Original mot Remake: Dawn of the Dead (1978) vs Dawn of the Dead (2004)

Tar jag ett kliv ner från mina cyniska höga hästar är det enkelt att förstå att det inte bara handlar om enkla cash-grabs. Det finns mängder med argument, utöver de monetära, till varför filmskapare väljer återvända till gammalt material. Vilka argument kan detta vara? Det undersöker jag i den här artikelserien Original mot Remake.

Min uppgift är att leta likheter och skillnader filmerna emellan. Jag iklär mig även rollerna som domare och bödel då jag fäller domen över vilken version jag anser är bäst. Den här veckan har jag kämpat mig igenom hjordar av vit- och blodsminkade statister - turen har kommit till Dawn of the Dead.

I dessa två zombie-rullar kretsar historien kring en grupp överlevare som söker skydd i ett varuhus. Hotet kommer i vanlig ordning från levande döda i drevor. George A. Romero regisserade det kultklassiska originalet från1978 och Zack Snyder stod vid rodret 2004 för remaken, som även var hans debutfilm. Vilken version förtjänar att för alltid vandra på jorden som ett odödligt stycke filmhistoria, och vilken bör skjutas av med ett välriktat huvudskott? Läs vidare för att veta min åsikt.

Likheter

Miljö och omvärld

Den mest uppenbara och slående likheten versionerna mellan är givetvis miljön – varuhuset där våra överlevare slår läger. Det finns dock mer djupliggande likheter än att det råkar vara byggnader av kommersiell karaktär.

I bägge filmer nyttjar karaktärerna sitt nyblivna läger som en fästning. Ett fort som isolerar och försvarar dem från den hotfulla omvärlden. Karaktärerna tillhandahåller sig information om denna hotfulla omvärlden via TV:n i bägge versioner. Detta fram tills att omvärlden krashar innanför väggarna och de blir tvungna att agera.

Läs också: De sju bästa zombiefilmerna

Båda regissörerna omdefinierar vad konceptet "hem" betyder i en zombieapokalyps. Till exempel kan vi se hur vissa karaktärer tar egna rum och "flyttar in" på köpcentrumet. Det är familjära, mysiga teman som bägge regissörer lyckas undersöka i något så rått som en zombiefilm. Jag ger dock fördel till originalet som spenderar längre tid på köpcentrumet och som nyttjar skådespelarplatsen på ett intressantare vis. I remaken upplever jag att deras skäl att lämna köpcentrumet som lite väl påfluget och stressat.

Vinnare: Originalet. Båda filmerna undersöker konceptet med ett nytt "hem", men originalet använder skådespelarplatsen på en aning smartare vis.

Gruppdynamik

Det är inte en zombierulle om man inte är rädd för allt och alla, inklusive de levande! De ska vara minst lika skräckinjagande som de döda.

Zack Snyder håller sin vana trogen med att spendera mer tid med att bygga ett stilistiskt bildspråk än att bygga upp trovärdiga karaktärer. Trots detta måste jag säga att han lyckas balansera det visuella med personkemin hyfsat i Dawn of the Dead, även om karaktärerna är plastiga arketyper. Att lista ut deras nästa drag är skräckinjagande enkelt, men det bekommer mig inte nämnvärt. Jag investerar i gruppen tack vare huvudpersonernas skådespelarprestationer. Sarah Polley och Ving Rhames är två ankare som leder publiken genom zombie-katastrofen med tydlig pathos.

Romero målar inte upp en lika friktionskraftig grupp som Snyder gör. När de väl kommit över sina första meningsskiljaktigheter är det ett ganska muntert gäng zombieslaktare. Givetvis sker den obligatoriska "någon i gruppen blir biten"-scenen men i övrigt är de relativt harmoniska. Jag kan inte hålla kliché-argumentet emot Romeros original på samma vis som remaken, eftersom Romeros trots allt var trendsättaren. Däremot hade jag gärna sett fler konflikter inom gruppen av överlevare. Skådespelarprestationerna i originalfilmen är även här i toppklass, med en särskild eloge till Ken Foree. Den mannen fullständigt skimrar av en nästintill barnslig karisma och emotionell integritet. En ovanlig mix.

Vinnare: Båda. Remaken må lida av Snyder-sjuka och fokuserar för mycket på den välpolerade ytan, men originalets överlevar-gäng är lite för mysiga. I båda filmerna är skådespelarna top notch. Oavgjort!

Skillnader

På den här punkten är jag splittrad. Både Snyders uppiffade nyutgåva och originalet innehåller satir, men den sistnämnda både genomyras och definieras av de kängor den delar ut. Framförallt är det konsumtionssamhället som får sig en handfull ordentliga och komiska sparkar i zombie-arslet av Romero.

Regissören målar upp scenarios där hjordar av zombies vandrar själlöst runt bland butikskedjor utan vilja eller intention. En pricksäker metafor som, med sin bitande (pun intended) och komiska kritik mot konsumtionssamhället, inte borde gå någon över huvudet. Utrop i köpcentrumets högtalarsystemen som "Attention all shoppers. If you have a sweet tooth, we have a special treat for you." mitt i en zombieapokalyps bidrar till att Romero håller sitt ikoniska satiriska handlag filmen igenom.

Läs också: Original mot Remake: The Fly (1958) vs The Fly (1986)

Snyder å andra sidan fokuserar mer på att berätta en hejdundrande tajt zombie-rulle. Satir står att finna inbäddat någonstans mellan regissörens tillit till omotiverade slow-motion tagningar. Även i denna remake är det vår besatthet av att konsumera som får sig slängar av regissörens och manusförfattarens slevar. I denna version är det dock mer subtilt.

Vinnare: Originalet. Det må upplevas spretigt, men jag älskar verkligen Romeros knivskarpa satiriska approach. Det känns uppfriskande i en genre som ofta är genomallvarlig.

Karaktärernas utsatthet

Eftersom Romero hanterar sitt material med ett satirisk och komiskt handlag har jag svårt att ta in karaktärernas utsatthet. I en film som kretsar kring överlevnad får det förödande konsekvenser för filmupplevelsen. Våra protagonister behärskar den värld de agerar i för bekymmersfritt - en värld uppmålad som kaotisk och kompromisslös. Jag upplever att de som faktiskt råkar illa ut i Romeros apokalyps antingen är klantiga eller fumliga, inte för att världen är speciellt hotfull.

Som en antites till Romeros mys-apokalyps har vi Snyders värld; en brutal och kompromisslös moder jord till bredden fylld av levande döda. Här kan varje steg en karaktär tar resultera i en direktbiljett till dödens käftar. Originalets slöa och relativt ofarliga zombies är här ett minne blått. Snyder fortsätter den lyckade trend som sattes av 28 Dagar Senare och inkluderar här blixtsnabba och starka zombies. Protagonisternas odds att klara sig är alltid väldigt låga mot dessa blodtörstiga mördarmaskiner.

Vinnare: Remake. Fullständig knockout! Hur mycket jag än må älska Romeros satiriska regi-grepp så går det tyvärr ut över historiens allvarliga natur. Poäng till Snyders remake!

Summering

Det blev en tajt fight. 3-2 till originalet. Dock vill jag verkligen inte förminska Snyders remake på något vis. Jag skulle kunna gå så långt som att säga att George A. Romeros original må vara en bättre film på det hela taget, men som renodlad zombiefilm är remaken en värdig utmanare.

PS: Lyssna också på den nya podden Filmfarsorna, som också ställer originalfilmer mot sina remakes. De har publicerat ett helt avsnitt tillägnat Dawn of the Dead!