om hur filmintresset väcks på allvar och "filmstjärnan" föds.

Från stumfilm till talfilm - Facken protesterar och strejker utbryter

1920-talets övergång från stum- till talfilm är utan tvekan ett av de största stegen i filmindustrins utveckling. Att det helt plötsligt gick att spela in skådespelarnas dialog och komponera en bestämd filmmusik var fullkomligt revolutionerande. Detta trots att stumfilmsvisningar i praktiken hade varit ljudlösa. Innan hade pianister eller till och med orkestrar ackompanjerat filmen. Ljudeffektsspecialister hade stått bredvid filmduken och försätt filmen med diverse ljudupplevelser. Vid vissa visningar fanns det även röstskådespelare på plats för att förmedla vad stumfilmskaraktärerna kunde tänkas säga.

Trots att den nya ljudtekniken, med sin direkta kommersiella slagkraft, var här för att stanna välkomnades den inte av alla. Branschfolk riskerade att bli arbetslösa, inte minst de redan nämnda musikerna, ljudeffektsmakarna och röstskådespelarna, men också de stumfilmsstjärnor som inte var kvalificerade för röstskådespel. Tiotusentals skulle förlora sina jobb och detta mitt under den stora depressionen.

I början av 20-talet, närmare bestämt 1922, utgjordes en femtedel av den amerikanska filmindustrin av 22 000 musiker. Några år senare skulle så gott som alla vara arbetslösa eller söka lyckan på annat håll. Anledningen var ljudfilmen som gjorde deras tjänster överflödiga. 1925 hade filmvärldens första "talkie" premiär och snart skulle alla biografer behöva upprustas med ny teknik, något som i snitt kostade mellan nio och femtontusen dollar. En ansenlig summa under 20-talets bottenekonomi. Att fortsätta hyra orkestrar var helt enkelt inte tänkbart, men musikerna skulle inte ge upp utan en fight.

Facken i USA var redan vid den här tiden mäktiga och 1927 lyckades strejkande musiker, med stöd från sina förbund, driva igenom sju veckor fullt betalt. Detta trots att deras tjänster inte behövdes utföras längre - och inte heller utfördes. Liknande vinster sågs på flera håll runt om i landet och i vissa städer betalde biografägarna musikerna för att spela 90 sekunder mellan filmvisningarna. I det stora hela hjälpte dock inte dessa insatser och inom två år skulle livemusik på bio, mer eller mindre, vara ett minne blott (Associated Musicians of Greater New York, 2010).

Det var inte bara anställningar som skulle påverkas utan även vissa tekniska aspekter skulle få sig en ordentlig törn. Kamerarörelser blev begränsade eftersom dåtidens stora och bullriga kameror behövde monteras i klumpiga och ljudisolerade bås för att hålla ljudspåren rena från deras surranden. Dessutom blev skådespelet lidande. Eftersom man använde sig av utplacerade eller gömda mikrofoner blev det problematiskt om skådespelarna rörde på sig för fritt under en tagning. Då kunde nämligen ljudbilden bli skev. Detta syns tydligt på de allra tidigaste talfilmerna som är väldigt primitiva i sitt utförande och tydligt rider på den nya tekniska vågen.

I och med att stumfilmen var döende och begränsningarna som talfilm innebar blev slutsatsen att all utrustning var tvungen att uppgraderas och ny dyr teknik skulle införas. Snart utvecklades nya idéer som gnisselfria rälser att köra kameran på och mikrofonbommar att kunna styra mikrofonen med, ovanför kamerabildens omgång, och följa skådespelarnas rörelser.

Länge gjorde produktionsbolagen två versioner av sina filmer; en "talkie" och en stumfilm. Detta för att biografer landet över skulle hinna med att uppgradera sin utrustning och publiken skulle vänja sig vid den mer subtila skådespelarkonsten som skulle komma med dialogbaserad film. Det intressanta här är att stumfilmens begränsningar innebar att ibland större skillnader versionerna emellan än bara ljudupptagningen, trots att det var exakt samma historia som skulle gestaltas. Alternativa tagningar, omkastningar mellan olika sekvenser och till och med olika slut kunde spelas in. Hela problematiken under övergången från stumfilm till talfilm skildras i underbara Singing in the Rain, kolla in den om du inte har sett den tidigare (Filmsite).

Vad var det som möjliggjorde ljudfilmen?

Thomas Edison började redan 1885 att försöka förena ljud och bild. Men det gick aldrig riktigt att synkronisera bilden från hans kinetoscope med ljudet från hans fonograf. Ett annat av dåtidens problem var att det inte gick att förstärka ljudsignalen tillräckligt kraftigt utan el för att det skulle gå att visa en film i en biograf för en publik (Talkie Terror: The Transition From Silents to Sound, 2014).

Under 1920-talet blev tekniken möjlig och två olika ljudsystem tävlade om att bli störst på marknaden. Det ena var Vitaphone och det andra var Movietone.

Vitaphone: Ljud-på-skiva

Denna typ av ljudhantering utvecklades av bolaget Vitaphone Company som var ett dotterbolag till Warner Bros. och Western Electric, som använde forskare från Bell Telephone Labratory. Systemet döptes till Vitaphone och blev tämligen kortlivat; det utvecklades 1925 och var föråldrat redan 1931.

