Found Footage-rysare
En skräckgenre för den som gillar ovisshet.
För mig har det läskigaste i skräckfilmer alltid varit väntan på att någonting skall hända. En lång, tyst scen där du bara vet att något kommer hoppa fram bakom ett fönster eller ut ur ett skåp. Väntan, om den är skickligt filmad, är ofta lika obehaglig som den slutgiltiga skrämseleffekten.
Dessa filmer går ut på att vi får följa med i handlingen genom en handhållen kamera som skådespelarna bär omkring på. Detta skänker realism men kräver samtidigt att vi skall känna att karaktärerna faktiskt har en god anledning att bära runt på en kamera i 90 minuter. Detta funkar i ungefär hälften av de filmer jag kan komma på.
Då det effektfulla i dessa filmer är väntan på att något skall hända samt ovissheten vad som väntar bakom det där hörnet karaktären långsamt tar sig runt, har filmerna vädligt dåligt andratittsvärde. Har du sett filmen en gång så vet du när skrämseleffekterna kommer och då blir det långsamma smygandet plötsligt väldigt tråkigt.
Många menar att en av de absolut första found footage-skräckfilmerna är Cannibal Holocaust från 1979. Detta stämmer rent bokstavligt då den handlar om upphittat filmmaterial. Jag har valt att börja betydligt senare. Efter att publikens intresse väckts med The Blair Witch Project (1997) och senare urartat till ren hysteri efter Paranormal Activity (2007) har de mötts av en strid ström av found footage-filmer. Jag vill dock med denna lista belysa några mer och ofta mindre kända filmer i genren som kommit de senaste åren. Detta är ingen rankinglista utan fem fristående tips på found footage-filmer som absolut är värda att spana in om du tyckte att Paranormal Activity var en härlig upplevelse.
The Possession of Michael King (2014)
Michael King är en skeptiker inför svart magi, spådom och annat dylikt. För att bevisa att han har rätt väljer han att, tillsammans med en kompis som kameraman, spela in när han utsätter sig för de värsta tänkbara ritualer inom satanism och demonkonst som du kan tänka dig. Jag tror själv inte ett dugg på sånt där och det är därför roligt att se Kings till en början sarkastiska approach till diverse kufar i hemmagjorda prästkåpor och pentagramhalsband.
Projektet visar sig vara ett vansinnigt misstag och efter ett antal ritualer börjar King ana oråd. Filmen innehåller ett av de värsta jump scares jag någonsin varit med om och är stämningsfullt obehaglig med glimten i ögat!
Grave Encounters (2011)
Är du som jag och inte tror på spöken finns det inte mycket som är roligare än spökjägarprogram. Men spöken är däremot ett perfekt koncept för skräckfilm. I Grave Encounters är ett gäng ute och spelar in det populära programmet "Grave Encounters". De besöker ett nedlagt mentalsjukhus och låter sig låsas in över natten. Naturligtvis går inte allt som de tänkt sig.
Filmen exponerar dessutom spökjägarprogram när vi exempelvis får se hur ett “medium” mellan tagningarna skrattar åt hur löjliga saker han måste säga. Filmen innehåller dessutom flera kreativa scener och idéer som höjer stämningen utan att det blir för mycket. Filmen fick en betydligt sämre uppföljare som endast bör ses av hängivna fans av ettan (om ens de).
The Borderlands (2013)
Britterna är bra på skräck. Här är det dags för ytterligare en skeptiker att motbevisas. Tillsammans med ett tekniksnille, en präst och en massa spökjägarutrustning skickas han till en ödslig kyrka på den engelska landsbyggden. Här skall tydligen ett mirakel ha skett.
Miraklet var att saker börjat skaka inne i kyrkan och den lokale prästen känner sig ängslig. Huvudkaraktärerna är lätta att sympatisera med och ger alla mänskliga intryck. Filmen innehåller en del riktigt effektiva jump scares och har ett klimax lika absurt som häftigt. Den Engelska landsbyggden är för övrigt ett riktigt bra ställe att spela in skräck på. Hu!
The Taking of Deobrah Logan (2014)
Deborah Logan har alzheimers och går motvilligt med på att filmas för en dokumentär. Ett ungt filmteam dyker upp och flyttar in hos den gamla kvinnan och hennes vuxna dotter. Snart börjar Logan bete sig konstigt, vilket vi får se genom filmteamets kameror. Jill Larson, som spelar Deborah Logan, ser fruktansvärt obehaglig ut. Det krävdes inte mycket make-up och läskiga miner ifrån henne för att jag skulle ta skydd bakom en kudde.
Larsons perfekta utseende i kombination med en långsam uppbyggnad och en del riktigt enkla men samtidigt fasansfulla scener höjer filmen över genomsnittet. Liksom de andra filmerna i listan spårar den inte ur allt för mycket.
Home Movie (2008)
En av de första filmerna i genren som skulle efterfölja Paranormal Activity. En familj bestående av en man, hustru och två barn bor ute på landet i norra New York. Pappan är en riktig skojare och försöker hela tiden spela spratt med sin nya videokamera. Men det verkar snart som att barnen i familjen döljer något mörkt som fullkomligen går över pappans huvud medan denne blir mer och mer manisk i sina försök att hålla ihop en “normal” familj.
Barnen är läskiga och pappans litet väl överdrivna nedåtspiral i galenskap tillsammans med mammans mänsklighet skapar en härlig atomosfär. Utan att säga för mycket är filmen en av de mest realistiska found footage-filmer jag sett, vilket absolut ger den en extra knuff i framkallandet av obehagkänslor. Kanske inte lika bra som de andra i den här listan men samtidigt en kuslig omväxling i temat.