Arianna (2015)

Nittonåriga Arianna (Ondina Quadri) har ännu inte fått sin första mens. För att påskynda hennes utveckling får hon hormontillskott, men det enda som har hänt är att brösten har växt lite. Hennes pappa Marcello (Massimo Popolizio), är läkare och försöker hela tiden lugna Arianna med att alla utvecklas i olika tempo. Må så vara, men Arianna känner att något är allvarligt fel med henne.

Denna oro späs på ytterligare när familjen återvänder till sitt sommarhem för första gången sedan Arianna var liten. Även om det är kul att återse kusinen Celeste (Blu Yoshimi) är det samtidigt jobbigt att se hur hennes kropp har utvecklats och hennes sexualitet blomstrat. Att Ariannas mamma Adele (Valentina Carnelutti) beter sig allt märkligare, gör inte saken bättre. När föräldrarna åker tillbaka till stadslivet insisterar Arianna på att stanna kvar i sommarhuset. Här ska hon lösa mysteriet med hennes kropp.

Läs också: Filmtopp.se på Göteborg Film Festival 2016

Med Arianna har Carlo Lavagna gjort en originell och fängslande film om ett väldigt smalt ämne. En stor del av filmens styrka ligger hos de begåvade skådespelarna, inte minst huvudrollsinnehavaren Ondina Quadri som här gör sin debut. Enkelt tacklar hon en svår karaktär med ett väldigt implicit känsloliv och ständigt är på jakt efter något hon själv inte riktigt kan förstå, bara eftersträva. Tydligast framkommer detta i Ariannas dualistiska förhållande till Celeste, som fysiskt sätt är hennes raka motsatts, men mentalt är snarlik.

Trots att filmen klockar in på blygsamma 84 minuter har vi gott om tid för att utforska Arianna och Arianna för att utforska sig själv. För den pryde kan nog hennes sexuella experimenterande kännas obekvämt, men om man uppfattar det som besvärande har man nog inte förstått poängen med Lavagnas film. Detta är ett psykologiskt drama om utanförskap och strävan efter att få ta del av det alla andra verkar ta för givet - sin sexualitet och sin könsidentitet.

Andra har läst: Recension - Spring (2014) - Under the Skins socialrealistiska kusin

Bäst: Ariannas tankegångar förstärks av ett harmoniskt kaotiskt soundtrack som kompletterar det naturliga fotot perfekt.

Sämst: Ibland gör sig filmens strama budget sig påmind.