Vitaphone var ett elektroniskt system som synkroniserade en fonografisk ljudinspelning, urtypen till grammofonspelaren, med filminspelningen. Filmsite.org menar att Vitaphone var dömt att misslyckas eftersom synkroniseringen mellan ljud- och filminspelningen ofta inte fungerade. Ursprungligen ville också Warner Bros. använda ljudsystemet till att bara spela in ljudeffekter och musik och inte dialog. Av anledning till detta begränsades användning först och främst till korta komedier. Men det gjordes även långfilmer. Först ut var Don Juan från 1926. En påkostad produktion med affischnamnet John Barrymore, även kallad "The Great Profile", som hade gjort sig känd som en handkyssande förförare. Trots den nya tekniken och Barrymores medverkan blev aldrig Don Juan någon kommersiell succé (Wikipedia).

Även om Don Juan inte slog några kassarekord såg de flesta produktionsbolagen ljudfilmens potential och började nu investera i ny ljudvänlig utrustning. Detta ledde till att tusentals biografer blev tvungna att göra dyra uppgraderingar av sina system. För att ge ett hum hur kostsamt detta steg var, så kan jag säga som så att Warner Bros. la över tre miljoner dollar (i 20-talets penningvärde) för att utrusta sina filmpalats med den nya teknologin (Filmsite.org). Men med tanke på att antalet biobesökare skulle öka från 50 miljoner i veckan 1926 till 90 miljoner i veckan 1930, var ljudfilmen en bra investering (Associated Musicians of Greater New York, 2010).

Movietone: Ljud-på-film

Redan 1926 gav Fox Film Corporations grundare, William Fox, konkurrenterna svar på tal med sitt egna ljudsystem Movietone, som till skillnad mot Vitaphone spelade in ljudspåret direkt på filmremsan. Movietone, som la grunden för den ljudfilmsteknik vi fortfarande använder idag, skulle snart konkurrera ut Vitaphone med sin överlägsna synkronisering mellan ljud och bild.

Den första långfilmen som använde Fox nya system var F. W. Murnaus klassiker Sunrise (1927), som också är den första långfilmen med ett professionellt producerat soundtrack. Samma år bröt Fox också ny mark med en nyhetsjournal i Movietone om Charles Lindbergs flygtur över Atlanten, vilket blev den första nyhetsfilmen i ljud, och med den första talkortfilmen They're Coming to Get Me (Filmsite.org)

Warner Bros. vägrade erkänna sig besegrade och redan 1927 kontrade de med den första tallångfilmen att produceras i Hollywood, The Jazz Singer, inspelade med Vitaphone. Låt oss titta närmare på den!

The Jazz Singer och skräcken som följde

Utöver Al Jolsons, i retroperspektiv, väldigt skämmiga blackface, är The Jazz Singer också känd för att vara Hollywoods första tallångfilm. Filmens handlar Jakie (Al Jolson), sonen till en judisk immigrant och kantor, spelad av Stockholmsfödde Warner Oland. Jakie vill gå sin egen musikaliska väg och drömmer om att spela jazz istället för judisk kyrkomusik. Denna revolt mot familjen komplicerar hans liv och för att leva sin dröm uppträder Jakie i blackfacesminkning.

The Jazz Singer var dåtidens dyraste filmproduktion med en budget på 500 000 dollar. Trots att filmen förändrade allt genom att cementera talfilmens intåg, skulle det dröja hela sex år innan resten av filmvärlden hade möjlighet att hoppa på Warner Bros. revolutionerande tåg.

Medan komiker med väloljat munläder gjorde karriär i och med talfilmens nya möjligheter, var det många som räddes den nya trenden. Utlandsfödda med tydlig accent hade klarat sig fint när de inte behövde agera verbalt, men nu blev mikrofonen mångas fiende. Bland dessa finner vi exempelvis tyske Reginald Denny, som plötsligt fick svårt att spela helylle jänkare. Men det var inte bara utlandsfödda som fick problem. Många skådespelare hade svårt att artikulera sig ordentligt och en del karriärer fick ett stop när skådespelarnas röster inte motsvarade deras utseende. Raymond Griffith, som var en stor komiker under stumfilmseran. Griffith hade skadat halsen som pojke och kunde sedermera bara lågt rassla fram sina ord. Mikrofonen satte omedelbart punkt för hans skådespelarkarriär. Men tyck inte synd om honom för det. Griffith började istället verka bakom kameran och blev så småningom producent och författare på filmbolaget 20th Century Fox.

För att summera vissa skådespelares skräck för talfilmens framtåg avrundar vi med ett citat. "I hope to Christ it was the sound stages", ska dåtidens stumfilmsstjärna Girl Clara Bow ha sagt när hon fick höra att det brann vilt i Paramount studios anläggningar. Och pssst, det gjorde det också...(Talkie Terror: The Transition From Silents to Sound, 2014).

Det var allt för denna gången. I nästa del av Hollywoods Historia kollar vi närmare på något så snaskigt som Oscarsgalans födelse, 1929. Missa inte det!