Del 3. Stumfilmens hjältar - Charlie Chaplin, Buster Keaton och Harold Lloyd

Amerikas filmimperium Hollywood har ur ett historiskt perspektiv varit dominant inom den globala filmbranschen när det gäller såväl ekonomisk vinning som medial uppmärksamhet. Varje år drar drömfabrikens olika produktionsbolag in miljontals och åter miljontals dollar i intäkter. Storfilmer pumpas ut på löpande band och filmstjärnor dyrkas som gudar och tjänar pengar som vanliga dödliga bara kan drömma om.

Vi på Filmtopp.se har nu valt att på allvar sätta tänderna i cirkus Hollywood. En trio - bestående av tidningens medgrundare Eric Diedrichs samt skribenterna Oscar Vilhelmsson och Rasmus Torstensson - kommer i en rad olika artiklar djupgående analysera och återberätta Hollywoods historia från början fram till idag. Dels i syfte att själva lära oss mer om Amerikas guldkantade drömfabrik, men främst för att bidra med kunskap till er läsare.

TIDIGARE ARTIKLAR:

Del 1:

Hollywoods födelse: Hur filmkameran kom till USA och drömfabriken byggdes

Om den första filmkameran och hur filmskapare flydde till väst efter att Thomas Edison försökte få monopol på filmmarknaden.

Del 2: Från kortfilm till långfilm: De första Hollywoodfilmerna

Om varför just den lilla byn Hollywoodland blev filmskaparnas Mekka och en titt på de första filmerna som producerades där.

Stumfilmens hjältar

Charlie Chaplin är stumfilmens största ikon. Med sin klassiska karaktär The Tramp (Luffaren) har han haft inflytande över USA både med sin filmproduktion men även med starka politiska budskap. Hans insatser inom filmindustrin har belönat honom med både hederspris och Oscarsstatyetter.

Buster Keaton var under sin stortid på 1920-talet delaktig i att skapa några av historiens mest minnesvärda kortfilmer, och vann publiken med sitt lysande komiska kroppsspråk och poker face. År 1999 utsåg American Film Institute honom till Hollywoods 21:a bästa manliga skådespelare under den klassiska eran och han har vunnit en heders-Oscar för allt sitt arbete inom komedigenren.

Harold Lloyd tog publiken med storm med sina våghalsiga stuntkomedier. Under hela sin karriär sökte han efter nya innovativa metoder att skapa spännande och underhållande filmer med. Han var en av grundarna till akademin bakom Oscarsgalan och har vunnit hederspris för sitt inflytande på komedigenren.

Charlie Chaplin (1889-1977)

Den 16:e april 1889 föddes Charles Spencer Chaplin i Walworth, London, England. Båda hans föräldrar, Charlie Chaplin Sr. och Hannah Chaplin (mer känd som Lily Harley), jobbade som artister och var omtyckta i sin hemstad. När Charlie var tre år separerade föräldrarna och fadern valde att ta avstånd från familjen, vilket innebar att Charlie levde endast med sin mor och äldre halvbror Sidney under sina första år. Men eftersom Hannahs karriär saknade framgång tvingades han att flytta till ett arbetshem för fattiga, bara sju år gammal.

Två år senare, under tiden han bodde på sitt andra fattighus för barn, insjuknade modern av en psykos orsakad av undernäring och syfilis, och lades in på sjukhus. Bröderna skickades då för att bo med sin far, som vid det här laget hade utvecklat ett kraftigt alkoholmissbruk. Efter två månader tvingades myndigheterna rycka in och placera barnen på ett nytt hem. Två år senare, 1901, avled Charlie Chaplin Sr. i en leversjukdom.

Hannah Chaplin fortsatte pendla in och ut från olika sjukhus fram till sin död 1928. Charlie hade inget annat val än att klara sig på egna ben. Han valde att söka sig till scenen. Med ärvda talanger från sin föräldrar var han en naturbegåvning och gjorde sitt första framträdande i ungdomsgruppen "The Eight Lancashire Lads" som steppdansare med vilken han turnerade runt om i England mellan 1899 och 1900.

Framträdandena utvecklades till skådespelarroller. Det ledde så småningom till att Chaplin, år 1910, blev medlem i komedigruppen Fred Karno Repertoire Company och fick chansen att uppträda i USA. Publiken älskade honom och när gruppen återvände till Staterna två år senare erbjöds han ett filmkontrakt. 1913 skrev han på för Keystone Film Company med en ingångslön på 150 dollar i veckan. Men eftersom hans filmer blev enorma succéer började snart fler rycka i honom med generösa erbjudanden.

1915 skrev han på med The Essanay Company med en stor löneförhöjning och året därpå slöt han avtal The Mutual Film Corporation för att spela in tolv nya kortfilmer, bland annat The Fireman, The Vagabond och Easy Street (som ansågs vara hans bästa dittills).

När kontraktet gick ut 1917 ville Chaplin ha mer frihet och utrymme att för sina egna tanker och idéer. Han lät därför bygga sin egen studio i centrala Hollywood. Året därpå skapade han ett samarbete med First National Exhibitors’ Circuit och erhöll genom det en miljon dollar för vilka han lät bygga sin egen studio. Hans första egentillverkade film blev A Dog’s Life om Chaplins klassiska karaktär "Luffaren" och hans hund som försöker överleva på gatorna, och släpptes 1918.

Chaplins nästa projekt blev dock något annorlunda. På grund av första världskriget så beslutade han sig samma år för att turnera landet runt och samla in pengar till de allierade trupperna. Han spelade även in en propagandafilm kallad The Bond som han donerade till regeringen. Några månader senare gick han dessutom emot sina kompanjoners varningar och släppte komedin Shoulder Arms vars handling kretsade kring kriget. De var rädda för hur folket skulle reagera på att man drev om något så färskt i minnet. Men filmen blev en enorm framgång och gjorde istället Chaplin populärare än någonsin.

Året därpå gick han samman med Mary Pickford, Douglas Fairbanks och D.W. Griffith och bildade organisationen United Artist Corporation (U.A.), vars syfte var att ge självständiga filmskapare chansen att skapa sina egna verk. Under åren skulle det komma att samarbeta med bland andra Walt Disney och Howard Hughes. Men innan Chaplin kunde sätta sig in i firman på riktigt var han tvungen att fullfölja sitt kontrakt med First National Exhibitors’ Circuit och gjorde sin sista film enligt kontraktet som släpptes 1921.

Resultatet blev ett av hans absolut största mästerverk, långfilmen The Kid, som handlar om Luffaren som kommer i kontakt med en föräldralös liten pojke (spelad av Jackie Coogan) och tar honom under sina vingar. De följande åren spelade Chaplin in totalt åtta långfilmer tillsammans med U.A. Tre av de största listas längre ner i porträttet. År 1951 sålde han sina sista aktier i bolaget efter att de tappat flera filmkontrakt och var nära konkurs.

Under andra världskriget släppet Chaplin The Great Dictator (1940). Denna satir av Hitler och hans dåd i Tyskland uppskattades av publiken, samtidigt som vissa kritiker menade att det tal Chaplin håller i slutet av filmen till tittarna gjorde det omöjligt att se hans verk som opolitiska i framtiden.

Efter andra världskriget etablerade regeringen en fientlig ton mot Chaplin. De började ifrågasätta den ryssvänliga sida som han hade börjat visa och anklagade honom tillslut för att vara kommunist. Trots bristen på bevis lät de varken honom och hans familj återvända in i landet efter ett besök i England år 1952. Då valde familjen Chaplin att flytta till Schweiz där Charlie bodde resten av sitt liv.

Den allra sista filmen Chaplin producerade blev A Countess from Hong Kong och hade premiär 1966. Det var den enda han gjorde som var i färg och huvudrollerna leddes av Marlon Brando och Sophia Loren. Men trots det så blev filmen aldrig någon större framgång.

Under sitt liv var Chaplin gift fyra gånger och fick totalt elva barn. För sitt bidrag till filmindustrin så belönades han med en hedersutnämning på Oscarsgalan 1972 som han, trots sin tidigare förvisning, tog emot vid ceremonin personligen. Han vann även en statyett för Bästa Musik till filmen Limelight (1952) tillsammans med Raymond Rasch och Larry Russell. Men eftersom filmen inte hade en ordentlig amerikansk premiär förrän 1972 kunde priset inte tilldelas förrän vid 1973 års gala. Priset togs då emot av Russells dotter, Raschs son och Chaplins goda vän, skådespelerskan Candice Bergen. Han vann dessutom en specialpris för sitt arbete bakom filmen The Circus (1929).

Den 25 december 1977 avled Chaplin av naturliga orsaker i sitt hem 88 år gammal.

Buster Keaton (1895–1966)

Joseph Frank Keaton föddes 4;e oktober 1895 i Piqua, Kansas. Hans föräldrar, Joe och Myra Keaton var båda komiker och uppträdde regelbundet med egna föreställningar i  vaudeville-stilen (ungefär som europeiska ”varieté” där både komiker, dansare, sångare, magiker kunde uppträda) tillsammans med illusionisten Harry Houdini. Smeknamnet ”Buster” tros ha kommit från när han, cirka 18 månader gammal, ramlade ner för en trappa men reste sig utan vare sig skador eller blåmärken. Houdini, som bevittnat det hela hade då sagt till fadern Joe: ”That was a real buster!”, som på tiden innebar ett fall med stor chans att leda till någon form av skada.

Vid tre års ålder hade Keaton redan blivit en del av sina föräldrars nummer som främst gick ut på att fadern kastade runt honom på scenen, ut i kulisserna, ner till publiken och ibland in i orkestern. Föreställningen fick snabbt ryktet om att vara den hårdaste i hela landet och hans far och mor fick utstå en hel del kritik för deras beteende. Enligt Keaton själv tog han aldrig någon större skada av fallen, utan tyckte snarare att det var roligt. Men det fick han inte visa på scen, därför höll han alltid sitt ansikte uttryckslöst, vilket blev grunden till hans komiska gimmick i den framtida karriären.

Vid 21 års ålder blev trion tvungen att splittras när fadern hade utvecklat en kraftig alkoholism och utsatte därmed de andra för stor fara på scenen. Keaton tog sig då till New York för att leta efter jobb. Där sprang han av en slump in i stjärnregissören Roscoe ”Fatty” Arbuckle som erbjöd honom en roll i hans film The Butcher Boy (1917). Det blev starten på en ny karriär. De båda blev goda vänner och spelade in flera kortfilmer tillsammans. År 1920 valde dock Arbuckle att byta bana till långfilmer och Keaton fick ta över studion.

Året därpå träffade Buster sin första fru, Natalie Talmagde, på uppmaning av producenten Joseph M. Schenck som redan var ingift i familjen. Äktenskapet höll i elva år, under vilka de hann få två söner tillsammans.

Efter att ha producerat ett flertal egna kortfilmer började han dock känna sig begränsad och gick istället över till att spela in långfilmer. Hans första sådan blev Three Ages (1923), som blev begynnelsen för en ny komediera.

De följande åren spelade han några av hans största succéer så som The Navigator (1924) och The General (1926). En av de mest omtalade av hans verk blev Sherlock Jr. (1924) som förbryllade både kritiker och publiken med sina banbrytande effekter som idag har jämförts med sci-fi-filmen Inception (2010).

Några år senare, 1928, såldes Keatons kontrakt till produktionsbolaget MGM av hans svåger, producenten Joseph M. Schenck. I efterhand har Keaton kallat incidenten för det värsta misstaget i sin karriär. Nu hade han inte längre egen kontroll över sina produktioner och blev tvungen att göra det bolaget ansåg vara bäst. Den första filmen de skapade tillsammans var The Cameraman (1928). Men trots att Keaton avskydde det nya sättet han behövde jobba på, så anses filmen idag vara en av hans bästa stumfilmskomedier i karriären.

År 1929 debuterade Keaton i sin första ljudfilm, The Hollywood Revue of 1929. Fortfarande missnöjd med sina arbetsförhållanden fann han tröst i alkoholen. I samband med en jobbig skilsmässa gick han ner sig totalt och 1933 fick han sparken från MGM, urfattig och fullfjädrad alkoholist.

Efter flera besök på sjukhuset och ytterligare ett misslyckat äktenskap med, den här gången med sjuksköterskan Mae Scrivens, lyckades Keaton medverka i några mindre produktioner och pendlade upp och ner i publikens ögon. År 1940 kom räddningen när han träffade sin tredje och sista fru, Eleanor Norris. Hon var honom oerhört lojal och tillsammans uppträdde de och fick Keatons karriär på fötter igen.

Efter flera gästframträdanden för bland andra Bröderna Marx så erbjöds Keaton en roll i komedin In the Good Old Summertime (1949). Hans insats återupplivade uppmärksamheten för hans tidigare stumma verk vilket i sin tur ledde till flera intervjuer, TV-framträdanden och film- och teaterroller som höll honom sysselsatt resten av livet. Den sista filmen han medverkade i var A Funny Thing Happened on the Way to the Forum som hade premiär 1966. Framåt slutet av karriären, med nära 150 verk på resumén släppte han självbiografin My Wonderful World of Slapstick. År 1960 mottog han Oscarsgalans hederspris med motivationen: ”För hans unika talang som fört odödliga komedier till vita duken”.

Den 1:a februari, 1966, avled Buster Keaton efter ha kämpat mot lungcancer. Han blev 70 år gammal.

Harold Lloyd (1893–1971)

Den 20 april 1893 föddes Harold Clayton Lloyd i Burchard, Nebraska. Tillsammans med sin äldre bror och sina föräldrar, Elizabeth och J. Darsie ”Foxy” Lloyd flyttade han runt mycket som ung och fick möjlighet att pröva på skådespeleriet på flera olika platser. Hans första riktiga teaterroll fick han som tolvåring när han spelade Abe i Tess of the D’Urbervilles.

Lloyd fortsatte att skådespela genom hela skoltiden vilket ledde till att han efter examen fick jobba på olika teateruppsättningar. 1910 skilde sig föräldrarna och Lloyd följde med sin far till San Diego. Där startade han ett antal misslyckade företag och deras ekonomi var usel. Harolds räddning kom från Edison Film Company som letade efter statister. Han fick en fyrasekundersroll som räckte för att för att övertyga Lloyd om att filmkarriär skulle passa honom. Han flyttade därför till Los Angeles, 20 år gammal.

Väl i Hollywood lyckades han få flera småroller i komediproduktioner av Keystone Studios, samt ett jobb som statist hos Universal. Det var där han träffade producenten Hal Roach som snart blev hans goda vän. 1913 bildade Roach sitt eget bolag och anställde Lloyd på direkten. Tillsammans utvecklade de karaktären ”Lonesome Luke” som baserades på Charlie Chaplins klassiska karaktär ”The Tramp”.

Men det var inte förrän 1918, när Lloyd bestämde sig för att utveckla sina karaktärer själv som karriären tog fart på riktigt. Han förändrade dem till någon som påminde mer om honom själv. Lloyd blev den första att gestalta den vardagliga människan, med sina egna kläder och ett par glasögon. Han kallade den nya skapelsen för ”glas-karaktären" efter den nya karaktäristiska accessoaren.

Nu öppnades dörren för att utforska komik i det vardagliga livet. Han började med att bland in romantik i sina filmer. Snart hade hans kortfilmer på cirka tio minuter blivit så populära att de förlängdes till dubbla speltiden och karriärskurvan pekade spikrakt upp.

Men plötsligt tog det stopp. Under en fotografering i augusti 1919 skulle Lloyd posera med rekvisita. En bomb med tänd stubin på vilken han skulle tända en cigarett, men bomben var skarp och exploderade i handen på honom. Synen försvann och det mesta av näven likaså (varav tummen och pekfingret). Läkarna menade att hans karriär nu var över.

Som tur var hade de fel. Synen kom så småningom tillbaka och en specialtillverkad handske kunde dölja den skadade handen. Vid det här laget hade Lloyd gjort sig känd som en skådespelare och komiker som alltid utförde sin egna stunts, och han fruktade nu att hans fans skulle oroa sig för mycket i fortsättningen om de fick reda på skadan. Han lät därför olyckan förbli en hemlighet. Handsken blev därmed fortsättningsvis en permanent del av hans filmer.

Tre år senare, 1922, förlängdes filmerna ytterligare och blev nu istället långfilmer. Stunten var som nämnt en av Lloyds största framgångsfaktorer och hans gastkramande kortfilmskomedier där han stod på kanten av höga byggnader tog publiken med storm. Den största succén kom med filmen Safety Last! från samma år. Här tog han svindeln till en ny nivå. Handlingen kretsar kring en man som klättrar upp för en skyskrapa för att vinna en flickas hjärta. Lloyd utförde alla stunten själv och med bara en frisk hand, dessutom. Filmen hade premiär den 1:a april 1923 och blev en stor succé. Hädanefter skulle han komma att kallas för ”Kungen av våghalsig komedi”.

År 1924 bröt Lloyd med Hal Roach och bildade sitt eget produktionsbolag, Harold Lloyd Film Corporation. Han skapade flera lyckade verk som The Freshman (1925), The Kid Brother (1927) och Speedy (1928). För den sistnämnda nominerades Ted Wilde till en Oscar för Bästa Regi.

Harold Lloyd var aldrig rädd för att pröva på nya tekniker och blev känd för sin inovation. Han testade ofta olika kameratekniker och var bland de första att spela upp sina verk inför en testgrupp, göra om filmerna, och sen spela upp dem igen, innan han släppte dem. När talfilmen väl kom så var han även snabb med att ta vara på den möjligheten.

Hans första talfilm blev Welcome Danger och hade premiär 1929. Det blev Lloyds mest inkomstbringande film. Strax därpå kom den stora börskraschen vilket märktes av tydligt på vinsterna från de verk som släpptes under 1930-talet.

År 1947 kom Lloyds allra sista film, The Sin of Harold Diddlebock. Den skrevs och regisserades av Presten Sturges, och producerades av Howard Hughes. Vid det här laget hade Lloyd blivit en skådespelare som hyrdes in av produktionsbolagen, vilket innebar att han inte hade samma möjlighet att påverka filmens struktur. Därmed blev detta hans sista skådespelarjobb, som ihopräknat med alla de andra, slutar på en summa av över 200 olika filmer.

Under sin karriär var Lloyd med och grundade ”The Academy of Motion Picture Arts and Sciences” (AMPAS), mer känd som akademin bakom Oscarsgalan. År 1951 nominerades han till en Golden Globe för sin insats i The Sin of Harold Diddlebock, och 1953 belönades med ett hederspris under Oscarsgalan med motivationen ”Komiska mästare samt god medborgare”.

Harold Lloyd dog år den 8.e mars 1977 av prostatacancer. Han avled i sitt hem i Beverly Hills, 77 år gammal.

Kännetecken:

Charlie Chaplin

• Spelar nästan alltid en luffare med liten mustasch, plommonstop och käpp. Får ofta kämpa för att överleva vardagen och kämpa emot alla orättvisor i samhället.
• Använder sig mycket av ansiktsuttryck.
• Går ofta vaggande framåt.
• Ofta politisk i sina historier.
• Väldigt känslosamma komedier.
• Jobbade mycket bakom kameran med både regi, manus, klippning och filmmusik.

Buster Keaton

• Bär ofta låg skärmhatt och har alltid ett uttryckslöst ansikte.
• Hans främsta komiska egenskap var hans unika kroppsspråk.
• Filmerna innehåller ofta avancerade prylar som han själv har tillverkat.
• Utnyttjar mycket kamerateknik för att förstärka sin komik.

Harold Lloyd

• Hans populäraste roll, "glas-karaktären", kännetecknas av hans vardagliga klädsel och glasögon.
• De tidigaste rollerna påminner om Chaplins luffare.
• Använder sig av stunts för att skrämma publiken och förstärka sin komik.
• Letade alltid efter nya sätt för att utveckla sina metoder att skapa film.